Farväl Camp Makela

Fyra veckor i vildmarken går fortare än man anar. Tjugofyra arbetsdagar på utgrävningsplatsen kan dock gå i princip hur långsamt som helst. När jag skriver detta är jag på väg hem. Det är otroligt mycket att smälta. Inte minst den sista helgens firande av nationaldagen, men mer om det senare.

Att leta efter fossil är omständligt, tar tid, kräver hårt arbete allt medan man är utsatt för vilket väder som nu råkar råda – det är få dagar där temperaturen känns perfekt. Men det är sånt man får hantera bäst det går med sololja, regnkläder eller vad som nu krävs. Även om arbetet är intressant i sig, är det sällan intressant medan det pågår. Det är tvärtom påfrestande och tråkigt. Allra bäst formulerades det av Marston Leff:

What I love about paleontology is that every day it teaches me a new kind of monotony.

Travis och Becky letar efter den äggskalsförande horisonten

De sista veckorna började utgrävningarna komma igång mer på allvar. Vi fick besök av bl.a. Frankie Jackson, en av de främsta paleontologerna när det gäller ägg och embryon idag, och gjorde exkursioner till fler fyndplatser än Egg Mountain, för att besiktiga dem. (Området är som sagt otroligt rikt på fossil, och fyndplatserna är många. Flera av dem har varit platsen för avgörande nya fynd.) På vägen hittade vi en del ytliga fynd, och på en plats något som kan vara ett bevarat ägg. På den platsen spenderade vi därför en förmiddag med att försöka ta reda på om ägget var ett isolerat fynd eller kunde knytas till en större lämning som var värd att grävas ut. (Det här var strax innan Travis och Alex lämnade oss.)

Arbetet bestod i att flytta på varenda sten – från större stenar till småsten – och sen finkamma jorden under, bl.a. genom sopa bort det översta, lösa, lagret. Hur mycket det finns det på en sluttning? Ja, vi flyttade åtminstone två kubikmeter under den förmiddagen. Plus att vi sopade bort ett par, tre hinkar lös sand.

Det enda vi hittade, var en horisont strax under markytan upp på kullen som var rik på rester av äggskal. Men ägg av en annan sort än det – eventuella – ägg vi hittade dagen innan. Inga säkra tecken på någonting alltså. Därmed kommer det sannolikt inte att bli några vidare utgrävningar på just den platsen, som det ser ut idag.

Ibland lönar det sig att vänta några år tills erosionen ätit sig djupare ned i det lager där fossilen finns, och därmed ger en tydligare fingervisning om vad som finns, än att gräva på måfå.

Medan vi vandrade runt de olika fyndplatserna hittade jag dock en bruten tand från (sannolikt) en Daspletosaurus, en föregångare till T. Rex, i närheten av den plats där man grävt ut Maiasaura-bon.  På en annan plats hittade vi ett ben från en fot eller hand, sannolikt från en Maiasaura.

"Hela utgrävningsplatsen ska städas från allt löst material." Brian, Tor och Katie i full färd med arbetet.

Därefter anlände professor David ‘Dave’ Verrichio, som är den som ansvarar för Egg Mountain-utgrävningarna. Fram till dess hade han lett ett längre besök i Kina, för att undersöka en del av de ganska många dinosaurieägg som hittats där. I och med att han anlände kunde utgrävningarna starta ”på riktigt”. Det innebar en större stringens än tidigare. Vi övergick nu från att enbart gräva upp och sila lös ytjord på sluttningen, till att för det första dela in kullens topp i ett strikt rutnät. Därefter städades den från löst material (enligt samma omständliga procedur som ovan, men dessutom katalogiserades alla fynd efter vilken ”ruta” de kommit från).

Vi arbetar med utgrävningar på Egg Mountain. Prof. Dave Verrichio stående längst till höger.

Därefter började vi knacka sten. Det går långsamt. Även om sandstenen är ganska lös och ibland till och med kan krossas mellan fingrarna, tar det tid att riva upp den, dela bitarna till lämplig storlek och sen granska alla efter spår av fossiler innan man dumpar materialet i en spann.

Under de dagar jag han arbeta med min 1X1 meter stora ruta, kom jag ca. 15 – 20 cm. ned i sandstenen. Resultatet? Jag fann en handfull insektspuppor, igenslammade gångar (”burrow casts”) och liknande. Och ett litet äggskalsfragment, insprängt i en stenbit. Inte mycket.

