Ansiktslyftning

Inget inlägg idag – men en liten ansiktslyftning och lite städning. Jag har bytt tema, till ett som heter ”Enterprise”. Namnet glädjer både SF-nörden och marknadsliberalen i mig.

Några länkar är utstädade och nya har tillkommit. Lade till kategorin ”Webcomics”. Det finns gott om underfundiga, klyftiga webbaserade serier där ute. Det här är några av dem so roar mig på regelbunden basis. (YMMV)

Annonser

Egg Mountain vecka 1

Med Klippiga bergen som fond, har både lägret och utgrävningsplatsen en otrolig inramning. Vädret har varierat en hel del första veckan. Från regn och blåst till solsken 30 graders värme. Vi delar området med ett hundratal kor. Och minst en grupp coyote, som brukar vakna till liv i skymningen.

Lägerplatsen – en 80 miljoner år gammal sjöbotten – ligger mitt i ett av världens fossilrikaste områden. När utgrävningarna på 1980-talet startade, hittade man en ny dinosaurieart på grund av att en av deltagarna hade svårt att få ned sina tältpinnar i marken och trodde det var stenar. De började gräva och hittade mängder av ben. (Den arten fick namnet ”Camposaurus”.)

Vi gräver i direkt anslutning till den plats där Jack Horner hittade Maiasaura bon och ägg i slutet av 1970-talet och kunde visa att Maiasaura tog hand om sina ungar. Marken är full av äggskal. Minst fyra olika arter förekommer, Maiasaura, Troodon, Orodromeus och ytterligare en än så länge oidentifierad art. Becky Schaff, som är en av utgrävningsledarna, skriver sin masteruppsats om denna oidentifierade art, så vi hoppas så klart hitta så mycket som möjligt av den. Allra helst ett helt bo med bevarade ägg, precis som Horner gjorde med Maiasaura.

Ett halvt Troodon-bo

För att komma åt bon i rätt lager, måste vi gräva oss ned i jorden. Det betyder att vi först gräver undan ytlagret, för att komma ned i rätt skikt. Men även ytjorden är full av rester av äggskal, puppor från insekter och andra biologiska rester som visar att marken varit aktiv biologiskt. Själva boplatsen var en liten ö nära stranden av en stor insjö. Förmodligen valdes den för att försvåra för rovdjur.

Första nivån av ytjordsskiktet på Egg Mountain

All jord som grävs upp måste skiktas och sorteras så att vi hittar de fossil som finns där. Det är huvudsakligen det vi gör under de åtta timmar vi arbetar på utgrävningsplatsen. Det blir något monotont med tiden, ska jag erkänna. Men det är samtidigt otroligt spännande. Och att faktiskt hitta en massa fossil och lära mig mer om vilka arter som fanns här och vilka typer av lämningar som vi ser, är fantastiskt.

Becky och Travis skiktar ytjorden

De fossil vi hanterar för det mesta är lätta att känna igen. Äggskalen ser verkligen ut som äggskal, puppor och bevarade gångar i jorden, ser också i stort ut som de gjorde när de bevarades. Av de ben vi ser, framför allt omkring lägerplatsen, är de flesta deformerade, brutna eller liknande. Det beror till stor del på fossileringsprocessen – så gott som alla fossil blir deformerade på något sätt. Det beror också på fyndplatsen. Nära ytan, eller till och med ovanpå jordytan, blir benen åter utsatta för väder och vind. Hittills har vi bara funnit ett par benrester vid utgrävningsplatsen, men desto mer benmaterial runt lägret.

En hel del av de benrester och annat som återfinns på ytan är inte användbara för vetenskapliga ändamål. De är helt enkelt för slitna eller förstörda för att kunna analyseras meningsfullt. Dessutom är de enstaka benen sällan intressanta för utställningsändamål. Tack vare det, fick vi lov att ta några souvenirer i området runt lägret.

Medan de tvättade fossilen torkar på pappersbitar, förbereder vi grillspett inför middagen.

De lösa fynd vi hittar på utgrävningsplatsen, samlas in och sorteras närmare när vi kommer tillbaka till lägret på kvällen. Det räcker oftast att blötlägga dem för att få bort jordrester. Skulle det behövas, kan man tvätta ben eller äggskal med syra för att få bort kalkrester som samlats. Samtidigt pågår alla övriga delar av lägerlivet runtomkring, med middagsförberedelser et.c. så det kan bli trångt ibland.

