Mer försvar för pengarna – men mer pengar till försvaret!

Att försvarspolitiken fortsätter att ta stor plats i såväl nyhetsflöde som i den allmänna debatten är på en och samma gång glädjande och sorgligt. Det är sorgligt därför att anledningen är att så lite hänt, trots så stor uppmärksamhet. Det glädjande är att det trots allt fortfarande får uppmärksamhet och att fler och fler håller med om att Försvarsmakten behöver mer resurser.

Dessvärre ser det, inför den kommande försvarsuppgörelsen, inte ut att bli bättre. Det står mellan en rad olika förslag som i princip alla innebär fortsatt underfinansiering, bara i olika hög grad.

Även Sverigedemokraterna? Ja. De skulle säkert hävda att deras förslag – som i och för sig innebär ett förhållandevis stort påslag – verkligen innebär en väsentlig upprustning. Men även deras budgetmotion om försvarspolitiken innehåller betydligt högre krav än motsvarande tillskott av pengar.

Underfinansieringen måste tas på allvar. Sverige lägger varje år knappt 40 miljarder på ett försvar som inte håller måttet, som är i konstant omorganisation och ständigt ”lappar och lagar”. Den reella effekten är kanske mellan halva eller så lite som en tredjedel av det satsade beloppet, om vi jämför med andra länder. 

Den uppgörelse som i skrivande stund förhandlas om, handlar om finansieringen av ett helt annat försvar än det vi behöver. i själva verket är alla försvarsbeslut sedan 2004 fattade under förutsättningar som inte längre gäller.

Efter 2004 påbörjade Ryssland i allt väsentligt den marsch mot allt mer auktoritärt styre, militär upprustning och ökad aggression mot omvärlden som vi nu ser utgöra ett överhängande hot. Och trots att alla varningsklockor borde ringa, trots att det som Försvarsberedningen 2007/08 själv omtalade som ett ”lackmustest”* inom mindre än ett år blev invasionen i Georgien, trots pågående krig i Ukraina, föreslås ingen väsentlig ökning av vår förmåga.

Till och med de saker som presenteras som  ”satsningar”, tex fler moderniserade JAS-plan, innebär snarare en mindre minskning än någon ökning. (Från 80 plan ned till 70, istället för 60. Hur som helst färre, när vi borde öka antalet.)

Försvarsutgifterna måste ofrånkomligen ökas – på sikt rejält

Vi är idag ett ”säkerhetsvakuum”, som är en belastning snarare än en tillgång för säkerheten i vårt närområde. Det finns gott om scenarier som pekar på Östersjöns ökade strategiska betydelse. (I ett tidigare blogginlägg har jag länkat till flera sådana.) Gotland utgör nyckeln till kontroll över flyg- och sjövägarna i norra Östersjön och därmed till kontrollen över Baltikum. Den som sitter på Gotland, behärskar både luften och havet.

På sikt behöver vi återta en försvarsförmåga värd namnet. Istället för det ÖB häromåret kallade för ”enveckas-försvaret”, måste vi ha ett försvar som:

  • I varje strategiskt utsatt del av landet, förmår ta upp och föra striden med en kvalificerad fiende. (6-7 dagars uthållighet.) Detta samtidigt som mobilisering av de egna stridskrafterna pågår.
  • Som efter tillförande av egna strategiska förstärkningar, klarar av att upprätthålla striden under längre tid, i minst två riktningar. (8-14 dagars uthållighet.)

Som därefter kan:

  • Kraftsamla för att slå en fiende i minst en riktning, om ett angrepp visar sig begränsat.
  • Ta emot förstärkningar av utländska förband och förnödenheter, och fortsätta striden tillsammans med dessa.

Att göra detta, framstår som fullständigt ogörligt med dagens resurser. Det måste därför till stora anslagshöjningar. På tio, femton års sikt bör försvarsutgifterna ligga i storleksordningen 1,5 – 2% av BNP mot dagens 1,17%.

Varför just dessa mål? Försvarsbloggare som Johan Wiktorin och Wiseman’s Wisdoms (Carl Bergqvist) har övertygande visat i både artiklar och olika blogginlägg, att det tar tid och är förenat med problem att ta emot utländska förband utan ordentliga förberedelser. Två veckor är den tid vi måste kunna hålla ut, om vi inte är NATO-medlemmar och väljer att förbereda för förband att verka i vårt land.

Förutom en generell fördubbling (och lite till inom vissa nyckelområden och förmågor) av våra stridskrafter, vilket ovanstående kräver, måste vi också förbereda oss på att skydda vårt samhälle och dess infrastruktur på olika sätt.

Vi måste kunna uthärda en längre tids tilltagande ”problem”, som yttrar sig i exempelvis cyberattacker och riktade sabotage mot nyckelpunkter i vår infrastruktur, främst el och telekommunikationer. Vi måste kunna upprätthålla import av mat och förnödenheter (bränsle, inte minst) under ett förhöjt säkerhetsläge.

Vi måste kunna göra allt detta, och ändå när detta pågått under en längre tid vara beredda att plötsligt mobilisera för väpnad strid. Det finns inga förutsättningar idag. När infrastrukturen börjar krokna, när Göteborgs hamn tvingats stänga för utländsk sjöfart (vi saknar i praktiken resurser att skydda sjöfarten mot ens enkla hot) med mera, då börjar klockan för vår uthållighet ticka. När det är dags för mobilisering, kan förråden redan vara tömda.

Vår fiende vet detta – och räknar med det.

Ett återkommande mantra i försvarspolitiken har varit att vi ska få ut mer för pengarna. Det är ett rimligt krav. Idag dras vi med stora effektivitetsförluster. (Jag beskriver en del i denna artikel, från tidskriften Vårt försvar.) Men flera av dem beror på ”dumsnålhet”. Effekten uteblir, när investeringar hålls inne, plattformar blir dyrare än beräknat – så pengarna till deras beväpning stryks och liknande.

Ett effektivare försvar kräver reformer för ökad effektivitet. Men i många fall kräver det också ökade resurser. Vi måste satsa mer pengar, för att få ut maximal effekt av de resurser vi satsar. 

 

* I DS 2008:48 ”Försvar i användning”, stod: ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer.” (Sid 23)

Blanda inte roller

Under alliansregeringens första mandatperiod påverkade jag ett regeringsbeslut. Det var inget stort beslut och jag var kanske inte ensam om synpunkten som framfördes, men jag tyckte det var en viktig sak. Det som blev ”Myndigheten för Radio- och tv” skulle inte innehålla Presstödsnämnden.

Presstöd är i och för sig ett ingrepp i den fria konkurrensen mellan medier. Dessutom skapades, när den infördes, en särskild reklamskatt på tidningsannonser, som motverkar samma syfte som presstödet har – dvs. att stödja tidningar för att ”öka mångfalden” av pressröster.

Inledningsvis, när det inte fanns många andra reklamkanaler utom tidningar, gjorde skatten kanske inte så stort skada. Den omfördelade mest annonsintäkter från de mer framgångsrika tidningarna* (dvs. i regel det samma som större upplaga, då det i regel är det som spelar störst roll för reklamköpare) till de mindre framgångsrika. Men så fort det fanns andra kanaler som konkurrerade med dagstidningar, ledde skatten också till en skevhet mellan olika annonsslag, eftersom den inte drabbade all slags reklam lika. Alltså var reklamskatten på tidningsannonser något som drev annonsörer att söka efter andra medier där annonserna inte drabbades av samma skatt och därför var billigare – vilket så klart ledde till att alla tidningar, stora som små (men mindre tidningar i synnerhet) drabbades av minskade intäkter.

Alltnog. Presstödet finns. Det borde avvecklas – och reklamskatten slopas samtidigt. Men nu finns det. Min enkla slutsats är att det i så fall ska handläggas utan minsta risk att blanda in andra hänsyn än ett rent tabulerande av utgivningsstatistik, kostnader och intäkter. Absolut inget som luktar annan styrning får blandas in.

Därför var det viktigt att se till att presstödet inte ens administreras av samma myndighet som har en övervakande roll, inom massmediaområdet.

Nu har den röd-gröna regeringen kommit fram till något annat:

"Regeringen har idag gett Myndigheten för radio och tv i uppdrag att förbereda 
inordnande av uppgifter från Presstödsnämnden och inrättande av en nämnd för 
presstöd som ett särskilt beslutsorgan inom myndigheten från den 1 juli 2015."

Det är tråkigt att respekten för att hålla en klar rågång mellan statens olika funktioner inte respekteras bättre på ett så känsligt område som mediaområdet.

Risken är så klart inte överhängande att våra dagstidningar redan i morgon dag blir följsamma ”Pravda”-kopior eller att Myndigheten för radio och tv förvandlas till ett organ för att kontrollera och domptera den fria pressen. Men maktdelning och säkerhetsspärrar finns av en anledning. Det här luktar lite ”det skedde inga olyckor, så vi tog ned varningsskylten…” På sikt kan förtroendet för mediafriheten försvagas (ytterligare) om samma myndighet som har en övervakande roll, granskar innehåll och beviljar utgivningsbevis också är den som betalar ut ett för många redaktioner fullständigt nödvändigt stöd.

Lyckligtvis avslutas pressmeddelandet med orden: ”Uppdragen gäller med förbehåll för riksdagens beslut i nödvändiga delar.”

Utan att vara närmare insatt i ärendet, antar jag att dessa ”beslut i nödvändiga delar” är något som kan tänkas komma upp i Kulturutskottets kommande betänkande över mediafrågor. Detta ska justeras den 26 mars. Det bör då innehålla ett skarpt avvisande av förslaget.

 

* Reklamskatten idag omfattar även så kallade ”annonsblad”. Det vill säga de kolorerade tryck som vi får hem med enbart annonser och inga nyheter. Att utvidga skatten till sådana, var så klart en nödvändighet när annonser i tidningar väl beskattades. Annars hade samma annons varit billigare om den trycktes i ett blad utan nyheter än med nyheter.

Så småningom sänktes reklamskatten på tidningar, för att något litet missgynna den negativa effekten. Den är nu tre procent på tidningsannonser och åtta på andra tryckta annonser som omfattas av skatten. Men den borde vara noll procent oavsett – en helt onödig skatt som bara har negativa effekter.

Budgetkaoschocken – och vägen ur blockpolitiken?

Jag har inte riktigt insikt att kommentera alla aspekter av det spel som just nu pågår kring budgeten. Men jag ska försöka analysera, och sen peka på vad jag tror krävs för att – så småningom – bryta upp blockpolitiken.

Vad kommer att hända?

Ingen aning, egentligen. Men några alternativ verkar troligare än andra. Jag tycker det verkar osannolikt att det skulle bli regeringskris på riktigt. Det vore utomordentligt dåligt skött av Socialdemokraterna.

När budgeten kommer upp till votering, har Sverigedemokraterna deklarerat att de kommer att rösta på Alliansens budget, vilket innebär att den får majoritet. (141* röster från Allianspartierna plus 49 från SD ger 190 röster – väl över 175-gränsen.) Men de kommer aldrig att få chansen till det!

Innan dess, tror jag, kommer S att ”taktikrösta” på SDs budgetförslag, i den förberedande omröstningen (sk. ”kontrapropositionsvotering”). När fler än två förslag finns i en omröstning, är regeringens förslag alltid huvudförslag per automatik. Därefter elimineras motförslagen tills bara ett återstår att ställa mot huvudförslaget – vilket i praktiken betyder att det kommer att ske en förberedande omröstning mellan Alliansens budget och SD:s.

Och om S där röstar för SD:s förslag får det 49 + 113 röster, dvs. 162 mot Alliansens 141. SD:s vinner.

Och Alliansens kommer inte att rösta för SD:s förslag i huvudvoteringen. S och MP:s budget vinner. Regeringskrisen avvärjd.

Det som kan hända är att ett eller flera partier börjar bete sig riktigt oförutsägbart och att slutomröstningen därför inte blir S+MP mot SD. I så fall har vi fortfarande en hotande regeringskris.

Vilka motiv finns det bakom partiernas handlande?

Det är så klart vanskligt att spekulera. Men omöjligt att låta bli.

S vill pressa Alliansen. Jag tror S inte är särskilt lockade av tanken på att regera ihop med C eller FP – men de börjar nog bli än mindre lockade av MP. MP har visat sig fullständigt inkapabla att agera lojalt med överenskommelser och tar varje chans att obstruera. MPs tillväxtfientlighet är en black om foten för S, som de inser på sikt kan få S-väljare att lockas över till Alliansen.