Från de bon som grävts ut tidigare, kan vi bilda oss en ungefärlig uppfattning om hur de såg ut. I jämförelse med hur fyndplatsen ser ut i övrigt, där det mesta består av jord eller lera som inte riktigt bildat sten, kan vi anta att det är själv bona som gett upphov till sandstensbildningen. Medan dinosauriehonan sparkat eller krafsat fram ett näste där äggen kan placeras, så har sanden packats hårdare på den platsen. Dessutom har andra material – som t.ex. rester av äggskal, som den bit jag hittade, eller skelettdelar från djur som utgjort föda eller som helt enkelt levt i anslutning till boplatserna – bakats in i nästena. Och medan jorden fortfarande var lös och innan växtdelar brutits ned, har insekter alltså byggt bon och gångar, lagt ägg och förpuppats här.

Utgrävningarna pågår en månad till. Därefter återupptas arbetet nästa år. Daves anslag för det här arbetet räcker till tre års utgrävningar. Jag hoppas jag kommer att vara med under alla tre åren. Det må vara slitsamt och otacksamt, men det är samtidigt ett otroligt spännande arbete.

(* Lägret är döpt efter Jack Horners kamrat Robert ‘Bob’ Makela, som var med och hittade Maiasaura-bona på 1980-talet. Bob Makela avled i en hjärtattack under utgrävningarna 1987.)

Ho ho ho. Now we have a trebuchet!

Vi hinner ha lite fritid även under arbetsdagarna. Tack vare att det finns en internetförbindelse (som dock knappast kan kallas bredband om alla, numera nio, deltagarna försöker koppla upp sig samtidigt) ungefär en laptop per person och en ton DVD-filmer, känner vi oss inte helt avskurna från omvärlden. Kvällar, särskilt med dåligt väder, kan användas för att fylla igen eventuella luckor i någons (nörd-)bildning.

(En kväll visades t.ex. ”Star Wars Holiday Special”. En film – eller vad vi ska kalla det – vars existens de flesta torde vara omedvetna om. Särskilt som Lucasfilm gjort allt för att försöka utplåna filmens existens i efterhand… Men i denna krets hade åtminstone hälften sett åtminstone delar.)

Nördkulturen är förbluffande gränsöverskridande. Vi har alla våra favoritcitat från Monty Python, Little Britain, South Park eller andra komediserier. I motsats till vad jag vanligen kan vänta mig känner folk här inte bara igen citat från ”The Princess Bride” utan kan också fylla i replikerna. (Hör du det Christian??)

Hela gänget framför en 90% färdig kastmaskin

Men att sitta i en trång husvagn och titta på film är inte det enda vi gör. Redan första veckan kom idén att bygga en trebuchet. Platsen är perfekt – så länge som kastmaskinen riktas bort från lägret, finns inte mycket vi riskerar att träffa. (Korna som vi delade fältet med inledningsvis har nu flyttats.) De kärnvapensilos som finns i omgivningarna får antas stå emot betydligt grövre attacker…

Sara arbetar med kastarmen en sen kväll

Sagt och gjort. Timmer i lämpliga längder införskaffades. Sågades till. Spikades ihop, enligt ritningar vi hittat på nätet. Det blev en tämligen imponerande anläggning – ramen är drygt 2,5 meter hör, kastarmen ca. 3 meter totalt.

Vissa kritiska delar orsakade en del problem. Motvikten hade vi ursprungligen gjort av en vanlig jutesäck, fylld med sten. Juteväv är dock inte särskilt stabil, vilket gjorde att säcken behövde göras om mellan varje avfyrning. Och trots förstärkningar med universalmedlet duct-tape var den snart utsliten. Tor offrade en trasig ryggsäck, som fylldes med lera. Den höll faktiskt hela tre gånger innan den slets av kastarmen.

Travis och Alex laddar kastmaskinen inför ett av de första provskotten

Samma sak med slungan. Den består av en kort bit juteväv, där själva projektilen placeras, samt rep som ska öka radien (och därmed hastigheten, och således längden på kastet). Problemet är att det ena repet måste lossna i rätt ögonblick, nära toppen av kastarmens/slungans bana, för att nå maximal effekt. Detta krävde ett antal olika försök innan vi hittade en fungerande lösning.

