God Jul – men vilken jul?

Ja, bloggen har ju fått självdö under halvannat år. Hade inte tänkt återuppta bloggandet. Men. Efter ett antal diskussioner om jultraditioner och deras historia i framför allt olika sociala media så känns det på sin plats med åtminstone ett inlägg, om den saken. Det inlägg jag tidigare skrivit om midsommarfirandet tillhör dem som fortfarande får en del träffar via sökmotorer, så varför inte ett om julen?

Är julen en kristen högtid?

Idag, i Sverige, är julen en blandning – de kristna inslagen är tydliga, även om en stor del, troligen en majoritet, av befolkningen i allt högre grad väljer bort de mest märkbart kristna inslagen.

Även om antalet besökare i kyrkan går upp så här till jul, så är det fortfarande på det hela taget lågt. Och en del av uppsvinget består i besök vid körspel och andra konsertformer, som kan antas locka folk av andra skäl än de strikt religiösa.

Det är inget i sig konstigt. Sverige tillhör världens mest sekulära länder och det praktiska utövandet av en religion har liksom ingen större plats i livet, ens hos en del människor som ändå anser sig religiösa. Hur är det då inte för dem som inte aktivt identifierar sig med en religion, utan mer har den som kulturell bakgrund? Det är nog inte konstigt att man prioriterar gran, glögg, julklappar och mat före sådana aktiviteter som inte bidrar till en mysig stämning?

Det klagas på att julen är för kommersiell. Jag skulle nog vilja framhålla att det är en av våra främsta sociala högtider, med en stark släkt- och familjekoppling. (Många andra högtider firar vi ju mer med den sociala krets som vi själva skapat – vänner, vänners vänner, kollegor och eventuella partners diton.)

Är julen en hednisk högtid?

Knappast. Den har förkristna rötter. Men det finns ingen koppling mellan det hedniska firandet och den jul vi firar idag. Fast man vid flera tillfällen försökt rekonstruera olika äldre inslag och delvis lyckats återinföra dem.

Men skinkan? Granen som fertilitetssymbol? Julbockar..?

Påhitt från 17/1800-tal. Låt oss ta dem i tur och ordning.

Skinkan Visst har grisens olika ätbara delar haft en stadig plats på matbordet sedan Hedenhös. Men det beror till största delen på nödvändighet – det har varit vårt främsta matdjur under lång tid. Det har inte funnits en tid då inte grisen utgjort något inslag i vår basföda. (Utom för den som varit för fattig. Då har sillen varit den främsta källan till protein.)

Kopplingen till asatidens julfirande finns. I julfirandet ingick slaktandet av en julgalt, sonargoltr, som omnämns i bla. Hervararsagan och Håkon den godes saga. (Betydelsen av ”sonar-” har diskuterats. Det tolkades tidigare som en slags motsvarighet till kristusmytens sonande av synder, men ordet har andra betydelser och källorna som finns nämner ingen sådan symbolik utan istället en koppling till avgivandet av högtidliga löften, heitstrengingar, med handen på galtens borst.)

Att vi äter just skinkan till jul, är ett modernt påfund. Djur som slaktades till blot åts i regel upp, men om en viss del föredrogs eller serverades på ett speciellt sätt har vi ingen aning om. Sannolikt berodde det på hur pass rik gården var och vad man behövde spara till de senare, magra tiderna innan våren. Vad jag kunnat läsa mig till, började ”julskinka” förekomma i bättre ställda hem tidigast på sent 1700-tal, men blev inte vanlig förrän på 1900-talet. I brist på skinka, har andra delar av djuret tagits tillvara – olika varianter av sylta (som till stor del kan bestå av mindre ädla delar, kanske ganska lite kött) var och är vanliga inslag. De lär ha förekommit långt tidigare än andra rätter på dagens julbord. (Julbord förresten… Mer om det senare.) Grisfötter lär dock fortfarande ingå som traditionell julmat i några delar av landet.

Att man tog tillvara tex blodet och gjorde blodkorv av vet vi. Intill början av 1900-talet var ”lussekatt” en form av blodkorv som bland annat innehöll russin. Den seden kan ha varit mer ursprunglig än julskinkan, och kanske har namnet ursprungligen haft med annat att göra än lucia eller så har det tillkommit senare. Men inte heller detta vet vi med någon säkerhet.

Granen Detta fenomen uppstod i Tyskland, sannolikt strax efter reformationen. Granen har ingen som helst koppling till asatron. Men träd eller växter som är vintergröna, har i många kulturer ovh vid många tider ansetts ha en symboliskt innebörd i besegrandet av vintern. Detta kan ha spelat in i konstruktionen av granen som en slags överförd uppståndelsemyt. Om det alltså finns ett underliggande mytiskt innehåll, går det snarare att hänföra till ”folkmagiska” tolkningar av kristendomen, än asatron.

Julbocken Det här är en symbol som har gamla anor. Precis som flera andra inslag av ”skrämsel” i julfirandet – Krampus eller Zwarte Piet – går det tillbaka till att onda väsen ansågs vara extra aktiva under de långa, mörka nätterna. (Även vissa av de goda, kunde det innebära otur att möta om man inte skyddade sig, tex. genom att alltid bära en bit stål i fickan.)