Därför är detta ett ”chicken race”. S vill testa om något alliansparti kan förmås att vika ned sig. Då vet de att de kan regera vidare. Liknande situationer i framtiden, kan hanteras genom att hänvisa till att Alliansen splittrades i det kritiska ögonblicket – och gissa att det kommer att vevas oupphörligt i valet 2018.

Alliansen vill pressa S att kicka ut MP. Alla allianspartier kan tåla S-regeringar. Vi har lång vana. Det går att göra upp i enstaka frågor, tex för att rädda valfriheten eller satsa på försvaret. Försvinner MPs tillväxtfientlighet räddas Bromma, Förbifarten och det blir iaf tänkbart att göra upp om energipolitiken.

Dessutom ger det parlamentarisk ”lugn och ro” att bedriva oppositionspolitik och se om de egna husen (varav några börjat bli väl små…) inför 2018.

Nackdelen är att det nuvarande kaoset ger SD väldigt mycket uppmärksamhet, vilket ingen vill. Desperationen i vänsterns försök att kleta fast SD på allt som har med Alliansen att göra är uppenbar. Det passade dem väl att idka krypskytte mot Allianspolitiken i riksdagens utskott (Anders Ygeman i trafikutskottet var särskilt duktig på att skapa uppgörelser som lockade SD.) Men nu är rollerna omvända.

De vänsterdebattörer som aldrig under fyra år kom sig för att kalla detta för ”samarbete”, pekar nu på betydligt vagare saker för att låtsas som om allting Alliansen gör handlar om att samarbeta med SD.

(Att detta är en total värderingskollaps är uppenbart. För den som bryr sig mer om politiken än twitter-kommentarerna.)

Går blockpolitiken att bryta?

Ja. Och detta är – hur paradoxalt det än kan låta – ett led i det.

I dagsläget är det faktiskt väljarna som är det största hindret mot att bryta blockpolitiken. Låt oss se bakåt. Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg talade i valrörelsen 1994 om att göra upp med Socialdemokraterna. Folkpartiet tappade då var femte väljare i valet -94. Bengt Westerberg avgick.

Centern gjorde upp med Socialdemokraterna efter valet 1994. I valet 1998 tappade de mer än var tredje väljare (från 7,7% till 5,1%). Och under mandatperioden låg de flera gånger under 4%-spärren. (Det är därför Alliansen varit så viktig för C, att visa för väljarna att de nu stabilt hör hemma på den borgerliga sidan. De har insett att det är ett existensvillkor för dem.)

S tappar till V när de gör upp höger ut. Ingvar Carlssons ”motflirt” med Bengt Westerberg stoppades av LO. Det finns motstånd mot att regera över blockgränsen än idag. Även om åtminstone delar av partiledningen skulle vilja, är deras allt överskuggande ansvar att hålla uppe valresultatet. Detta kommer att gälla, ändå till S slutligen accepterar att de inte längre kan nå upp till 40 procent – men deras balansgång kommer fortfarande att vara svår.

Så det som framför allt behövs för att bryta upp blockpolitiken är en vilja hos väljarna att se något annat. För att åstadkomma den viljan, måste det ske någon form av chockterapi.

Att bryta blockpolitiken under tre år, för att sedan se ett eller två partier försvinna ur riksdagen pga att deras väljare överger dem, kan vid första påseende tyckas vara guld för S strateger. Och på kort sikt kan det tyckas garantera större S-övervikter.

Men det mesta sannolika är att de borgerliga väljarna då går till moderaterna, vilket bara betyder att det är en temporär framgång. (Det är osannolikt att det kommer att finnas två borgerliga partier utanför riskdagen som har resurser och ork att harva runt på 2-3 procent i flera mandatperioder.)

Det enda som händer på lång sikt är att det blir mer av ett tvåpartisystem och därför ännu mer blockpolitik.

Alltså är slutsatsen att det krävs chockterapi. Detta är chockterapin. 

*) Nu är det ju sällan samtliga ledamöter närvarar, pga kvittningsreglerna. Den här budgetomröstningen kan dock sannolikt tänkas vara en då kvittningsförbud råder. Särskilt som SD inte ingår i kvittningssystemet, och det gör det än mer oförutsägbart att hantera dem… 

Det är integrationen det handlar om

David Nyström på Gävle Dagblads ledarsidan sammanfattade ett antal tankar som jag själv haft.

När ett parti som Sverigedemokraterna får nära 13 procent i ett allmänt val, då kommer merparten av väljarna från andra partier. Det är ett faktum. SD har tidigare rekryterat en stor del från ”soffan”, dvs. de som kanske inte röstade alls eller om de någon gång gjorde det, så var det på olika andra hårt nischade missnöjespartier.

Men dessa väljare är förhållandevis få, har inte kraften att bära ett parti över spärren på fyra procent. Alla partier som sitter i riksdagen konkurrerar i huvudsak om den grupp på lite drygt 80 procent som röstar regelbundet i de flesta val. (Men att de mobiliserat kanske halvannan procentenhet som tidigare inte röstade regelbundet, har bidragit till ökat valdeltagande.)

Jag anser att det är en viktig ståndpunkt att slå fast att SD:s partiprogram innehåller rasistiska föreställningar. Det bör inte hymlas om. De är förvisso delvis nedtonade och delvis maskerade. Men de finns där, för den som kan sin historia och inte förväxlar rastänkande med genetik. (Tips: Det står inte längre ”ras”, men ras- i rasismen betyder heller inte det samma som det biologiska begreppet och har aldrig gjort.)

Så är deras väljare rasister? Sannolikt inte.

Det är förhållandevis få människor som ger uttryck för ett sådant tänkande som strikt delar in människor med avseende på härkomst och anser dem orubbligt färgade av den bakgrund de råkar ha. De flesta medger att människor är föränderliga, kan anpassa sig – och är mer lika i grunden än olikheterna som skiljer oss åt.

De flesta är således inte rasister. Däremot har de röstat på Sverigedemokraterna för att de vill se en minskad invandring.

Det finns heller ingen grund för att tro att de har blivit fler. Det sker rörelser på marginalen, när olika opinionsinstitut ställer frågan om hur stor andel som vill se ökad respektive minskad invandring. På marginalen har andelen som vill se minskad invandring ökat något. Men över tiden är trenden den motsatta.

Sverige har sedan 1990-talet haft en fallande andel som vill skärpa migrationspolitiken och ta emot färre flyktingar eller som motsätter sig annan form av invandring.

Detta är en viktig pusselbit. I takt med denna utveckling, har framför allt de stora partierna anpassat sig och blivit tydliga. Det var förut oftast Socialdemokraterna och Moderaterna som gjorde upp om skärpningar. (Eller S själva, när de kunde.) I praktiken har borgerliga regeringar alltid haft öppnare gränser än S-regeringar, så länge invandringen varit reglerad (vilket också skedde under S-regering.)

Det är klart att många människor som motsatt sig en generös flyktingpolitik under sådana villkor inte hade något som helst behov av att rösta på ett extremt missnöjesparti med rasistiska rötter. Det dög ju gott att rösta på S eller M. Det gav dessutom resultat. De kunde påverka politiken – det kunde inte SD. (Då utanför riksdagen.)

Det som alltså hänt, är att i takt med att alla andra riksdagspartier blivit solitt övertygade om att slå vakt om den generösa flyktingpolitiken, och flera dessutom övervunnit motståndet mot arbetskraftsinvandring, så har väljarna inte bytt uppfattning i någon särskild utsträckning. Det är snarare partierna som blivit mer radikala, väljarna är de samma.

Partierna har brustit
Partierna har brustit i att förklara för sina väljare varför dessa ståndpunkter är riktiga och varför väljarna borde acceptera dem. Och efterhand har då väljare valt det enda andra alternativ som står till buds för åsikten att invandringen borde minska.

Det är ett extremt dåligt betyg åt alliansregeringen att den till exempel, trots åtta års regeringsinnehav, inte ens kunde producera ett eget svar på frågan ”hur mycket kostar invandringen?”. Det hymlades och hummades i åtminstone sju och ett halvt år, från motanklagelser att frågan i sig skulle vara rasistisk till att den inte gick att ställa.

Istället överlämnades problemformuleringsprivilegiet till de rasistiska krafterna bakom SD. Och de påstående som cirkulerade omkring i allt vidare sammanhang, bemöttes inte alls eller på ett sätt som snarare befäste dem.

Det hade gått att svara. Svaret finns ju. En lite bättre kartläggning av vad det faktiskt kostar för kommunerna hade kunnat behövas. (En anledning att den inte gjordes, kan en misstänka, är att då hade kommunerna fått ett vapen för att kräva högre ersättning.)

Och ett realistiskt svar hade fortfarande varit en tiondel, eller mindre, av de siffror som kastas omkring i kommentarsfält och på ljusskygga bloggar. Summor på i storleksordningen 200, 250 eller rent av 500 miljarder är så verklighetsfrämmande att de – om det bara gjorts ett allvarligt försök – hade gått att bemöta.

BNP var 2012 drygt 3 600 mdr kronor, varav den offentliga sektorn stod för knappt 51 procent, dvs. ca 1 800 mdr. Att då omkring var fjärde eller var sjunde skattekrona skulle gå till invandringens kostnader är inte särskilt svårt att motbevisa. Alla kanske inte låter sig övertygas, men jag tror de flesta inser det orimliga i påståendet. Men vi försökte inte ens.

Ta ansvar först
Dessvärre kan det vara så att utvecklingen nu inte låter sig brytas. I elfte timmen försökte framför allt Fredrik Reinfeldt stå upp för och förklara varför den förda politiken var riktig. Det var rätt, men det var för sent.

Dessvärre var reaktionen från S och MP – de partier som nu sitter i regeringen – beklämmande. Det var viktigare att förhålla sig till SD än att försvara och förklara värderingarna de sade sig stå bakom.

Integrationspolitiken har problem. Beskrivningarna är legio. För många människor placeras på små orter nästan utan näringsliv. Här saknas allt – det finns helt enkelt ingen infrastruktur för att klara av åtagandet.

En kommun som har svårt att leva upp till sina åtaganden i vanliga fall, svårt att rekrytera behöriga lärare, brister i omsorgen, små marginaler i administrationen osv. och nästan helt saknar arbetsmarknad för akademiker, ska plötsligt klara av att lösa ett antal saker som är svårare än genomsnittet.

Det ställer högre krav på socialsekreterare och arbetsförmedlare att ta hand om de människor som helt saknar förutsättningar på arbetsmarknaden. Sköts inte detta, går det ut över flyktingarna.

Det ställer högre krav på lärare och skolpersonal att ta hand om elever som saknar språk och kanske också andra viktiga färdigheter. Sköts inte detta, går det ut över flyktingarna.

Det ställer högre krav på vård- och omsorgsinstitutioner att ta hand om människor som både saknar språk och kanske också har en problematik av trauma mm som de flesta saknar utbildning för. Sköts inte detta, går det ut över flyktingarna.

En enskild kommun har helt enkelt inga verktyg för att lösa många av de situationer som nu uppstår på dussintals platser runt om i landet. En storstadskommun eller kranskommun skulle kunna det betydligt bättre – för här finns åtminstone arbetsmarknaden att rekrytera de kompetenser som behövs. Och förmodligen också skatteunderlaget för att finansiera den del som inte staten står för. (Även om det gruffas över det också.)

Det är därför i sin ordning att påminna om att så länge migrationspolitiken är ett statligt ansvar så måste staten ta det ansvaret, fullt ut.

Det kan finnas flera positiva följder av att befolkningen på en tidigare avfolkningsort plötsligt ökar igen. Det finns ökat underlag för butiker och samhällsservice. Det skapas därigenom något fler arbetstillfällen, inom bla handel och omsorg. Skolor som hotades av vikande elevunderlag kan andas ut.

Men det förutsätter att resurserna som krävs faktiskt följer med och stannar kvar under den tid som vi faktiskt vet att det behövs extra resurser.

Fungerade detta, är jag övertygad om att den andel av befolkningen som anser att minskad invandring är deras kanske viktigaste skäl till partival skulle minska. Det är alltså ett sätt att beröva SD stora delar av deras väljarunderlag, utan att på minsta sätt anpassa den förda politiken efter deras agenda.

Dessvärre kräver det ett förmodligen oöverstigligt hinder – att erkänna att det finns ett problem.

Eftervalsdebatt

Jag diskuterade Folkpartiets eftervalsdebatt med en bekant häromdagen. Också han är engagerad i Folkpartiet och var valledare i sin kommun. Jag uttryckte mig som vanligt med en vass cynism, som lätt kan misstas för bitterhet. Jag kände dock att det mesta av min ironi passerade obemärkt förbi.

– Folkpartiet borde satsa på att vinna fler röster i valen, inte färre, sa jag till exempel.

– Jag vet inte, svarade min vän bekymrat. Det är ett ganska djärvt förslag.

– Men ni hade väl som mål att ta makten ihop i alliansen? Frågade jag förundrat.

– Jo, jo. Moderaterna ville ha det så, försvarade sig vännen.

Efter en stunds palaver gick min bekante med på att det vore bra att ha en konkret plan för varje val. Och kanske inte helt fel om de aktiva medlemmarna kände till att det fanns en sådan. Eventuellt kunde han sträcka sig så långt, som att de också kunde känna till innehållet. I alla fall i stora drag.

– Formeln 50-40-30 vore nog bra, sa min vän.

– Hur menar du då?

– Ja, behålla 50% av de gamla väljarna. Värva minst 40% nya och 30% av befolkningen ska tycka vi är deras andrahandsparti.

– Men du är beredd att acceptera 40-30-27? Undrade jag.

– Ja, det är kanske bättre? Sa han tveksamt. Målen ska inte vara för högt ställda. Det är bättre att nå mål planmässigt även om de innebär en tillbakagång. Jag menar, tänk om vi i ett val får 13 procent men målet var 14? Då har vi ju misslyckats!

Sapient

(Detta har publicerats i Tidningen Nu, under rubriken ”Borde vinna röster” 2014-10-30. Av någon anledning försvann första versionen av inlägget och ersattes med ett utkast till ett helt annat. Detta är rekonstruerat.)

 

Mitt knippe av erfarenheter, det finns många liknande men detta är mitt

Vi lever våra liv som ett pärlband av händelser. Mellan dessa sick-sackar vi i tankar och känslor, mer eller mindre anknutet till det vi nyss upplevt eller det vi väntar oss av framtiden. Vilken del är i så fall mest formativt för våra personligheter? Är det i upplevelserna eller i reflektionen över dem?

Det finns människor för vilka livet bara tycks inträffa. Som enbart sällan förmedlar en avsikt eller uttrycker en vilja. (Och med detta menar jag inte enbart i ord utan också i handling. Att hålla tyst om sin avsikt men ändå handla avsiktligt, är inte detta.) Jag föreställer mig att detta hänger samman med att tankeprocesserna sällan riktas inåt, sällan handlar om att tolka de egna handlingarna eller fokusera på att förstå den egna rollen i det inträffade.

För upplevelsen av att vara en individ som handlar, är konstruerad. David Hume menade att vi är ”nothing but a bundle of impressions”. Modern hjärnforskning talar om att känslan av att fatta ett beslut följer först kort efter att beslutet redan börjat utföras av hjärnan.

Och så måste det vara. Allt annat än att detronisera ”jaget”, skapar bara homunculus-problem. Vi förflyttar bara frågan till en ny nivå. Vi är summan av alla de funktioner som samlar in, bearbetar och handlar baserat på den bearbetade informationen. Upplevelsen av att det är detta vi gör, är en sidofunktion.

Det utesluter inte att våra personligheter är genuina. De är en del av den process som formar besluten. De är reglerna för vad vi värderar positivt och negativt. Hur vi sorterar, baserat på tidigare erfarenheter, våra intryck och hur vi utformar våra handlingar.

Vi kan tolka och förstå detta mönster, om vi i tiden mellan alla de händelser då vi uttrycker det i handling, har vår uppmärksamhet på vad vi gör och varför och om vi i våra tankar formar planer och mönster för liknande situationer som kan inträffa eller skulle kunnat inträffa istället. En slags ständigt pågående inre utfrågning av oss själva.

I handlingarna uttrycks våra preferenser, i reflektionen över dem byggs vår upplevelse av att de förenas av värden och principer.

Det är mönstret som är vår vilja, att vi har en hög grad av förutsägbarhet åtminstone i situationer vi har erfarenhet av. Viljans frihet finns att söka i oföränderlighet, eller åtminstone en mycket gradvis förändring över tiden, inte i dess motsats – oförutsägbarhet och tvära kast. Att vi förblir trogna vårt eget mönster. Att jag är en person som reagerar på det här sättet, medan en annan person reagerar annorlunda. Det är den enda frihetsgraden som viljan har.

