Cartesiansk analys av Trump och SD

Gör ett tankeexperiment. Föreställ dig att du är nyligen invandrad till Sverige, från ett muslimskt dominerat land – men låt oss skruva upp det och dessutom lägga till att du kommer från en judisk minoritet i detta land, är en funktionshindrad bisexuell transkvinna som är utbildad genusvetare. Ändå har du just bestämt dig för att rösta på Sverigedemokraterna 2018.

Varför har du det?

Du har ju bokstavligen allt att förlora på det, så det kan inte vara av egennyttiga skäl. Kan du trots det komma på skäl som ändå, på något trovärdigt sätt skulle kunna få din fiktiva persona i den här övningen att välja att rösta på SD?

Ett antal gånger under de senaste åtta, tio åren har jag ställt frågan till personer i min omgivning i olika diskussioner, om de skulle kunna tänka sig att rösta på SD under några omständigheter. Ibland har svaret varit ett övervägt resonerande som gått ut på att det finns för stora och djupa konflikter för det. Men i många fall har svaret bara varit ett omedelbart och definitivt avvisande.

Det är väl egentligen inget fel i det – jag har full förståelse för att SDs uppenbara rasism och andra avskyvärda åsikter förtjänar ett avståndstagande. Men i ett sammanhang är det en belastning. Den som inte kan se att det finns skäl som i alla fall för vissa, under vissa omständigheter gör ett val av SD tilltalande, kan förmodligen inte övertyga denne någon om att låta bli. Ett totalt avståndstagande är en dålig grund för dialog – och utan dialog sker sällan eller aldrig någon påverkan.

Vi ser detta i Sverige, i den politiska debatten. Vi såg det också under presidentvalet i USA och vi ser det nu i reaktionerna på valet av Trump.

Notera nu – jag försöker ingalunda säga att Trump är ett bra val. Eller SD. Om du väljer att missförstå det så, är det ditt val – det är samma avståndstagande som vägran att ens försöka föreställa sig varför någon kan rösta på dem.

Många blev (med rätta) upprörda över Trumps många hånfulla kommentarer. ”He’s a bully”. Men att många av Clintons ”surrogates”, dvs. andra ledande demokrater som deltog i hennes kampanj eller hennes talespersoner faktiskt uttalade sig på samma nedsättande sätt om Trumps väljare – om än inte lika tufft mot enskilda personer – har inte alls väckt samma kritik. För de måste ju vara minst lika vedervärdiga som den där människan de röstat på, eller hur?

De har ju förtjänat det, genom att stödja denna sörja av främlingsfientlig retorik, hat mot kvinnor, hbt-personer, funktionshindrade osv. Eller hur? Vad är det för fel att vara tydlig mot sådana värderingar? Att säga öppet att det här inte är okej värderingar? Om vi inte får protestera mot den här retoriken har PK-maffian gått för långt. Var är vår yttrandefrihet egentligen?

Ja, referenserna till ”PK-maffian” och ”yttrandefrihet” var lite klumpiga, men poängen kvarstår. Retoriken är spegelbilder av varandra – båda sidor är upprörda över den andra sidans överdrifter och nedsättande retorik. Sakine Madon uttryckte det väldigt väl i en ledare i Vestmanland Läns Tidning i går – ”Hånfulla uttalanden som ‘vita kränkta män’ ger motsatt effekt”.

(En ironi i sammanhanget är att när Clinton försökte göra ungefär denna poäng, att det krävs ett minimum av förståelse för att kunna övertyga – och vi måste försöka övertyga snarare än fördöma – så togs ett lösryckt citat ur det sammanhanget och användes för att sprida totalt motsatt bild, att hon kallat Trumps väljare för ”a basket of deplorables”…)

En annan som gör samma poäng, men med en vinkling mot ‘identitetspolitik’ och jämställdhetsdebatten, är Nina Björk:

För det är väl ändå människan, den hela människan, som är vårt mål? I så fall bör vi inte ägna vår feministiska intellektuella energi åt att fundera på vad som är manligt respektive kvinnligt beteende eller skrivande – strunt samma! Om den hela människan är vårt mål bör vi inte värdera utifrån en könad ram, där ‘manligt’ för feminister betyder dåligt och ‘kvinnligt’ betyder bra.

Poängen är överförbar – vi löser inte problemen, skapar bara djupare klyftor, genom avståndstagande och att utmåla motståndarna som obegripliga.

Även Linda Nordlund skriver klokt, med delvis samma perspektiv jag hade i gårdagens inlägg.

Med bubblorna växer oförsonligheten

Visst känns det som ett av de fenomen som gör valet av Trump extra olycksbådande är denna djupa, genomgående oförsonlighet. Och visst känns det som den oförsonligheten breder ut sig, växer?