Fram till och med tidigt 1900-tal, ingick det att unga män dolde sig bakom halmmasker med horn och drog runt på en slags ”trick-or-treat” runda. Dessa masker är ursprunget till julbockar i flätad halm. (Getens horn och skägg, och dess aggressivitet även i ”tamt” tillstånd, har ibland ansetts ge dem ett inslag av diabolisk natur, men symboliken härör alltså snarare från andra väsen som under kristendomen fått extra djävulska drag.)

Kopplingar har gjorts till föreställningar om ”den vilda jakten”. Om detta kan jag dock inte säga så mycket, eftersom jag helt enkelt inte vet. Det finns inga belägg, vad jag vet, för någon liknande ”trick-or-treat”-tradition i förkristen tid. Men symboliken och vissa delar av temat kan ha äldre rötter och hittat formen under inflytande av kristendomens tryck att anpassa sedvänjorna.

Hur var det med julbordet?

Julbordet, i formen av en buffé, är ett modernt påfund som hör samman med brännvinsborden som kom på 1700-talet. De åtföljdes av en buffé med smårätter, kallskuret och andra former av tilltugg som höll gästerna på gott humör i väntan på middagen som kanske serverades flera timmar senare. Restiderna gjorde ju att om gästerna kom långväga ifrån, så kunde de anlända både hungriga och lite närsom på dagen, långt innan middagen var redo att serveras. Då undfägnades gästerna istället med kryddad sprit och smårätter. Självklart gällde detta även i samband med julfirandet.

Brännvinsborden var något som framför allt förknippas med en medel- och överklass som hade råd med ett sådant överdåd. På allmogens gårdar var förplägnaden mer återhållsam.

Detta ”förrättsbord” har sedan svällt ut till en egen form – parallellt med den årstidsoberoende varianten smörgåsbordet. Det har vi förmodligen våra gästgiverier att tacka för, när dessa övergick till att bli krog- och hotelliknande inrättningar istället för att vara ett ansvar för bönderna som råkade bo vid allfarvägar. Det var en passande form av servering för en verksamhet som hade en ojämn tillströmning av gäster.

Det mesta som finns på julbordet idag, men några undantag, är moderna eller halvmoderna rätter. Särskilt efter upptäckten av konserveringstekniker, utvidgades mängden råvaror som kunde användas. Men till de rätter som har gamla anor hör korvar och syltor. Dessa var förhållandevis ”köttbilliga” och oftast hållbara. Lutfisk är känt sedan medeltiden.

Någon tradition tillbaka till förkristen tid eller en bakgrund i midvinterblotet existerar inte alls, trots flitigt förekommande påståenden om motsatsen.  De jämförelser som sådana i regel bygger på, är så allmänna att det totalt saknar relevans. I så fall är varje större festlighet, där någon del av en gris äts, en reminiscens av vikingatida festligheter…

Vad innebar julen i förkristen tid?

Julfirandets historia kan vara äldre än asatron. Ordet för jul, återfinns i alla germanska språk inkl. de utdöda. Det har en sannolikt ursprunglig betydelse i ”festlighet, högtid”. (Via franskan (där ordet är ett inlån) lär engelskan ha fått ”jolly”.)

I finskan finns, mig veterligen, två inlån som antyder en lång historia. Joulu och juhla. Eftersom båda dessa har två stavelser (precis som engelskans yule) kan det tyda på att inlånet skedde så tidigt att den andra stavelsen inte hade hunnit skalas bort i urnordiskan. Det torde då sannolikt ha skett inte senare än ca. 500-tal, då språket tycks ha genomgått en genomgripande stavelsereduktion. Den kulturella kontakten som lett fram till finskans lån av jul, borde då alltså ha skett inte senare än mellan ca. 100-500 evt. Vi är då i en tidsperiod som i Sverige brukar kallas Romersk järnålder. Det var begynnelsen av det samhälle som senare skulle komma att bilda vikingatidens Norden. Under den här tiden saknas i princip skriftliga källor, förutom svårtolkade och kontroversiella återgivningar i en del romerska skrifter.

Här återfinns tidsmässigt de allra äldsta användningarna av jul/juletid, som syftande på en tidsperiod under vintern.

Om alltså inlån i finskan skedde vid den tiden, så var julfirandet etablerat vid den tiden. I så fall kan vi dra slutsatsen att  introduktionen av denna tidsperiod, och med den sannolikt ett firande – eftersom tycks vara innebörden i namnet – inte kan ha skett senare än så. Och det placerar oss i tiden strax före den germanska mytologin antog den form som vi oftast kallar asatro. Denna direkta föregångare till de gudar och myter vi brukar läsa om, var inte så särskilt olik. Delvis ingick samma gudar, men deras namn och symbolik kan ha varit annorlunda. Samtidigt existerade det gudar som vi efterhand inte vet så mycket om (guden Ull tex.).

Julen betecknade som sagt en tidsperiod. Denna tolkas lite olika (och kan ha betytt olika saker) i olika källor. Dels kan den beteckna hela perioden från ung. månadsskiftet november/december (eller tidigare?) enligt dagens almanacka till åtminstone mitten/slutet av januari. Dels kan det också syfta på en mer specifik tidsperiod inom denna, en festlighet som varade en längre tid, 12-14 dagar.

Dessa kan ha använts parallellt, på så sätt att ”jul” i snävare mening syftade på firandet, medan ”julmånad” (som också kunde delas in i ”förejul” och ”efterjul”) syftade på hela den period inom vilket firandet inföll.

I likhet med jag tidigare skrivit om midsommars infallande i förhållande till almanackan, så låg nog tidpunkten senare än dagens jul. Detta kan vi veta ganska säkert (och är också ett av de huvudsakliga skälen att misstänka att det samma gällde midsommar) eftersom det finns historiska källor som förknippar kristendomens införande med en tidigareläggning av firandet. (Bla. Håkon den godes saga. Väl att notera inföll julen då, enligt den julianska kalendern, i januari. Dessa kalenderbyten ger svårigheter att i modern tid läsa ut när en viss högtid inföll, om man inte håller reda på vilken kalender som var i bruk och hur den förhåller sig till vår – och till det astronomiska året.)

Vintersolståndet kan snarare ha utgjort startpunkten för firandet, eller åtminstone nedräkning till firandet. Men det har aldrig infallit ”mitt i vintern”. Midvinter var därför den andra änden på perioden – kulmen på juletidens firande.

Det är svårt att säga något med säkerhet. Allt detta bygger på tolkningar, som kan vara tokiga eller ta fasta på helt fel saker. Benämningar. tex. midvinter, som tolkas som genuina och ursprungliga, kan ha tillfogats av utomstående och senare inkorporerats och accepterats som historiska fakta. (Som mycket tyder på skett med delar av uppfattningarna om goternas historia.)

Kultur utvecklas genom inlån och nytolkningar

För säkerhets skull, kanske jag ska avsluta med att framhålla att jag inte på något sätt anser att det är särskilt eftersträvansvärt att bevara traditioner eller sedvänjor, bara för bevarandets skull. Tvärtom. Också julen som den firades på 100-talet evt. har säkerligen bestått av en mix av inlånade seder, nyuppfunna och äldre inslag. Genom ständig förändring, bevarar kulturen sin relevans. Ett konservativt försök att ”låsa” sedvänjor så som de var vid en viss tidpunkt, leder bara till att dessa tappar i betydelse.

Däremot intresserar det mig att gräva i de eventuella förhistoriska rötterna till de seder och traditioner vi har idag. Just därför att mixen mellan (ur-)gammalt och nytt är så fascinerande.

Just nu tycks julens betydelse vara på väg att utvecklas i riktning mot en rent sekulär högtid, tid för släkt- och familj att umgås med fokus på god mat och presenter. Det är ingen dålig utveckling. Tvärtom. Det breddar firandet iom. att dess mest tydliga kristna kopplingar luckras upp, och det är bara positivt. Diskussionen om det ena eller andra inslaget därför kan väcka anstöt för människor med en annan trosuppfattning, kan gott tonas ned till förmån för att framhäva de inslag i julfirandet som är rent sekulära. (Eller kan omvandlas att bli sekulära.)

– – –

Liten uppdatering – på YouTube finns en kort film med Edward Blom som nämner julbordets historia:

Annonser

Jag hade rätt

När jag beskrev DO:s beslut om det så kallade ”Niqab-ärendet” satte jag rubriken att myndigheten ”feg-tycker”. Dess numera avsatte generaldirektör Katri Linna författade en braskande åsiktsförklaring på DN Debatt, en kort tid efter att möjligheten att driva saken till domstol runnit ut. Jag framkastade att detta varit medvetet.

Det som såg ut som en avsikt var också en avsikt. Det skriver nu den då ansvarige utredaren, juristen Naiti del Sante, i en stor och mycket läsvärd artikel i Bang.  (DO:s hantering refereras också i en DN-artikel.)

Men det är mer än så. I sin ”debattare” uttryckte Linna ett tydligt och ensidigt avståndstagande från Niqabförbud och liknande inskränkningar och hade mage att tala om ”förenklingar i debatten”. Verkligheten är att frågor där målkonflikter mellan olika mänskliga rättigheter uppstår är bra mycket mer komplexa än Linna själv valde att framställa det.

Det finns utrymme för selektiva förbud mot en religiöst inspirerad klädsel, om detta förbud är motiverat med hänsyn till andra principer, är proportionerligt och har stöd i lag. Det är på den sista frågan vi möjligen skulle kunna snubbla, då det stödet är otydligt i Sverige. Det finns, som det brukar heta, ”en öppning för” ett förbud i Skollagen som anger pedagogiska skäl som grund. Men det är sannolikt inte tillräckligt välmotiverat. Utifrån det finns nämligen inte tillräckliga grunder för att avgöra när och hur ett förbud kan sägas vara proportionerligt och grundat i andra grundläggande rättigheter. Det måste det vara.

Och sådana grunder kan mycket väl formuleras. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har vid flera tillfällen upprätthållit lagar av detta slag, i såväl Turkiet som Frankrike. Om Sverige ändrar skollagen, så kan vi också ge en tydlig grund för att införa sådana förbud – i de verksamheter där det är motiverat, vilket givetvis inte behöver vara överallt och jämt.

Att Katri Linna som erfaren jurist och ansvarig DO inte skulle ha haft koll på detta är otänkbart. Ändå gav hennes debattartikel inte ett uns av utrymme för den diskussionen. Förenkling var ordet, sa Bull.

Selektiv sekularism

Men Naiti del Sante är mer läsvärd än så. Hennes artikel sätter detta fall och den så kallade ”handskakningsdomen” i ett bredare, europeiskt perspektiv som verkligen är nedslående. I målet Lautsi v Italien, också det i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, friades Italien när det gällde förekomsten av krucifix i allmänna skolor. Det görs, som Lauti påpekar, en skillnad mellan kors och slöja.

Den sekularism som åberopas och upphöjs när det gäller ”det främmande”, saknas helt eller korrumperas till oigenkänlighet när det kommer till det egna kulturarvet och kristendomen ges en både ohållbar och vämjelig särställning i rättspraxis. Det är i bästa fall en form av selektiv sekularism och i sämsta fall är det alls inte fråga om sekularism utan om en rättsvidrig och motbjudande intolerans.

DO ”feg-tycker” i niqab-ärendet

När Diskrimineringsombudsmannen långt om länge kom till skott och svarade på anmälningen i det så kallade Niqab-ärendet, blev det ett icke-svar. Eftersom svaret har dröjt så länge att kvinnans utbildning är avslutad, är det inte aktuellt att driva ärendet till domstol, konstaterar DO. Detta trots att kvinnan hindrades att genomföra sin praktik och därför alltså inte har en fullständig utbildning. De stora bristerna i DO:s yttrande har också DN:s ledarsida kommenterat.

Det är uppenbart att om DO verkligen velat hade man mycket väl kunnat anse att det fanns en grund för att driva ärendet i domstol. Att någon som gått en utbildning hindrats från att fullfölja den är fullt tillräckligt. Men det finns mycket som tyder på att det aldrig har varit DO:s egentliga avsikt. Det första tecknet på det är att DO dagen efter att ärendet avslutats, presenterar det med byråkratins motsvarighet till pukor och trumpeter – dvs. med en artikel på DN debatt. I artikeln går man utanför ärendets ramar och pläderar för en tolkning av grundlagen som, enligt DO, ger ett starkt skydd för att bära niqab.

Denna uppfattning vet DO att en eventuell rättslig prövning mycket sannolikt skulle kullkasta. Precis som med det tidigare handskakningsärendet, som jag kommenterat här, är det en udda tolkning med många problem.

I sitt beslut skriver DO: ”…att som muslimsk kvinna välja att bära niqab får i normalfallet anses vara ett uttryck för religion”. Den meningen visar hur problematiskt DO:s resonemang är. Det laddade uttycket ”normalfallet” är i sammanhanget så glidande att det är fullständigt omöjligt att ta DO på allvar. Är det normalt – i betydelsen frekvent – att kvinnor med muslimsk tro bär niqab? Nej, det är ytterligt sällsynt och representativt bara för en del konservativa inriktningar. Är det normalt – i betydelsen gängse beteende – för kvinnor inom dessa inriktningar att bära niqab? Ja, det är det. Men det är bara i det första fallet – det som inte stämmer – som det kan anses att religionsfriheten ger något uttryckligt skydd för en viss sedvänja.

DO försöker sig helt enkelt på att argumentera för sin ideologiska uppfattning genom ett ”bait-and-switch”-trick. Om du köper det ena argumentet, ska du lockas att ansluta dig till slutsatsen som följer av det andra.

Jag kan ha respekt för den som tycker att religionsfriheten borde vara så stark att den skyddar den som vill utöva sin religion överallt och hela tiden (t.ex. genom klädsel) även om jag ingalunda delar den uppfattningen själv. Men det är inte så religionsfriheten ser ut idag – vilket DO mycket väl vet. Det skulle kräva en omfattande lagändring att etablera en så radikal tolkning – och det skulle sannolikt idag också krävas ändringar på Europeisk nivå, med tanke på hur stark normerande verkan till exempel Europakonventionen har.

Kloke Clarence Crafoord från Centrum för rättvisa skriver på Newsmill om hur rättsläget faktiskt ser ut. I själva verket finns det många inskränkningar i både svensk och europeisk rätt, som tvingar utövandet av religion att anpassa sig i sociala situationer. Det framgår också, som nämns i Crafoords artikel, av förarbetena till till diskrimineringslagen att detta kan gälla just heltäckande klädsel, om förhållande i undervisningen kräver det.