En gång i veckan åker vi in till stan för att tvätta, handla och ha ledigt. Den här veckan gjorde vi en extra lång tur, till Bozeman i den sydvästra delen av Montana. Där har delstatens universitet  ett av sina campus, något mindre än Stockholms Universitet. Tack vare Becky, fick vi dessutom besöka laboratorierna och förråden. Det blir förhoppningsvis ännu ett blogginlägg inom kort om det besöket. (Om vi har fått ordning på internetförbindelsen till lägerplatsen ännu.)

Tyst på bloggen

Det har varit en längre tids tystnad på bloggen. Vad kan jag säga? När ens dagliga jobb består av skrivande, är det inte alltid lika lätt att ockå koppla av genom skrivande – och våren har varit rätt hektisk. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att den som arbetar politiskt har mycket att göra under ett valår. Inte oväntat direkt.

Samtidigt har det emellanåt kliat i fingrarna, när väldigt principiellt intressanta debatter som t.ex. om yttrandefrihet i spåren av attacken mot Lars Vilks, pågått runt om i hela bloggosfären. Dessutom har jag den påbörjade serien inlägg om biologism. Men jag har helt enkelt inte haft tid.

Nu är det bara någon vecka kvar innan jag far på semester. Jag ska i alla fall försöka uppdatera bloggen nån gång per vecka, förhoppningsvis med bilder, från utgrävningarna i Montana och allt vad som sker runt det.

(Discovery News hade för övrigt en trevlig intervju med Jack Horner, kurator för Museum of the Rockies dinosauriesamlingar.)

Jag och George…

Jag tillhör dem som ibland har svårt att lämna tillbaka låneböcker i tid. Det är inte det att jag läser extremt långsamt – oftast tvärtom. Det är oftare det att jag inte är färdig med en bok, även om jag l ä s t den, när lånetiden går ut. Processen fortsätter efteråt – jag vill kunna gå tillbaka och kolla upp saker osv.

Fast oftast är jag bara glömsk, ostrukturerad och klantig. Jag ska lämna tillbaka dem, men jag kommer bara ihåg att jag borde göra det på dagar där det inte går – dagar när jag skulle kunnat, har jag av någon anledning ingen tanke på det.

Jag är tydligen i gott sällskap. CNN rapporterar att George Washington som nyinstallerad president i oktober 1789 lånade böcker på ett bibliotek i New York, om bland annat internationella relationer och debatter. De lämnades aldrig tillbaka och böterna – då två pence om dagen – borde nu vara uppe i (inflationsjusterat) nära si så där $300 000.

George Washington skulle möjligen kunna skylla på att huvudstaden året efter flyttade till Philadelphia och att det efter det blev svårare att lämna tillbaka böckerna – han var på väg fler gånger, men att rida genom New Jersey…

Vid ett tillfälle när jag faktiskt försökte lämna tillbaka några böcker (bara lite försenade) hade jag ett intressant ”computer says no”-ögonblick. Jag försökte lämna tillbaka två volymer med Sveriges gamla landskapslagar som jag använt för mitt specialarbete. Bibliotekarien utbrast ”Men det är Linköpings stadsbibliotek som har de har! De är på långlån.”

Det var det ju uppenbarligen inte. De låg där på disken. Jag försökte lämna tillbaka dem.

Det här var när Stockholms stadsbibliotek datoriserade utlåningen första gången. Det var uppenbart att bibliotekarien var en smula nervös för att saker kunde gå fel – och då förmodligen låg helt utanför hennes möjlighet att rätta till. Om Datorn sa att det var Linköpings stadsbibliotek som hade böckerna, så gick det inte att ändra på. Strunt samma att de låg där på disken!

Jag föreslog dock att hon för enkelhets skull skulle prova att bara avregistrera dem. Och det gick. Därmed var ju saken löst.

Datorstrul kunde dock inte George Washington skylla på.

Jag och mitt minne

Det här blir mer av en personlig reflektion än ett egentligt blogginlägg, och lite skrytsamt, men jag kan inte låta bli att dela med mig av något jag tycker är rätt kul ändå.

Jag började gradvis inse att jag nog kanske hade lite bättre minne än vad andra omkring mig hade, när jag växte upp. Det var små saker som antydde det. Jag skrev till exempel en gång ett prov i ordkunskap på engelska någon gång i åttonde klass – och jag har visserligen alltid haft lätt för både ordkunskap som sådan och engelska som språk men detta gick mycket snabbare än vad vare sig jag eller min lärare hade väntat sig. Men jag kom ju ihåg att vi skrivit provet förr! Jag mindes ju! Men läraren förnekade att hon gett oss samma prov två gånger och ingen annan i klassen kunde komma ihåg det.

Nu är mitt minne inte perfekt, för i så fall hade jag så klart kommit ihåg att vi skrev provet en gång mot slutet av sjätte klass när vår lärare på mellanstadiet ville ge oss en bild av vad högstadiet skulle innebära. Provet kom förmodligen från någon standarduppsättning diagnostiska prov på Skolöverstyrelsen, som det då hette, som av en slump var samma som vår engelsklärarinna använde två år senare. Men det klurade jag inte ut förrän efteråt.

En bekräftelse på denna minnesförmåga fick jag när jag läste psykologi på universitetet. Som en del praktiska inslag under grundkursen fick vi emellanåt göra små tester på oss själva, för att samtidigt med teorin ständigt introduceras i de empiriska arbetsmetoderna. Vi fick göra ett enkelt retentionstest, där man skulle memorera saker – lösryckta ord utan sammanhang – och sedan återge dem efter en tid, för att demonstrera att återkallningsförmågan har en bestämt avtagande kurva (Ebbinghaus ”glömskekurva”).

Min ser snarare ut som den mellersta gröna linjen än den röda.

Glömskekurvan (Bilden från Wikimedia.)

”Så här ser era kurvor ut, när ni har fyllt i…” sa läraren och ritade samma graf över resultatet på tavlan Jag tittade på mitt papper och konstaterade att nej, det gör den inte alls. Så var det bekräftat.

De var ju lite befriande – för annars är det lätt att misstänka, men svårt att helt säkert upptäcka, att det faktiskt är skillnad på hur människor minns saker. Det är ju inget man så lätt jämfört, rent objektivt. När jag för några månader sedan diskuterade upplevelsen av C. S. Lewis Narnia-svit, ursäktade jag mig med att ”det var ett tag sedan jag läste böckerna, så jag kan ha fel…”. När läste jag dem? Ja, få se nu. Jag läste dem i skolan, och då satt jag med ryggen mot fönstret, och det var det året vi hade möblerat bänkarna i små öar. Så det var, hmm… 28 år sedan.

Vaddå? Gör inte alla så?

Mitt äldsta minne äldre än jag mindes det

Givetvis har jag också ett ovanligt tidigt ”första minne”. Det visade sig vara betydligt tidigare än jag själv länge trodde. I ett gammalt fotoalbum finns nämligen en bild på när jag, strax under tre år gammal, sitter bakom ratten i mina föräldrars gamla vita Volkswagen-bubbla. Mitt leende – biltokig som jag var i den åldern – är så stort att överdelen av huvudet hotar att lossna och trilla av. Jag har alltid associerat mitt första minne med den bilden, eftersom det är snarlikt.

Minnet består i att jag, som vaknar i baksätet på en tom bil, kryper över ryggstödet och glider ned i framsätet. För att passa på tillfället att leka att jag kör.

Men det var bara ett problem, som jag mindes det var ryggstödet helt – dvs. utan delning mellan föraren och passageraren. Och grått, i ribbad galon. (Och mycket varmt, från solljuset.) Och när jag beskrev de detaljerna för mina föräldrar häromåret, fick jag klart för mig att det inte hade med fotot att göra – men jag hade exakt beskrivit den Ford Taunus de hade haft halvtannat år innan folkan. Så jag var bara ett och ett halvt år vid tillfället.

Emellanåt är det också besvärande att inte glömma bort saker som förtjänar glömska. Särskilt i samband med att jag varit drabbad av ett par depressioner, så har mitt eget minne ibland överfallit mig med mycket levande hågkomster av dumheter jag gjort i barndomen, som jag sen gått och haft ångest för i ett par dagar. (Vilket ju är helt irrationellt – men så är det med depressioner…) Som om det inte räckte med ångest för de dumheterna jag emellanåt fortsätter att begå ska jag plötsligt attackeras av riktigt, riktigt gammalt skräp ur det förflutna. Är jag verkligen förtjänt att skämmas för att jag slog sönder min lillebrors legoskepp ”Albertina”, en kväll när jag var sju år gammal? (Och är det verkligen så att en mänsklig hjärna måste spara på sådant som att det var byggt på en grön bottenplatta och andra detaljer som ger minnet en obönhörlig och verkligt jobbig närhet.)

Kan vi inte enas om att en preskriptionstid är önskvärd?

Anledningen till att jag kom in på detta tankespår med minnet är glömska. Glömska blir ännu mer frustrerande, när man är så van vid att ha ett bra minne där saker bara finns när man behöver dem. Och nyss kunde jag inte minnas något som i och för sig är fullkomligt trivialt och som det inte alls finns någon anledning att spara på minnet av: en gammal bankmatkod.

Men jag vet ju att jag brukade komma ihåg den. Jag hade ju två bankomatkort samtidigt, i olika banker. Och det var lätt att blanda ihop dem, fast jag just därför aldrig gjorde det, eftersom båda började på 05. Det var 0515 i Nordbanken och 05.. nånting i SE-banken. Fanken också, vad var det nu? Varför glömmer jag sådana här saker? Är jag på väg att bli senil?

Eller nja, kanske inte. Jag hade ju bara kontot i SE-banken ett par år, för att jag köpte aktier i den när den höll på att gå omkull i krisen på 90-talet och då öppnades kontot med automatik. Så det var femton år sen eller mer. Och det är väl trots allt rätt okej att man glömmer en bankomatkod efter femton år…

Egg mountain, Choteau, Montana

Egg Mountain i nordvästra Montana är döpt efter de lämningar av ägg och bon som upptäcktes i slutet av 1970-talet. John ”Jack” Horner blev därmed den förste som kunde visa att en dinosaurieart tog hand om sina ungar efter födseln. Arten döptes därför till Maiasaura.

Geologiskt är Egg Mountain en del av Two Medicine Formation, som bildades när erosionsmaterial från de nybildade Klippiga bergen deponerades över det befintliga landskapet under sen kritaperiod, 83-70 miljoner år sedan.

Varför skriver jag nu det här? Jo, därför att det är där jag kommer att tillbringa min sommarsemester! Under hela juni månad åker jag som volontär i Museum of the Rockies grävarlag till Egg Mountain. Sex dagar vi veckan, från tidig morgon till sen eftermiddag (det är ingen lyxsemester precis) ska vi gräva efter bon, ägg och skelett av Maiasaura och kanske även andra arter som Troodon.

Att det blir en fantastisk upplevelse vad som än händer, är givet. Trots de spartanska villkoren i fältlägret under veckorna så kommer jag försöka uppdatera bloggen med bilder på naturen och utgrävningarna.

Närmaste stad är Choteau, som inte direkt är någon metropol.

Läsvärt om Bjästa-tragedin

Två kommentarer är det klokaste jag läst om det hårresande efterspelet till våldtäkterna i Bjästa. Mårten Schultz skriver om Lex Bjästa i Aftonbladet. Med en liten förändring av den anmälningsplikt som föreslås i den nya skollagen, skapas större chans att liknande situationer inte uppstår på nytt.

Johanna Sjödin resonerar på ett otroligt insiktsfullt sätt om nätets möjligheter och om ansvar och om att det hårda debattklimat som många gånger finns, med udden riktad mot feminism och feminister, är en del av det övergripande problemet: ”I en tid då kvinnor från antifeministiskt, kvinnofientligt och våldtäktsbagatelliserande håll framställs som ett kollektiv av pengakåta individer som anmäler våldtäkt för att det regnar glömmer många vikten av den sociala upprättelsen.”

”Näthatarna” är nu inte det enda problemet, utan också att det även på nätet är gott om människor som är beredda att låna ut sitt hat frikostigt och utan ett uns av eftertanke. Men nätet rymmer både möjligheten till medmänsklighet och eftertanke. Dessa två artiklar är bra exempel.