Vad Ukraina bör lära oss: det finns en plan

För att fortsätta på spåret om försvaret, tänkte jag säga något om hotbilden. Existerar det ett konkret militärt hot mot Sverige idag? De flesta svar på den frågan är nej (tex Försvarsberedningen). Men det är ett svar som förutsätter en gammaldags syn på vad ”militärt hot” är.

En lärdom vi nämligen bör dra av Rysslands invasioner av Ukraina, är den att ett aggressivt, expansivt Ryssland har planer för militära operationer mot sina grannländer och inte tvekar att sätta dem i verket om så behövs.

Det har bäring också på oss. Många har bättre än jag förmår göra pekat ut Gotlands strategiska läge och betydelse för säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet. Gotland är nyckeln till att behärska norra Östersjön och därmed även alla vägar till och från Baltikum.

Invasionen av Krim
Det går inte att påbörja en framgångsrik invasion och påföljande annektering, utan någon som helst planering och förberedelser. Även ett land med mycket stora resurser, välutbildade förband och god tillgång till materiel och transportresurser måste ha ett minimum av förberedelser.

Ändå föreföll invasionen av ”gröna män” på Krim ske utan minsta förvarning.

Förbanden – eller delar av dem – hade funnits i beredskap i närheten av Sotji under OS. (Eller det är åtminstone den förklaring som getts.) Det skapade ett tillfälle. Tillsammans med de förband Ryssland redan hade avtal om att få basera på Krim, kunde detta ge en tillräcklig styrka för att, oblodigt, inringa alla ukrainska baser och förhindra att dessa mobiliserade eller påbörjade ett effektivt motstånd.

Även det kräver förberedelser. Vem åker vart? Hur och när?

I jämförelse med den mycket mer utdragna, och till synes nästan motvilliga, operationen i östra Ukraina måste Krim-operationen hade följt ett noga strukturerat manus. (Inte för att planer garanterar framgång. Men för att utan planer, är det svårt att åstadkomma något utan väldigt mycket ”friktion”.)

Planer existerar med säkerhet
Vi bör räkna med att motsvarande planer finns för andra mål, andra länder. Att ta fram operationsplaner är normalt sett inget konstigt. Det ingår i uppgiften att förbereda insatser. Sådant pågår hela tiden.

Därför är det mycket osannolikt att det inte finns sådana planer för de baltiska länderna. Och Gotland.

Bedömningen om det existerar ett konkret hot mot Sverige, måste ta med detta i beräkningen. I samma ögonblick det existerar ett konkret hot mot ett av våra baltiska grannländer, så innefattar det hotet ett hot mot oss. Vår säkerhet är gemensam. 

Därför kan situationen också ändras mycket snabbt. Det är nu inte fråga om att det troligaste scenariot inbegriper en period av gradvis försämrade relationer, som kan analyseras och ge rådrum för successiva beredskapshöjningar. En snabbt uppflammande konflikt kan ge ursäkt för snabba, precisa militära framstötar. Vi kan därför riskera att behöva handla i efterhand, i osäkerhet om vad de verkliga målen är.

Rysslands beteende framstår som obegripligt och oberäkneligt. Det är medvetet, en del av deras strategi att hålla motståndarna i osäkerhet. Att minimera de militära delarna av en operation till förmån för destabilisering, psykologisk krigföring, så kallade psyops, riktade mot befolkningens försvarsvilja och ledningens mentala beredskap – och andra delar av den moderna ”hybridkrigföringen”. Vi måste också väga in detta.

Jag kan bara dra slutsatsen att om vi inte förstärker försvaret av Gotland så pass mycket att vi av egen kraft och med förband på plats kan etablera ett herravälde över ön i händelse av oroligheter, så måste vi utgå från att vi kan hamna i ett läge där vi måste återta ön militärt om det en dag skulle flamma upp oroligheter mellan Ryssland och något baltiskt land.

Detta tycker jag faktiskt närmar sig att vi måste tala om att det finns ett reellt, konkret hot. Än så länge potentiellt, men inte vagt och inte i termer av att det ”under överskådlig tid” etc saknas hot. Tidshorisonten kan vara så kort, att detta är bedrägligt. Vi måste förutsätta att det kan ske utan föregående varning. Alltså måste vi utgå från att hotet finns här och nu.