Jag tror den gör det – och jag tror ”filterbubblorna” är orsaken. Dels därför att de på ett individuellt plan gör det lättare för oss att sortera bort inslag vi inte gillar. Vi konfronteras inte med det lika mycket, så när vi väl utsätts för det ser vi färre försonande drag i de personer som hyser åsikter vi filtrerar bort. Dels också därför att bubblorna tillåter oss att rent allmänt ha en betydligt större spridning i åsikter och värderingar, än i en mer hegemonisk miljö.

Priset för den tid som ibland hyllas nostalgiskt – ”när vi hade en tv-kanal och alla pratade om Hylands hörna på jobbet dagen efter” – är att det fanns många saker som var sämre då. Gästerna i Hylands hörna – eller Parneviks soffa eller Lasse Holmqvists blommiga fåtöljer – kunde dra rasistiska, sexistiska skämt utan att folk protesterade. Den utveckling som skett sen dess, har gått olika snabbt och olika långt.

Det positiva är att den har gått långt – det är ett betydligt bättre värderingsklimat idag på så otroligt många sätt. Det negativa är att det till stor del är begränsat till vissa delar av samhället. Och hade det inte varit det, hade det förmodligen inte alls gått så fort och nått så långt.

Det är bra att vi nått så långt. Men någonstans måste vi också börja ”hämta in” de delar i samhället som inte nått lika långt – och då måste vi ju ha en dialog. Så ibland måste vi nog sticka ut huvudet ur filterbubblan utan att hålla för näsan.

Radikalt tvivel får bubblorna att spricka

När René Descartes skrev sin Avhandling om metoden, upphöjde han tvivlet till ledstjärna för sökandet efter kunskap. Det är ingen produktiv metod för filosofien – men hans resonemang har bäring här. Descartes kritiserade den samtida filosofin för att harva runt i ett landskap av teorier som sa emot varandra, utan att kunna avgöra vilka av dem som var sanna. Det fanns ingen gemensam grund där företrädarna kunde enas ens om vilka kriterier som skulle avgöra om den ena eller andra uppfattningen var sann. Därför behövdes radikalt tvivel, för att fastställa vad vi absolut inte kunde ifrågasätta. Känns det igen?

Om du vill övertyga någon, måste du börja med att utgå från något gemensamt. Du måste hitta en gemensam utgångspunkt. Om det känns alldeles omöjligt, så får du helt enkelt tillämpa motsvarande ”radikalt tvivel” om dina egna värderingar.

Vill du övertyga en Sverigedemokrat idag? Börja med att föreställa dig att du själv skulle rösta på dem och fråga dig varför då? När du kan se vilka skäl som skulle kunna finnas för att få dig att göra det, då har du antagligen mer gemensamt med den du vill övertyga än innan du började. Det är första steget.

Orbán, Brexit, Trump, Erdogan – vart är världen på väg?

Det är lätt att bi modfälld över världens utveckling. Jag såg många kommentarer igår som gick ut på att en era fallit. En era som inleddes med Berlinmurens fall – 9 november 1989 – och symboliskt nog avslutades på samma datum 2016 med att världen vaknade upp till valet av Donald Trump.

Det ligger en hel del i det. Helt klart är att det skett en stark politisk reaktion mot de liberala och transnationalistiska värderingar som gynnades av murens fall, även om det tog ett decennium till innan de sköt fart ordentligt. Men måste det ta slut här? Historien är inte vare sig cyklisk eller ödesbestämd.

Framför allt är det upp till oss vad som händer nu.

Hotas USAs demokrati av Trump? Vi vet inte än. Han har gjort flera mycket illavarslande uttalanden – inte minst när han sa om Hillary Clinton ”You’d be in jail!”. Hota politiska motståndare med fängslande?

Nja, inte riktigt ändå. Det är trots allt ljusår mellan Trump och Erdogan eller Putin. USA är en demokrati med lång historia. (Också en av ledare som fått kritik för direkt tvivelaktiga motiv, avsikter och handling – Andrew Jackson, grundare av det Demokratiska partiet för övrigt – var populistisk, kontroversiell och djupt hatad i vissa kretsar.) Det är betydligt mindre risk för att USA ska råka ut för samma sak som Ungern under Orbán. Det finns institutioner som begränsar presidentens makt. (Det är ju hela poängen med konstitutionens maktdelning.) Så låt oss inte överdriva den faran, åtminstone tills vi ser vartåt utvecklingen går. Risken finns att överdrivna farhågor bara blir en distraktion.

En fördel med utvecklingen är att fler människor trots allt deltar i det demokratiska samtalet, även om det sker i nya former och ibland i delvis slutna forum där tongångarna är skruvade och extremt otrevliga. Men det finns möjligheter till dialog som inte fanns förut. Det är positivt.

Tillägg: En bra artikel av Andreas Johansson Heinö som bör läsas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: