Rätt rätt i rättsstat

Jualian Assange har en advokat, Per E Samuelson. Samuelson har nu publicerat en debattartikel på SvD Brännpunkt, där han angriper Sverige som rättsstat. Det är inte en återhållsam inlaga av en korrekt advokat som utan höjda tongångar påpekar det otillständiga i hanterandet av en viss omständighet, som sådana artiklar brukar vara. Nej, den tar snabbt höjd i registret och dundrar:

Det är på tiden att någon med erfarenhet från verkligheten slår näven i bordet och säger som det är: Sverige är ingen rättsstat!

Slå gärna näven i bordet, påpeka för all del att Sverige brister i en hel del av de grundläggande plikterna som en modern rättsstat bör uppfylla. Alltför långa häktningstider är till exempel ett återkommande besvär för Sverige att förklara när vi år efter år får kritik. Vi ger inte längre grundläggande rättshjälp till alla, utan många får bestrida det själv – över hemförsäkringen. Och antalet timmar som en advokat kan yrka ersättning för, även i komplicerade brottmål, är faktiskt skamligt lågt. Och det är ett hot mot rättssäkerheten, när människor kanske inte kan få det bästa juridiska försvar som de borde ha rätt till.

Men tyvärr verkar Samuelson inte riktigt veta vilken slags ”rätt” det är som ingår i en rättsstat. Han börjar slira mycket tidigt i artikeln. ”Att börja en rättegång med att frihetsberöva och isolera den misstänkte från omvärlden är på sin plats när det gäller grov brottslighet och skuldfrågan är tydlig”, skriver Samuelson.

När ”skuldfrågan är tydlig”? Ursäkta?

Poängen med en rättsstat är presumtionen att skuldfrågan aldrig är tydlig, den ska alltid prövas. Även avgivna bekännelsers trovärdighet ska någonstans prövas och inte tas för givna (även om det sannolikt händer mer ofta). Och aldrig någonsin ska man i en rättstat säga ”ja, låt oss bura in den här personen – den fällande domen är ju blott en formsak, så vi begår inget fel om vi börjar bestraffningen redan nu” så som Samuelson antyder.

Jag tror inte ordet rättstat betyder vad du tror att det betyder…

Men det slutar inte där. Kriterierna för när häktning får förekomma, är inte i sig otydliga. Ett av dem är att den misstänkte kan ägna sig åt att sabotera förutsättningarna för brottsutredningen, till exempel genom att göra sig oanträffbar. En utländsk medborgare som tydligt deklarerar sin avsikt att väga inställellse hos svensk polis kanske inte ska bli direkt förvånad över att då begäras häktad.

Inte heller är Sverige det allra minsta unikt i detta avseende. Och det har väldigt mycket med rättsstaten att göra. I rättstaten är det nämligen anatema att rättvisans skipande ska bero på vem man är. Och den som råkar vara i besitttning av medlen att hålla sig undan (så som ett utbyggt kontaktnät, erforderliga medel osv.) får således utstå inskränkningar som kanske inte drabbar andra – för aldrig någonsin har ”rätten att fly från sitt ansvar” ingått i rättsstaten.

Samuelson skriver vidare:

Detta kan inte Julian Assange och omvärlden förstå. Varför kan inte även det andra polisförhöret genomföras med honom på fri fot?

Jaha. Hade då inte Assange kunnat visa att begäran om utlämning var onödig, genom att inställa sig från början? Det var ju inte förrän han vägrade fortsatt samarbete med polisen och lämnade landet, som det fanns grund för en häktningsframställan. (Om vi nu ska vara noggranna med kronologin, lämnade Assange Sverige i september 2010 och framställan om en europeisk häktningsorder gjordes i november.)

Samuelsons bedyrkanden att Assange skulle komma om han kallades till förhör utan häktning, strider inte bara uppenbart mot hans klients handlingar utan också mot vad han flera gånger uttalat – att han inte har den minsta avsikt att återvända till Sverige eftersom han (påstår sig) frukta ett utlämnande till USA. (Vilket också det är ett hitte-påskäl, men strunt samma.)

Visst är det så att en häktning är ett avsevärt inskränkande av en persons frihet. Det ska föreligga ganska starka skäl för häktning och saken ska prövas i domstol. De ska där befinnas vara starka nog, också vid varje senare omprövning.

(Och här kan man kanske kritisera det svenska rättsväsendet när det i praktiken ofta godtar förseningar i en pågående utredning som ett tillräckligt skäl att förlänga en häktning, när ett sådant beslut väl fattats. Det är ofta det som leder till de långa häktningstider som Sverige fått, rättvis, kritik för.)

Som så ofta handlar detta om avvägning mellan två motstående intressen. Vi har å ena sidan den misstänktes rätt att slippa onödiga inskränkningar i sitt liv, sin rörelsefrihet och sin integritet. Men vi har å andra sidan den anmälandes rätt att få ett eventuellt begånget brott utrett och den skyldige dömd. Båda dessa är grundläggande rättigheter. Båda dessa ska kunna tillgodoses i en rättstat, inte bara det ena.

Rättstatens ansvar är därför – i avvägningen mellan dessa intressen – att häkta den som flyr och förhindrar att ett brott utreds. Om denne senare visar sig vara oskyldig, så betyder inte det att häktningen var fel – det är nämligen inte ett ”förskott” på ett eventuellt straff. Det är en nödvändig åtgärd som bara ska tas till när skäl föreligger.

Att Samuelson inte tycks kunna inse detta är beklagligt. Men just detta har inte att göra med brister i rättstaten, utan tvärtom att den gör vad den kan för att upprätthålla den samma när hans klient försöker dra sig undan.

Annonser

Jag hade rätt

När jag beskrev DO:s beslut om det så kallade ”Niqab-ärendet” satte jag rubriken att myndigheten ”feg-tycker”. Dess numera avsatte generaldirektör Katri Linna författade en braskande åsiktsförklaring på DN Debatt, en kort tid efter att möjligheten att driva saken till domstol runnit ut. Jag framkastade att detta varit medvetet.

Det som såg ut som en avsikt var också en avsikt. Det skriver nu den då ansvarige utredaren, juristen Naiti del Sante, i en stor och mycket läsvärd artikel i Bang.  (DO:s hantering refereras också i en DN-artikel.)

Men det är mer än så. I sin ”debattare” uttryckte Linna ett tydligt och ensidigt avståndstagande från Niqabförbud och liknande inskränkningar och hade mage att tala om ”förenklingar i debatten”. Verkligheten är att frågor där målkonflikter mellan olika mänskliga rättigheter uppstår är bra mycket mer komplexa än Linna själv valde att framställa det.

Det finns utrymme för selektiva förbud mot en religiöst inspirerad klädsel, om detta förbud är motiverat med hänsyn till andra principer, är proportionerligt och har stöd i lag. Det är på den sista frågan vi möjligen skulle kunna snubbla, då det stödet är otydligt i Sverige. Det finns, som det brukar heta, ”en öppning för” ett förbud i Skollagen som anger pedagogiska skäl som grund. Men det är sannolikt inte tillräckligt välmotiverat. Utifrån det finns nämligen inte tillräckliga grunder för att avgöra när och hur ett förbud kan sägas vara proportionerligt och grundat i andra grundläggande rättigheter. Det måste det vara.

Och sådana grunder kan mycket väl formuleras. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har vid flera tillfällen upprätthållit lagar av detta slag, i såväl Turkiet som Frankrike. Om Sverige ändrar skollagen, så kan vi också ge en tydlig grund för att införa sådana förbud – i de verksamheter där det är motiverat, vilket givetvis inte behöver vara överallt och jämt.

Att Katri Linna som erfaren jurist och ansvarig DO inte skulle ha haft koll på detta är otänkbart. Ändå gav hennes debattartikel inte ett uns av utrymme för den diskussionen. Förenkling var ordet, sa Bull.

Selektiv sekularism

Men Naiti del Sante är mer läsvärd än så. Hennes artikel sätter detta fall och den så kallade ”handskakningsdomen” i ett bredare, europeiskt perspektiv som verkligen är nedslående. I målet Lautsi v Italien, också det i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, friades Italien när det gällde förekomsten av krucifix i allmänna skolor. Det görs, som Lauti påpekar, en skillnad mellan kors och slöja.

Den sekularism som åberopas och upphöjs när det gäller ”det främmande”, saknas helt eller korrumperas till oigenkänlighet när det kommer till det egna kulturarvet och kristendomen ges en både ohållbar och vämjelig särställning i rättspraxis. Det är i bästa fall en form av selektiv sekularism och i sämsta fall är det alls inte fråga om sekularism utan om en rättsvidrig och motbjudande intolerans.

DO ”feg-tycker” i niqab-ärendet

När Diskrimineringsombudsmannen långt om länge kom till skott och svarade på anmälningen i det så kallade Niqab-ärendet, blev det ett icke-svar. Eftersom svaret har dröjt så länge att kvinnans utbildning är avslutad, är det inte aktuellt att driva ärendet till domstol, konstaterar DO. Detta trots att kvinnan hindrades att genomföra sin praktik och därför alltså inte har en fullständig utbildning. De stora bristerna i DO:s yttrande har också DN:s ledarsida kommenterat.

Det är uppenbart att om DO verkligen velat hade man mycket väl kunnat anse att det fanns en grund för att driva ärendet i domstol. Att någon som gått en utbildning hindrats från att fullfölja den är fullt tillräckligt. Men det finns mycket som tyder på att det aldrig har varit DO:s egentliga avsikt. Det första tecknet på det är att DO dagen efter att ärendet avslutats, presenterar det med byråkratins motsvarighet till pukor och trumpeter – dvs. med en artikel på DN debatt. I artikeln går man utanför ärendets ramar och pläderar för en tolkning av grundlagen som, enligt DO, ger ett starkt skydd för att bära niqab.

Denna uppfattning vet DO att en eventuell rättslig prövning mycket sannolikt skulle kullkasta. Precis som med det tidigare handskakningsärendet, som jag kommenterat här, är det en udda tolkning med många problem.

I sitt beslut skriver DO: ”…att som muslimsk kvinna välja att bära niqab får i normalfallet anses vara ett uttryck för religion”. Den meningen visar hur problematiskt DO:s resonemang är. Det laddade uttycket ”normalfallet” är i sammanhanget så glidande att det är fullständigt omöjligt att ta DO på allvar. Är det normalt – i betydelsen frekvent – att kvinnor med muslimsk tro bär niqab? Nej, det är ytterligt sällsynt och representativt bara för en del konservativa inriktningar. Är det normalt – i betydelsen gängse beteende – för kvinnor inom dessa inriktningar att bära niqab? Ja, det är det. Men det är bara i det första fallet – det som inte stämmer – som det kan anses att religionsfriheten ger något uttryckligt skydd för en viss sedvänja.

DO försöker sig helt enkelt på att argumentera för sin ideologiska uppfattning genom ett ”bait-and-switch”-trick. Om du köper det ena argumentet, ska du lockas att ansluta dig till slutsatsen som följer av det andra.

Jag kan ha respekt för den som tycker att religionsfriheten borde vara så stark att den skyddar den som vill utöva sin religion överallt och hela tiden (t.ex. genom klädsel) även om jag ingalunda delar den uppfattningen själv. Men det är inte så religionsfriheten ser ut idag – vilket DO mycket väl vet. Det skulle kräva en omfattande lagändring att etablera en så radikal tolkning – och det skulle sannolikt idag också krävas ändringar på Europeisk nivå, med tanke på hur stark normerande verkan till exempel Europakonventionen har.

Kloke Clarence Crafoord från Centrum för rättvisa skriver på Newsmill om hur rättsläget faktiskt ser ut. I själva verket finns det många inskränkningar i både svensk och europeisk rätt, som tvingar utövandet av religion att anpassa sig i sociala situationer. Det framgår också, som nämns i Crafoords artikel, av förarbetena till till diskrimineringslagen att detta kan gälla just heltäckande klädsel, om förhållande i undervisningen kräver det.

Religionsfriheten som den uttrycks i våra grundlagar eller Europakonventionen är faktiskt ännu svagare. Turkiet är ingalunda en god företrädare för starka mänskliga rättigheter generellt och man har mycket starka regler mot vad som uppfattas som islamistiska symboler. Bland annat är bärandet av en vanlig sjal (det som ofta felaktigt kallas ”slöja”) helt förbjudet i all högre utbildning och på alla statliga arbetsplatser, på samma sätt som helskägg är för män. Ändå har Europadomstolen upprätthållit detta förbud. Det handlar alltså ingalunda om att det krävs en enskild prövning om omständigheterna under utbildningen, eller att en sjal skulle utgöra något problem i sig – den är en symbol som man med hänsyn till respekten för demokrati och jämställdhet förbjudit. Det räcker.

(Inom parentes kan man konstatera att den åsikt om heltäckande religiös klädsel som jag sett att ett flertal debattörer, och även en del nyhetsmedier, velat lägga i munnen på FP – för att sedan kritisera som höjden av främlingsfientlighet, alltså inte är mer främlingsfientlig än att den stöds av Europarådet och Europadomstolen. Den är dock inte FP:s åsikt, som är mer pragmatisk, men företräds däremot en smula överraskande av socialdemokraten Carina Hägg.)

DO feg-tycker för att slippa konfronteras med verkligheten

Problemet med DO är inte att man är en myndighet som försöker driva opinion. (Jag är betydligt mindre allergisk mot sådana myndigheter än många andra.) Problemet är inte heller, enbart, att man författat ett enstaka undermåligt beslut – efter långt dröjsmål. Problemet är att DO – som är en rättsvårdande myndighet – ger uttryck för rättstolkningar som det saknas grund för!

Naturligtvis måste det finnas ett visst utrymme för myndigheter att pröva rättstolkningar som inte är glasklara. Men här måste man nog ändå säga att det tvärtom är ganska klart att DO inte har det minsta stöd för sin ideologiska uppfattning. Och eftersom DO vet om det, så väljer man att dra ärendet i långbänk till dess man kan ursäkta sig från att driva det i domstol, där man skulle gå på pumpen, och sitter istället och ”feg-tycker” lite i största allmänhet.

DO:s syn på religion är – i detta ärende såväl som i andra fall, t.ex. den tidigare nämnda handskakningsdomen – att det flyter in i begreppet etnisk tillhörighet. Detta sägs rakt ut i yttrandet. ”Diskrimineringsgrunderna religion och etnisk tillhörighet kompletterar dessutom varandra så att vad som kan uppfattas som ett kulturellt eller traditionellt uttryck i allmänhet faller in under någon av diskrimineringsgrunderna(…)

Detta är en högst problematisk uppfattning. Religion och etnicitet kan ibland sammanfalla i hög grad. Typexemplet är att den judiska religionen har en begränsad spridning utanför den etniskt judiska folkgruppen och att den gruppen i motsvarande mån har en något högre grad av genomsnittligt religionsutövande än de flesta andra populationer. Men det är undantagsfall och gäller i regel bara i skarpt avgränsade och under lång tid på eller annat sätt isolerade folkslag. Det vanliga är att en etnisk grupp har en betydande religiös diversitet, både i fråga om att ett flertal religioner kan utövas och att medlemmarna kan ha väldigt skriftande grad av religiocitet (från inte alls till väldigt hög).

Inte sällan leder denna spridning till olika problem. Det är ingalunda ovanligt att en religiös majoritet förtrycker en religiös minoritet – och som ett led av detta förtryck gör exakt samma likställande mellan etnicitet och religion, som DO hävdar! Radikal islamism (som vill göra sig till tolk för en extrem uppfattning av islam) likaväl som antisemitism känntecknas ofta av dessa förenklingar.

Det är både anmärkningsvärt och beklagligt att en svensk myndighet gör gemensam sak med så extrema uppfattningar!

The Rights are in the ”I” of the Holder

(Ursäkta den putslustiga rubriken.) Mårten Schultz på Juridikbloggen skrev häromdagen ett inlägg om djurrätt – som väl egentligen (med sarkasmdetektorn påslagen) främst handlade om Attunda tingsrätts påfund att tilldela staten som rättssubjekt mänskliga rättigheter. Jag finner ingendera frågeställningen överdrivet svår.

Rättigheter ser jag i grunden som filosofiska konstruktioner, med det enda hållbara anspråket på universell normativitet att när rationellt kapabla varelser väl kan skapa och bruka rättighetsbegreppet ligger det i deras långsiktiga intresse att göra det.

För att förstå begreppet bättre, och lättare kunna avgöra vilka entiteter som kan omfattas av det, måste man se det i ett helhetsperspektiv. Poängen med rättigheter är att kunna påverka individers handlande – inte enbart eller ens främst rättighetsinnehavaren, utan tvärtom alla andra. Av en rättighet, följer skyldigheter som alla andra kapabla subjekt är moraliskt skyldiga att respektera. Skyldigheterna fungerar som rättighetens invers. (Något förenklat i alla fall.)

Rättigheter och skyldigheter hör ihop. De kan inte fungera ensidigt – det är därför rättigheter är meningslösa för subjekt som inte är kapabla att utöva dem och/eller kapabla att leva upp till skyldigheterna som följer av andras rättigheter.

Kommen så långt i diskussionen, kommer ofta indignerade invändningar. Här antyds ju klart och tydligt att ”icke-kapabla” – så som t.ex. barn eller kanske vissa mentalt handikappade – inte skulle ha rättigheter! Men bortsett från den sköna känslan av rejäl moralisk indignation, har invändningen inte mycket som talar för sig. Till att börja med accepterar de flesta av oss att barn och mentalt inkapabla inte ska ha fullt ansvar – och inte full handlingsfrihet – utan får stå under förmyndares överinseende.

För det andra måste man komma bort från synen att rättigheter (i denna betydelse) kommer som ett enda paket – det kan handla om olika saker. För de mest grundläggande rättigheterna, som att vara fri från våld, kräver det inte mycket eftertanke att inse att dessa måste omfatta alla entiteter som kan ses som människor, eller också skulle de inte fungera alls.

(Här brukar jag presentera ett tankeexperiment som går ungefär som följer. Antag att rätten till liv vore underkastad mental kapacitet. Jag får nyss om att min ärkefiende professor Moriarty kommer att hålla ett maratonföredrag i sitt favoritämne, de indoeuropeiska språkens filologi. Efter de första sex timmarna samlar jag mina hejdukar och drar till föreläsningen. Väl där visar han alla de tecken på utmattning jag räknat med – tankspriddhet, problem att uttala ens enkla ord på sanskrit och en hel del svamlande. Mitt i en stammande, förvirrad utsaga skjuter jag honom och nämner alla i salen som vittnen på att han drabbats av demens. Även om jag blir ställd inför rätta, förklarar jag mitt handlande med att jag tolkat tecknen – som alla vittnen kan intyga – som demens snarare än trötthet, och förnekar att jag visste något om hur lång föreläsningen varit – och kommer därför undan tack vare ”rimligt tvivel”.)

En del liberaler tycks reflexmässigt ha problem med detta resonemang, eftersom det betyder att den fenomenala, liberala skapelsen av individuella rättigheter skulle följa av en kollektiv egenskap – att vara människa. Jag har svårt att förstå det, det är ju talande att det är just ”mänskliga rättigheter” vi kallar dem. De alla mest fundamentala sådana, och däri ingår rätten att inte genom våld berövas sitt liv, måste således appliceras artvis. Andra kan vi ta tid på oss för att avgöra efter mer sofistikerade kriterier – så som vi redan sett görs med självbestämmande i framför allt ekonomiskt hänseende.

Djur och rättigheter

Kan således djur ha rättigheter? Min käre katt till sambo, Alf, protesterar både påtagligt och högljutt när han tycker jag underlåter mina skyldigheter mot honom – en tom matskål, att bli lämna ensam, att inte bli kliad under hakan eller bakom örat när jag har en hand ledig. Och visst skulle jag säga att jag är skyldig honom att sörja för dessa behov. (I rimliga mängder.) Men följer det av att han har en rättighet till det?

Nej, djur kan inte utöva några rättigheter. Att säga att ett djur har rättigheten X är därför meningslöst – det förändrar ingenting, det får inga följder vare sig för deras inbördes handlande eller deras relation till människor. Även om vi genom att ta inversen av skyldigheterna kan att skapa virtuella rättigheter, är det onödigt när det betydelsefulla i själva verket är skyldigheterna för människor.

Vi kan ha skyldigheter mot djur – och det tycker jag att vi har, därför att vi som ansvarskännande individer kan inse att det finns fördelar med att behandla djur på ett värdigt sätt – men då följer dessa skyldigheter enbart av vår insikt om detta, och inte av imaginära rättigheter. Vi behöver inga rättigheter i ekvationen, så i Laplace anda, förkastar vi onödiga hypoteser.

Det känns inte som en orimlig tanke att det kan finnas lägen när ett juridiskt ombud för djur vore en alldeles utmärkt lösning på potentiella problem. Givet att det i situationen går att någorlunda entydigt enas om vilka skyldigheter vi människor rimligen borde iaktta mot djuret (djuren) ifråga, så går det ju att utse ett ombud att bevaka att skyldigheterna efterlevs. Där är vi inte, men för åtminstone en del djurarter som tycks ha både intelligens och empati, men samtidigt är starkt hotade tycker jag att det vore högst önskvärt. Och åtminstone för djur som vi accepterar som våra husdjur, ingår vi i någon mening närmast ett kontraktslöfte om att ge dem säkerhet och omvårdnad – alldeles oavsett djurets mentala förmågor.

Det skapar inte heller några etiska konflikter med att vi dödar och äter (eller på annat sätt exploaterar) djur, åtminstone under vissa omständigheter. Postulerar vi inga rättigheter, utan iakttar skyldigheter därför att vi som människor anser det riktigt, ligger det ingen motsägelse i det.

Stater och rättigheter

Så kan stater ha rättigheter, i den mening som vi normalt tänker på som ”mänskliga rättigheter”? Det är inte alls orimligt att tänka sig. Stater kan liksom föreningar och företag vara självständiga rättssubjekt. De kan ingå avtal, och av dessa avtal kan följa kontraktsrättigheter osv. Det tycks inte föreligga några hinder för kollektiva entiteter som företag, föreningar eller stater att utöva dessa.

Det är ju enkelt att förstå, för genom enkel reduktionism är ju en förening av människor – vilken som helst – aldrig något annat än de individer som företräder den. Men reduktionismen kan inte drivas så långt, att vi eliminerar föreningen som entitet – för genom den kan uppstå nya rättigheter som inte är identiska med individernas.

Även här är det mer en fråga om vilka rättigheter som därmed blir nödvändiga att tillerkänna stater. Jag ansluter mig till i grunden samma syn på staters funktion, som den amerikanska oavhängighetsförklaringen – att de är skapade av och för människor, för att fylla vissa rimliga behov och tillvarata gemensamma intressen, och att när de inte längre fyller dessa behov eller rent av motverkar dem, förlorar de sitt berättigande.

Vi kan redan där se åtminstone ett embryo till ”rättighetskatalog”, och den är starkt begränsad i förhållande till mänskliga individer. I synnerhet mot de egna medborgarna – som den har många skyldigheter mot. Något starkare rätt kommer den att ha mot andra länders medborgare, delvis därför att den därigenom agerar som stand-in för sina medborgares räkning.

Med detta sagt, känns det inte givet att Attunda tingsrätts beslut i det aktuella fallet är rimligt – men det beror i så fall mer på hur man tolkar statens rättighet i det specifika fallet, än att blotta tanken att staten skulle kunna ha rättigheter visavi sina enskilda medborgare är filosofiskt otänkbar.

Bekämpa mödradödligheten

En nära vän födde barn i söndags. Ingen i vår gemensamma vänkrets har sagt annat än grattis, lycka till, vad underbart ända sedan det blev känt att hon var gravid. Att vänta barn är – i Sverige – tryggt och säkert. Mödradödligheten är, om inte helt obefintlig så extremt sällsynt (1:17 400). Man kan kosta på sig att vara glad utan ett stygn av oro.

I andra delar av världen är det inte så. Värst utsatta är så klart fattiga, krigsdrabbade länder –  Afghanistan, Tchad, Sierra Leone, Kongo Kinshasa, Niger har alla en mödradödlighet runt en per tio gravida kvinnor. Men även i länder som inte är drabbade av krig kan mödradödligheten vara chockerande hög. Att få beskedet ”du är med barn” är för många kvinnor i fattiga länder som att få veta att man drabbats av cancer.

Globalt sett dör över 500 000 kvinnor varje år. Bra statistik finns på svenska FN-förbundets sajt Globalis eller på utmärkta Gapminder.org.

Trots att det hade kostat rätt lite att sänka mödradödligheten ganska mycket, med förhållandevis enkla åtgärder, är det inte politiskt prioriterat. Och ett stort motstånd finns mot den allra värsta dödsorsaken – aborter. Aborter utförs, vare sig myndigheterna vill eller inte. Frågan är bara hur. Av en medicinskt utbildad person med sterila redskap eller av en kvackare med en böjd klädgalje? Illegala aborter skrödar liv och det finns bara ett sät att minska dödligheten – att legalisera dem.

RFSU samlar idag, 8:e mars, en ”barnvagnamarsch” från Kungsträdgården till Mynttorget och presenterar sina krav för biståndsministern. Alldeles rimliga och enkla – men extremt viktiga för att rädda liv. Kom dit kl. 12.00 – eller ta en minut att klicka i det symboliska deltagandet via nätet.

Tredjemansrevision – varför vi inte bör lita på myndigheter

Sverige har – i jämförelse med många andra länder – ett relativt svagt skydd för individuella fri- och rättigheter. De skrivningar som finns i Regeringsformen, vår viktigaste grundlag, är ofta inte bindande i den meningen att en domstol kan upphäva en lag som står i strid med den.

(Detta kallas ”lagprövningsrätt” och är dels inskränkt av att grundlagsbrottet – när den prövningen skulle kunna tillämpas – måste vara ”uppenbart”. Det får alltså inte vara fråga om en konflikt mellan principer som domstolen först vid granskandet av ett knepigt ärende inser finns dold i lagen. Dels är svenska domstolar extremt motvilliga mot att utnyttja lagprövningsrätten.)

Det leder till att när riksdagen fattar beslut om lagar och tilldelar myndigheter rätten att använda olika tvångsmedel mot individer, så är inte varken grundlagen eller domstolarna riktigt de skydd mot överutnyttjande som man skulle kunna tro om en rättsstat.

Ett lysande exempel på hur myndigheter aktivistiskt använder sig av de medel som de ges möjlighet till, är den så kallade tredjemansrevisionen. Det betyder att Skatteverket har tillåtelse att granska en person (tredje personen) och därför begära in uppgifter om dennes affärer som finns hos t.ex. banker och internetleverantörer, för att få fram uppgifter om affärer mellan andra parter (som är den första personen, den som granskas).

Exempel: Adam är utsatt för en skattekontroll. Skatteverket begär då in uppgifter om Bertils, Cecilias och Davids affärer från deras respektive banker. Dessa uppgifter används för att kontrollera att det Adam sagt stämmer.

Notera här att Adam inte behöver vara misstänkt för något brott. Det säger nämligen lagens förarbeten uttryckligen – i en minnesvärd tankevurpa. Om det hade handlat om ett tvångsmedel för utredande av brott – sånt som polis och och åklagare begagnar sig av – så hade det (menar utredningen när tredjemansrevision återinfördes) förmodligen behövts regler och kontroller mot hur detta utnyttjades. Men nu handlar det ju inte om brottsutredning, som ju Skatteverket inte bedriver, och därför behövs inte säkerhetsspärrar!

Hur används då detta potenta övervakningsmedel? Jo, sommaren 2006 bestämde sig Skatteverket för att granska kontona för klientmedel som ca. 300 advokatbyråer hade hos SEB. Den som trodde att advokaters relationer med sina klienter omfattas av betydande sekretess glömde att ta med Skatteverket i beräkningen… Sedan dess har för övrigt advokatbyråer fått problem med lagstiftningen om pengatvätt.

2007 inledde Skatteverket med hjälp av detta regelverk en granskning av Internetleverantören Bahnhofs alla kunder. Kundregister och alla uppgifter fick vackert överlämnas till Skatteverket.  (Dessa uppgifter kan man läsa om i Advokatsamfundets remissyttrande över ”Skatteförfarandeutredningen”.)

Om Skatteverket skulle misstänka brott – och därför behöver begära in uppgifter för att styrka sina misstankar (innan man lämnar över ärendet till polis och åklagare) så finns det motsvarande tvångsmedel. Dessa måste dock preciseras till att gälla specifika personer eller transaktioner som misstankarna rör.

Det behöver man inte bry sig om vid tredjemansrevision. Därför ökar antalet begäranden enligt detta stadigt. Det är lätt att – tillsammans med många inom bankvärlden, advokatkretsar och IT-branschen – misstänka att Skattemyndigheten begär in uppgifter mer eller mindre på måfå. Det skulle därmed strida mot förbudet mot så kallade ”fishing expeditions”. Något som Skatteverket tillbakavisar.

Tredjemansrevision är ett tydligt exempel på hur otillräckligt reglerade tvångsmedel som en myndighet tillåts använda sig av, kommer att användas allt mer och och till allt tveksammare syften. Skatteverket står på sig mot alla kritiker – mot Lagrådet, mot domstolars, mot Advokatsamfundet och andra instansers invändningar mot detta tvångsmedel. Det visar också att myndigheter idag inte är lika benägna att ta varandras kritik på allvar – vilket ofta är det enda medel som finns, eftersom myndigheter generellt inte övervakar varandra och inte kan använda sanktioner mot varandra. Men minskad respekt för kritik, betyder också att kritiken från våra medborgerliga övervakningsorgan – som JO och JK – allt oftare förblir ohörda.

Så länge myndigheter som Skatteverket visar att de inte bryr sig om sådan kritik, måste det vara ett mycket starkt skäl till att helt enkelt inte ge dem utökade befogenheter. De visar ju att de inte kan hantera dem! Ska en myndighet nödvändigtvis ha ”bättre verktyg” måste den avkrävas betydligt starkare bevis för att detta verktyg inte kommer att missbrukas, så som sker med tredjemansrevision.