Religionsfriheten som den uttrycks i våra grundlagar eller Europakonventionen är faktiskt ännu svagare. Turkiet är ingalunda en god företrädare för starka mänskliga rättigheter generellt och man har mycket starka regler mot vad som uppfattas som islamistiska symboler. Bland annat är bärandet av en vanlig sjal (det som ofta felaktigt kallas ”slöja”) helt förbjudet i all högre utbildning och på alla statliga arbetsplatser, på samma sätt som helskägg är för män. Ändå har Europadomstolen upprätthållit detta förbud. Det handlar alltså ingalunda om att det krävs en enskild prövning om omständigheterna under utbildningen, eller att en sjal skulle utgöra något problem i sig – den är en symbol som man med hänsyn till respekten för demokrati och jämställdhet förbjudit. Det räcker.

(Inom parentes kan man konstatera att den åsikt om heltäckande religiös klädsel som jag sett att ett flertal debattörer, och även en del nyhetsmedier, velat lägga i munnen på FP – för att sedan kritisera som höjden av främlingsfientlighet, alltså inte är mer främlingsfientlig än att den stöds av Europarådet och Europadomstolen. Den är dock inte FP:s åsikt, som är mer pragmatisk, men företräds däremot en smula överraskande av socialdemokraten Carina Hägg.)

DO feg-tycker för att slippa konfronteras med verkligheten

Problemet med DO är inte att man är en myndighet som försöker driva opinion. (Jag är betydligt mindre allergisk mot sådana myndigheter än många andra.) Problemet är inte heller, enbart, att man författat ett enstaka undermåligt beslut – efter långt dröjsmål. Problemet är att DO – som är en rättsvårdande myndighet – ger uttryck för rättstolkningar som det saknas grund för!

Naturligtvis måste det finnas ett visst utrymme för myndigheter att pröva rättstolkningar som inte är glasklara. Men här måste man nog ändå säga att det tvärtom är ganska klart att DO inte har det minsta stöd för sin ideologiska uppfattning. Och eftersom DO vet om det, så väljer man att dra ärendet i långbänk till dess man kan ursäkta sig från att driva det i domstol, där man skulle gå på pumpen, och sitter istället och ”feg-tycker” lite i största allmänhet.

DO:s syn på religion är – i detta ärende såväl som i andra fall, t.ex. den tidigare nämnda handskakningsdomen – att det flyter in i begreppet etnisk tillhörighet. Detta sägs rakt ut i yttrandet. ”Diskrimineringsgrunderna religion och etnisk tillhörighet kompletterar dessutom varandra så att vad som kan uppfattas som ett kulturellt eller traditionellt uttryck i allmänhet faller in under någon av diskrimineringsgrunderna(…)

Detta är en högst problematisk uppfattning. Religion och etnicitet kan ibland sammanfalla i hög grad. Typexemplet är att den judiska religionen har en begränsad spridning utanför den etniskt judiska folkgruppen och att den gruppen i motsvarande mån har en något högre grad av genomsnittligt religionsutövande än de flesta andra populationer. Men det är undantagsfall och gäller i regel bara i skarpt avgränsade och under lång tid på eller annat sätt isolerade folkslag. Det vanliga är att en etnisk grupp har en betydande religiös diversitet, både i fråga om att ett flertal religioner kan utövas och att medlemmarna kan ha väldigt skriftande grad av religiocitet (från inte alls till väldigt hög).

Inte sällan leder denna spridning till olika problem. Det är ingalunda ovanligt att en religiös majoritet förtrycker en religiös minoritet – och som ett led av detta förtryck gör exakt samma likställande mellan etnicitet och religion, som DO hävdar! Radikal islamism (som vill göra sig till tolk för en extrem uppfattning av islam) likaväl som antisemitism känntecknas ofta av dessa förenklingar.

Det är både anmärkningsvärt och beklagligt att en svensk myndighet gör gemensam sak med så extrema uppfattningar!

Ekokammaren i full aktion

Det är lätt att bli förvånad och frustrerad över den pseudodebatt som dykt upp kring att regeringen kört över Skolverket om kristendomen i religionsundervisningen. Något litet tror jag kanske att det är ett utslag av nyhetstorka i politik-Sverige – i brist på Expressens panache att blåsa upp minsta fikapaus till ”hemligt möte” som förebådar regeringskris – att också snäppet mer seriös dagligmedia som DN tar i med rubriken ”Kristendomen ska dominera i skolan” (min kursivering).

”Dominera” låter verkligen som om det ska rabblas psaltarpsalmer dagligen och hållas katekesförhör stundligen. Och detta har somliga nappat på. Birger Schlaug utbrister att det är ”en eftergift för Sverigedemokraterna” och Rossana Dinamarca drar en lans för postmodernism genom att hävda att religion är en ideologi bland alla andra och lutar följdaktligen åt att ämnet, i sann kunskapsrelativistisk anda, ska suddas ut och blandas upp med historia och samhällskunskap.

Visst, också liberala och sekulära debattörer som Adam Cwejman och Christer Sturmark, kritiserar förslaget. Jag delar dock inte heller deras, betydligt mer sansade, invändningar. (Mer om det senare.)

”Men det kanske är sant för mig?”

Först hade jag tänkt att skriva raljant och, förhoppningsvis, humoristiskt om saken. Dra på i samma stil av överdrifter och total kunskapsrelativism. Oja mig över att svenska elever får mer undervisning om Hallands fyra små bäckar än hela Afrikas flodsystem! Indignerat påpeka att historieundervisningen är sjukt svenskfixerad och kräva att Ramses II:s fälttåg och slaget vid Qadesh får minst lika stort utrymme som Kalle dussin vid Poltava. Genast! Nu! Annars är ni alla sjukt konservativa, bakåtsträvande, ojämställda samhällsförstörare med fotsvett och dålig andedräkt!

Problemet är bara att det hade varit väldigt svårt att skilja sig från den bedrövande mängden av debattörer som – av allt döma – på fullaste allvar drar i väg i tangentens riktning

Ett stort antal kritiker tycks inte se någon mening alls i att ha kvar religionskunskap som ämne. Andra oroar sig för att skolans konfessionslöshet ska naggas i kanten (samtidigt som regeringen i den nya skollagen har förstärkt försvaret för en konfessionslös undervisning!) eller till och med att religionsfriheten är i fara.

I själva verket ett stort steg framåt för sekularismen

Det här är nedslående av flera skäl. För det första har vi haft debatten en gång förut. Jag skrev om den då (och det är ett av skälen till att jag ännu en gång avviker från regeln och plockar upp en dagsaktuell politisk fråga) och påpekade att hänvisningen till ”kristna helgdagar” kanske inte är världens mest relevanta exempel i en tid när allt färre bryr sig om dem och de största helgerna helt saknar koppling till kristen lära eller tradition. (Men att ett argument är dåligt är ju inte det samma som det är ett argument för något dåligt…)

Det är besynnerligt men alls icke underligt att vi får en ny debatt – minnet är som bekant kort. Minst lika kort som den tid den här debatten höll ett sansat och eftertänksamt tonläge.

För det andra innebär den nya kursplanen att religionskunskapen tar flera och viktiga steg i sekulär riktning! Det är ingalunda ett steg tillbaka. Det är inte ens ”två steg fram och ett steg tillbaka” – det är en klar och tydlig framgång. Aldrig någonsin har religionsundervisningens krav på objektivitet och neutralitet varit så tydligt markerade. Aldrig någonsin har kunskapsmålen varit så fria från kristet, konfessionellt, inflytande.

Ända sedan 1965 har religionsundervisningen i Sverige sekulariserats mer och mer.* Läroplanen för religionskunskap i Gymnasiet 1965 nämner bland annat vikten av att ta upp bl.a. humanism och existensialism. (Tidstypiskt för mitten av 60-talet finns också frågeställningar som ”Hur såg Marx och Freud på religion?”.) 

Detta sekulära perspektiv togs ännu längre i styrdokumenten under Lgr/Lgy 94 osv. (För att få lite historiskt perspektiv, läs t.ex. detta intressanta examensarbete!) Men trots det har det funnits mycket kvar ända fram till idag som betonat dels religionens allmänna värdefullhet och självklarhet som samhällsnorm, dels (protestantisk) kristendoms företräde.  

Betydelsen av ett kritiskt förhållningssätt skärps i den nya kursplanen på flera sätt jämfört med det som råder idag. I de nu gällande målen framställs ett av syftena med religionskunskapen fortfarande så här: ”Ett syfte med religionskunskap är att främja en öppen diskussion om frågor som rör tro och livsåskådning samt att skapa nyfikenhet och intresse för religion.” (min kursivering). (Skolverkets webbplats, Kursplaner och betygskriterier, ämnet Religionskunskap, Inrättad 2000-07 SKOLFS: 2000:135. Gissar att en direktlänkning inom kort blir inaktuell…)

Motsvarande formulering i regeringens nya förordning lyder istället: ”Undervisningen ska stimulera eleverna att reflektera över olika livsfrågor, sin identitet och sitt etiska förhållningssätt. På så sätt ska undervisningen skapa förutsättningar för eleverna att utveckla en personlig livshållning och förståelse för sitt eget och andra människors sätt att tänka och leva.” (PM: Förordning om läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, U2010/5865/S) 

Borta är målet att väcka ”nyfikenhet” eller andra liknande till religion onekligen positiva formuleringar. Borta är självklarheten att utgå från protestantismen för att förstå ”människors sätt att tänka och leva”.

Istället betonas vikten av ett kritiskt förhållningssätt genom t.ex. ”Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att kunna tolka kulturella uttryck med anknytning till religiösa traditioner. Eleverna ska också ges möjligheter att utveckla kunskap om hur man kritiskt granskar källor och samhällsfrågor med koppling till religioner och andra livsåskådningar.” (Ibid)

Väsentliga förbättringar skulle jag vilja säga.

Vad bråkas det då om? Jo, en del nya meningar har skjutits in här och var, jämfört med Skolverkets ursprungliga förslag. Bland annat denna: ”Undervisningen ska även ge kunskap om och förståelse för hur kristna traditioner har påverkat det svenska samhället och dess värderingar.” (Ibid)

Är det något förkastligt? Nej, det tycker jag inte. (Direkt därefter följer dessutom den kritiska skrivningen som citerades ovan.) På andra ställen har man ändrat formuleringar som ”analysera religioner och…” till ”analysera kristendomen, andra religioner och…”.  

Uppenbart är att knappast någon som kommenterar saken, har läst förslaget i fråga. Ännu färre har besvärat sig med att sätta sig in i skillnaderna mot tidigare, innan tordönstämman kommer fram.

Önskemålet om att ämnet religionskunskap ska bakas ihop med historia och samhällskunskap, så som det framförs hos exempelvis Dinamarca, Johan Westerholm m.fl, tillgodosågs redan 1980 (!) då grundskolans högstadium fick ”OÄ”, dvs. bland annat ”samhällsorienterade ämnen” där undervisning i religionskunskap, historia m.m. ingår. Det är först i gymnasiet som det är ett helt eget ämne. (Och att vänstern där vill göra fler kunskapsämnen bort-valbara är ju ingalunda en nyhet. Heller.)

Men också ett delmoment, som religionskunskapen är i grundskolan, behöver ju för den delen mål och syfte. 

Det grumligt beskyllda är det  grumligt tänkta

Hur är det då med Sverige-fixeringen? Är det inte alls lite misstänkt att – just nu – betona religionens betydelse?

Nej, för det är det ju just ingen som gör. Det finns inte annat än ett påhittat ”just nu”. Det vill säga att Skolverket presenterar förslag till nya kursplaner är ju en följd av att Alliansen fick majoritet i valet 2006 – sedan dess har arbetet pågått. Nu är det färdigt. Det ska bra mycket till för att ana en konspiration i att det råkar sammanfalla med att Sverigedemokraterna gjort ett – nog så beklagligt – intåg i riksdagen i år.

Eller var det det som var avsikten redan när arbetet började? ”Låt oss börja med att be Skolverket ta fram förslag, så arbetar de några år, och sen blir det en per-wait for it!-fekt debatt att ha i valrörelsen om fyra år!” Var det kanske rent av motivet bakom att på 1990-talet föreslå förlängda mandatperioder? För att få det hela att sammanfalla. Jag menar, att det gör det ”just nu”. Är inte det lite väl mycket av ett sammanträffande?

Och det svenska då? Nja, om det är långsökt att tänka sig att detta är ett utslag av så långsiktig planering att det började med reviderade mandatperioder på 1990-talet måste väl misstanken att ca. 1000 år av kristendom och svenskhet – vilket ju är ungefär jämngamla  företeelser – är en sammansvärjning för att vinna väljare, vara något av ett rekord.  

Det är ju fortfarande frågan om att kunna förstå dagens samhälle – och det inflytande kristendomen har och har haft. Vissa debattörerreagerar med att då förpassa diskussionen till historieämnet. Det är lika dumt som att föreslå att all undervisning i den grammatiska formen preteritum (a.k.a. ”imperfekt” för flumskolelever från 70- och 80-talen…) också ska skötas av historieläraren då det rör förfluten tid.

Vi har allt fler svenska medborgare som inte har någon kristen – och i synnerhet protestantiskt kristen – bakgrund. Antligen för att de är invandrare från en annan kultursfär eller för att kristendomens inflytande stadigt minskar. Desto större behov av undervisning för att förstå sambandet.

Kan man tycka.

– – – – – – – – – – –

*) Vid den tiden hände det sig att det från ecklesiastikminister Ragnar Edenman (S) utgick ett påbud att hela religionsundervisningen skulle avkristnas. Det var den första avkristningen av skolan och den hölls då Bertil Ohlin var Folkpartiets ledare. Då gick var och en till sitt parti och frågade hur de ställde sig. Så gjorde ock Lewi Pethrus, Birger Ekstedt och flera andra, och de fann att varken Folkpartiet eller Högerpartiet var för dem. Och se, de bildade Kristen Demokratisk Samling. (Dock inte i ett stall…)

Att därför göra Kristdemokraten Yvonne Andersson till dagens sanningsvittne och slå upp ”målet att ta över hela skolan”, som t.ex. Patrik Lindenfors gör, känns därför kanske en smula överilat. Det kan ju inte vara en nyhet, efter 45 år, att det är Kd:s själva existensberättigande som parti att vara emot avskaffande av (den konfessionella) kristendomsundervisningen…

Där man hånar religion…

När mitt lilla kåseri om påsken ur ett ateistiskt perspektiv hade publicerats i Tidningen NU, blev det lite uppståndelse i läsekretsen. (Ursäkta skämtet…)

I förra veckan publicerade NU en baktanke vars åsikt jag i och för sig inte delade men som jag ändå tyckte kunde illustrera påsken ur alternativ vinkel.
Det har lett till att ett antal läsare har sagt upp prenumerationen på tidningen. En av dem kommer även att skicka tillbaka ett aktiebrev i Liab, företaget som ger ut NU. En annan kommer att säga upp tidningen nästa vecka om jag inte tar avstånd från publiceringen i detta nummer. Och så vidare.