Vi har ännu inte uppnått någon respektabel kastlängd, bara drygt 100 meter. Men när vi väl löst problemen med slungan och motvikten, så kommer vi att kunna öka vikten och därmed kastlängden. Till dess, nåja – den ser i alla fall väldigt imponerande ut när man kommer fram till lägret.

(Och givetvis har trebuchet:en en brytare för att ändra polariteten… Universell nördkultur, som sagt.)

De andra lägren må ha rinnande vatten, bättre internetförbindelse eller elektricitet dygnet runt. Men vi har vår trebuchet!

Bad i en fjällbäck i Klippiga bergen

Värmen har kommit. Temperaturen ligger de flesta dagar runt 25 – 30°C (74 – 86° Farenheit). Att jobba utomhus åtta timmar i sträck, innebär en hel del svett – oavsett hur mycket eller lite man anstränger kroppen. (Och smörjer man inte in sig med solskyddsmedel tre, fyra gånger om dagen får man snabbt ångra sig.)

Snö på topparna i Klippiga bergen

Ett mycket välkommet avbrott i går var att vi slutade tidigare och åkte till Klippiga bergen. Som jag tidigare nämnt ligger utgrävningsplatsen bara ett par mil från bergkedjan. I slutet av förra veckan, i samband med ett oväder, fick de högre topparna ett nytt lager snö som sedan dess smält bort. Bäckar och åar har varit ovanligt välfyllda, efter en ovanligt fuktig vår och försommar.

Det är KALLT!

Att vattnet består av smält snö var uppenbart så snart man stack ned en fot i vattnet. Att doppa sig krävde en viljeansträngning. Samtidigt var vi alla så varma och smutsiga att badlusten till slut övervann kylan. (Även jag badade. Lovar!)

Naturen runt omkring var precis så otrolig som jag förväntade mig av Klippiga bergen. Branta klippsluttningar, tät granskog som klamrar sig fast på sluttningarna. Höga berg, snäva men djupa dalgångar. Här och var öppna hedar och en och annan gård.

Storslagen natur i Klippiga bergen

Efter badandet passade vi på att leta fossil i stenarna kring ån. (Eller geologiskt intressanta stenar överhuvudtaget.) Vissa intressen förnekar sig inte.

Jag har fortfarande inte fått riktigt samma kläm på allt det här med tidsperioder – jag hittade visserligen flest ben, men å andra sidan var de knappt ett år gamla. Förmodligen ett piggsvin, kom vi fram till genom förenade krafter. Och ett bra tillfälle att öva däggdjursosteologi. De andras kunskaper är avsevärt större än mina på alla dessa områden. Men jag lär mig.

Dags att ta adjö av två deltagare

Travis och Alex vid lägerelden

På kvällen tog vi avsked av Travis och Alex. De har varit med sen lägret restes och utgrävningssäsongen inleddes. Nu var det dags för dem båda att åka hem. Andra deltagare har tillkommit, och kommer att stanna efter att jag åker hem nästa vecka. Men en smula tråkigt är det ändå.

Hej då Travis och Alex.

Julafton i leksaksfabriken – besök på Museum of the Rockies

Hela gruppen framför "Big Mike" utanför Museum of the Rockies

En gång i veckan åker vi in till någon stad, för att tvätta, koppla av och fylla på förråden. Som jag nämnde i förra inlägget, åkte vi efter min första vecka till Bozeman (ca. 3 timmar med bil) och passade på att besöka Museum of the Rockies. MOR har – naturligtvis – en av världens största och mest genomarbetade dinosaurieutställningar.

Tack vare Becky fick vi besöka både laboratoriet där alla insamlade fynd prepareras och benförrådet. För fyra paleontolgiintresserade killar var det som att fira julafton på självaste leksaksfabriken.

Skalle från Pachycephalosaurus

I laboratoriet låg bland annat denna Pachycephalosaurus-skalle framme på en bänk. Den här skallen tillhörde en inte helt fullvuxen individ. Fram till nyligen identifierades dessa som en egen art (Stygimoloch) men tillsammans med Dracorex har de – åtminstone av Jack Horner på MOR – identifierats som samma art vid olika åldrar. Detta är en pågående process för närvarande, när vi lär oss allt mer om hur olika arter förändrades under sin livstid. Vissa forskare tror att så många som en tredjedel av alla identifierade arter (ofta på grundval av några enstaka ben) kan vara varianter på andra arter.

(Fast det är ju en smula tråkigt att två så pass bra namn som Stygimoloch och Dracorex försvinner. Ärligt talat vore en smula mer fantasi bland paleontologer önskvärt. Särskilt de verksamma i Kanada. Fler varianter på Edmonton är i n t e önsvkärda, okej?)

En låda med konserverat benmaterial i benförrådet på MOR

Om jag hade haft min kamera med mig, hade jag säkerligen tagit drösvis med bilder på utdragna lådor med ben och plågat er med. Nu hade jag inga batterier, men Travis Brown (en annan deltagare) tog åtminstone några foton av upplevelsen. (Innehållet i lådan på bilden tycks framför allt bestå av revben, sannolikt Maiasaura och kanske andra Hadrosaurier.)

Alex bredvid ett par mastodont-betar

Det är inte enbart dinosauriefossil som förvaras där. Andra reptiler, krokodiler, sköldpaddor och däggdjur från olika epoker behandlas också. I ett hörn stod ett par betar från en Mastodont, som synes på bilden bredvid Alex.

Jag tror vi tillbringade omkring tre timmar i laboratoriet och förråden, och sedan ytterligare ett par timmar åt själva utställningen. (Vi hade naturligtvis gärna spenderat dubbelt så lång tid överallt, men fem-sex timmar var trots allt ganska lagom för en dag.)

Tricertops-skallar i olika åldrar, från MOR, Hall of Horns and Teeth

Det är få museer med sådana möjligheter som Montanas. Att gjuta kopior av dinasaurieskelett (som de flesta museer får hålla till godo med) är ingen billig affär. En kopia av Tyrannosaurus rex lär gå på mellan 1,5 och 2 miljoner kr – utan frakt, anpassning, bygge, målning et.c. Original är naturligtvis ännu dyrare. Få museer kan därför ståta med fler än en version av en viss art. (Ett briljant undantag är det utmärkta Naturhistoriska museet i Bryssel, med de flesta av Iguanodonerna från Bernissart utställda.) Museum of the Rockies har flera av i stort sett allt. Det är därför fantastiskt att verkligen kunna följa den utveckling från nykläckt, till ung, till nyvuxen till fullvuxen individ  – och inte det minsta underligt att sammanblandningar och felidentifieringar (som nämndes ovan) är legio.

Nästa vecka kommer vårt läger att få besök av Jack Horner och ett brittiskt filmteam som gör en dokumentär. Vi vet än så länge inte så mycket mer, än att vi sannolikt kommer att få agera statister i bakgrunden medan Jack intervjuas – förmodligen om upptäckten av Maiasaura-bona för 30 år sedan.

Egg Mountain vecka 1

Med Klippiga bergen som fond, har både lägret och utgrävningsplatsen en otrolig inramning. Vädret har varierat en hel del första veckan. Från regn och blåst till solsken 30 graders värme. Vi delar området med ett hundratal kor. Och minst en grupp coyote, som brukar vakna till liv i skymningen.

Lägerplatsen – en 80 miljoner år gammal sjöbotten – ligger mitt i ett av världens fossilrikaste områden. När utgrävningarna på 1980-talet startade, hittade man en ny dinosaurieart på grund av att en av deltagarna hade svårt att få ned sina tältpinnar i marken och trodde det var stenar. De började gräva och hittade mängder av ben. (Den arten fick namnet ”Camposaurus”.)

Vi gräver i direkt anslutning till den plats där Jack Horner hittade Maiasaura bon och ägg i slutet av 1970-talet och kunde visa att Maiasaura tog hand om sina ungar. Marken är full av äggskal. Minst fyra olika arter förekommer, Maiasaura, Troodon, Orodromeus och ytterligare en än så länge oidentifierad art. Becky Schaff, som är en av utgrävningsledarna, skriver sin masteruppsats om denna oidentifierade art, så vi hoppas så klart hitta så mycket som möjligt av den. Allra helst ett helt bo med bevarade ägg, precis som Horner gjorde med Maiasaura.

Ett halvt Troodon-bo

För att komma åt bon i rätt lager, måste vi gräva oss ned i jorden. Det betyder att vi först gräver undan ytlagret, för att komma ned i rätt skikt. Men även ytjorden är full av rester av äggskal, puppor från insekter och andra biologiska rester som visar att marken varit aktiv biologiskt. Själva boplatsen var en liten ö nära stranden av en stor insjö. Förmodligen valdes den för att försvåra för rovdjur.

Första nivån av ytjordsskiktet på Egg Mountain

All jord som grävs upp måste skiktas och sorteras så att vi hittar de fossil som finns där. Det är huvudsakligen det vi gör under de åtta timmar vi arbetar på utgrävningsplatsen. Det blir något monotont med tiden, ska jag erkänna. Men det är samtidigt otroligt spännande. Och att faktiskt hitta en massa fossil och lära mig mer om vilka arter som fanns här och vilka typer av lämningar som vi ser, är fantastiskt.

Becky och Travis skiktar ytjorden

De fossil vi hanterar för det mesta är lätta att känna igen. Äggskalen ser verkligen ut som äggskal, puppor och bevarade gångar i jorden, ser också i stort ut som de gjorde när de bevarades. Av de ben vi ser, framför allt omkring lägerplatsen, är de flesta deformerade, brutna eller liknande. Det beror till stor del på fossileringsprocessen – så gott som alla fossil blir deformerade på något sätt. Det beror också på fyndplatsen. Nära ytan, eller till och med ovanpå jordytan, blir benen åter utsatta för väder och vind. Hittills har vi bara funnit ett par benrester vid utgrävningsplatsen, men desto mer benmaterial runt lägret.

En hel del av de benrester och annat som återfinns på ytan är inte användbara för vetenskapliga ändamål. De är helt enkelt för slitna eller förstörda för att kunna analyseras meningsfullt. Dessutom är de enstaka benen sällan intressanta för utställningsändamål. Tack vare det, fick vi lov att ta några souvenirer i området runt lägret.

Medan de tvättade fossilen torkar på pappersbitar, förbereder vi grillspett inför middagen.

De lösa fynd vi hittar på utgrävningsplatsen, samlas in och sorteras närmare när vi kommer tillbaka till lägret på kvällen. Det räcker oftast att blötlägga dem för att få bort jordrester. Skulle det behövas, kan man tvätta ben eller äggskal med syra för att få bort kalkrester som samlats. Samtidigt pågår alla övriga delar av lägerlivet runtomkring, med middagsförberedelser et.c. så det kan bli trångt ibland.

En gång i veckan åker vi in till stan för att tvätta, handla och ha ledigt. Den här veckan gjorde vi en extra lång tur, till Bozeman i den sydvästra delen av Montana. Där har delstatens universitet  ett av sina campus, något mindre än Stockholms Universitet. Tack vare Becky, fick vi dessutom besöka laboratorierna och förråden. Det blir förhoppningsvis ännu ett blogginlägg inom kort om det besöket. (Om vi har fått ordning på internetförbindelsen till lägerplatsen ännu.)

I Great Falls, Montana

Meningen var att jag efter två byten skulle kommit fram igår. Men redan på Arlanda blev vi ca. 45 minuter försenade i starten. När vi sedan landade på JFK var vår flight så klart placerad längst bak i kön. Vi fick dessutom veta att det var lång kö i immigrationskontrollen. (Vilket verkligen var sant. Jag ska nog aldrig beklaga mig över att stå i kö igen…) Det var dessutom varmt och närmast klaustrofobiskt lågt i tak. Om de byggt lokalen särskilt för att få människor att känna sig obekväma, så 100 poäng för utförandet.

Trots dessa förseningar så lyckades inte bagaget komma fram förrän efter ytterligare 45 minuters väntetid. Då hade anslutningsplanet lyft för länge sedan. Och några fler flighter som (vare sig via Salt Lake City, som planerat, eller någon annanstans) kunde ta mig till Great Falls i tid fanns det inte.

I efterhand fick vi ju veta att FBI arresterat en grupp män på väg till Somalia, som misstänkta för terrorism. Tror att det gjorde sitt till med noggrannare kontroll också.

Så det blev en natt på flygplatshotell utanför New York. Det är i det läget man kan beklaga jetlag. Lokal tid är det tidig kväll – klockan var runt fem när jag kom fram till hotellet – men det börjar bli sen natt enligt svensk tid. Att ta sig in till New York skulle ta ca. en timme från hotellet (först tillbaka till flygplatsen, sen ca. 35 min. in till stan). Men att komma fram till New York på kvällen – och känna sig mör efter 7 timmar på flyg och dessutom som klockan är ett, två på natten? Nej, motvilligt fick det bli en middag (Delta bjöd ju pga. förseningen) och sen amerikansk tv.

Idag flög jag så ca. fem timmar väster ut och en och halv norrut. I den ordningen. Först till Salt Lake city – över precis hela kontinenten kändes det som. (Ja, det är väl nån liten landsnutt kvar, sluttningen ut mot havet och så…) och sen norrut över klippiga bergen. Och till på köpet i ett mindre flygplan, på lägre höjd och med fantastisk utsikt nästan hela vägen.

Great Falls är en amerikansk småstad, ungefär lika stor som Täby befolkningsmässigt. Men den ser verkligen ut som en amerikansk småstad förväntas göra – de delar av den jag hunnit se i alla fall. (Vilket ju sannerligen inte är mycket.) Och omgivningarna man kunde se från luften är precis som förväntat – eroderade berg med slingrande åar och floder. Fast grönt. (Det har regnat någon vecka fram tills nu, och grässtäppen står i full blom så att säga.)

Den största slingrande floden är för övrigt Missouri, som börjar i de här trakterna. (Den börjar iofs. när tre andra, mindre floder slår sig samman. Men dess källor ligger också i delstaten.) Det är resterna efter den södra gränsen av den senaste nedisningen, där smältvatten från istidens glaciär samlades i stora smältvattensjöar och sedan, när isen började smälta och låglandet blottades, snabbt urholkade den flodfåra som floden i princip följer idag.

Med tanke på att resten av den här resan kommer att tillbringas i tält ute i vildmarken, och dagarna kommer att bestå av tidiga morgnar följda av långa dagar, valde jag ett ganska bra hotell. Ska man säga farväl till lyxen, vill man åtminstone känna det så länge det går. När jag hade checkat in kunde jag snabbt konstatera att rummet jag fått måste vara lika stort som min första lägenhet. Jag har bott i många små hotellrum genom åren – och flera av dem skulle rymmas i detta…

Så nu är det sista kvällen med tv, med microvågsugn, med alla möjliga bekvämligheter. Och med fyra, fem restauranger runt hörnet. Och med mobiltäckning. Nu följer fyra veckor i tält.

”En grad Hökmark”

Vi får hoppas att vädret består. Det är nämligen alldeles utmärkt – precis en grad Hökmark.

(Gunnar Hökmark underhöll en gång för några år sedan åhörarna på en försenad presskonferens genom att lansera sin relativa temperaturskala. När temperaturen är precis perfekt balanserad, så där så att man känner att det är absolut lagom varmt, då är temperaturen en Hökmark. Min slutsats är att luftfuktigheten spelar stor roll också. Enligt termometern var det precis samma temperatur i New York, innan jag åkte på morgonen. Men där var det fuktigare. Här var vinden torr och då kändes samma temperatur precis lagom… Hökmark-skalan förenar således temperatur och luftfuktighet i ett.)

Fler rapporter följer…

Whaaaat?

Vad gör jag i Great Falls? Det har att göra med det här.

Egg mountain, Choteau, Montana

Egg Mountain i nordvästra Montana är döpt efter de lämningar av ägg och bon som upptäcktes i slutet av 1970-talet. John ”Jack” Horner blev därmed den förste som kunde visa att en dinosaurieart tog hand om sina ungar efter födseln. Arten döptes därför till Maiasaura.

Geologiskt är Egg Mountain en del av Two Medicine Formation, som bildades när erosionsmaterial från de nybildade Klippiga bergen deponerades över det befintliga landskapet under sen kritaperiod, 83-70 miljoner år sedan.

Varför skriver jag nu det här? Jo, därför att det är där jag kommer att tillbringa min sommarsemester! Under hela juni månad åker jag som volontär i Museum of the Rockies grävarlag till Egg Mountain. Sex dagar vi veckan, från tidig morgon till sen eftermiddag (det är ingen lyxsemester precis) ska vi gräva efter bon, ägg och skelett av Maiasaura och kanske även andra arter som Troodon.

Att det blir en fantastisk upplevelse vad som än händer, är givet. Trots de spartanska villkoren i fältlägret under veckorna så kommer jag försöka uppdatera bloggen med bilder på naturen och utgrävningarna.

Närmaste stad är Choteau, som inte direkt är någon metropol.