I tidningen publicerades också en (enligt uppgift endast en av ett flertal) insändare som bland annat talade om ”hädiska” tongångar och åkallade att liberaler historiskt drivits av ”kristna värderingar” varvid man skulle förstå att något dylikt vore otänkbart.

Jag tror nu inte att insändarskribenten aktivt ägnar sig åt historieförfalskning, utan helt enkelt är okunnig om det faktum att det många gånger var just de kristna liberalerna som var främst i att kräva ökad religionsfrihet, så som avskaffande av det så kallade konventikelplaketet och av hädelseparagrafen. Tidningens chefredaktör svarar också med ett utmärkt, liberalt stöd för yttrandefrihet – både i den ovan citerade krönikan och till svar på insändaren.

Men det är beklagligt att väsentliga insikter om religionsfrihetens villkor gått så pass förlorade. I all anspråkfullhet vill jag därför formulera en lag:

Endast i länder där man hånar religioner, respekteras religioner – i alla fall mer än en åt gången.

Jag kan naturligtvis inte svära på att det stämmer till hundra procent. Förmodligen är det som påståendet att demokratier aldrig går i krig med varandra. Det är mycket diskutabelt om det är sant, beroende på vad man anger för kriterier på såväl att ett land ska kallas demokratiskt som vad som ska räknas som krig.

Hurvida denna lag är sann är väl ytterst lika diskutabelt. (Det kan ju vara nyttigt att diskutera det, och det vore kul att se åtminstone ett försök i den riktningen vid något tillfälle.) Men vad jag kan komma på – och för dem jag under de senaste dagarna prövat sambandet på – så ter det sig rimligt sannolikt i varje fall. Det kan kanske hända att det funnits ett land som under någon längre tid tolererat mer än en religion, samtidigt som det upprätthållit (inte enbart haft lagar på pappret) ett strikt hädelseförbud – men jag åtminstone inte komma på något exempel.

Det hela hänger ju naturligtvis på att man anser – som jag gör – att den sortens lekfulla drivande med en religions innehåll – eller egentligen framför allt hur den berättelse som insändarskribenten kallade kristendomens ”mest gripande”, under några århundraden använts för att legitimera något avskyvärt – som jag ägnade mig åt, inte ska anses som en kränkning av religionens utövare. Det tycks ju dock vara ett känsligt kapitel – alldeles oavsett vilken religion utövarna nu må råka tillhöra. Jag är dock hoppfull, inte minst av den anledningen att det som sagt också funnits exempel på rakt motsatta insikter.

Jag är inte heller benägen att tro att det beror på en särskild inskränkthet hos religioner eller dess utövare, som jag tyvärr ibland tycker att alltför många ateister är snabba med att påstå. Jag tror nog att samma lättkränkthet finns över hela skalan av mänskliga beteenden och idiosynkratier – som i aktuella exempel nationalismen i Turkiet eller rojalismen i Thailand. Liknande irrationella upphöjanden av trosföreställningar och viljan att utpeka andras beteenden som hädiska (eller fosterlandsförrädiska, högmålsbrott, högförräderi et.c.) kan dyka upp var som helst.

Det är därför ifrågasättandet och driften med det som anses heligt fyller en viktig funktion. Det är vaccinet mot inskänkthet. Där den tillåts bita sig fast, drabbar den till slut alla.

Glad påsk?

Jag har redan hört ett och annat tillrop om ”glad påsk”, fast vi ännu bara är mitt uppe i stilla veckan. Då kommer det från vänner och kollegor som passar på att påbörja en lite längre semester.  Bara en sån sak vore ju egentligen helt otänkbar, om man nu skulle ta det här med påsken som en kristen högtid på lite allvar.

Det är en märklig helg den där pjåsken, säger ateisten vanvördigt.

I början av veckan ska vi vara ledsna för att romarna spikade upp en kille på en bräda – men egentligen hade han själv bestämt alltihop i förväg och romarna bara spelade med i hans plan. Men det är inte det enda konstiga. Den allra viktigaste medspelaren var ju i själva verket Judas, utan honom hade alltihop spruckit och utan tillgång vare sig fingeravtryck eller DNA-teknik hade de aldrig fått fatt på gossen Jesus där i Getsemane.

Ändå fick han skulden för alltihop. (Och sen i många hundra år judarna. Om man nu ska anklaga någon part för att ha ”dödat Jesus” – fast korsspikandet och lidandet var hela poängen med påsken – så borde man väl åtminstone lasta skulden på romarna? De har ändå behandlats med silkesvantar och respekt – eller ja, fram till Goscinny och Uderzo åtminstone…)

Och inte mer än 30 silverpengar? Så snål skulle ju inte ens Karin Götblad ha varit – och Tyreiska tetradrachma (som det lär ha varit fråga om) stod dessutom inte högt i kurs. Visserligen silverrika, men tydligen bara gångbara som valuta att betala tempelskatten (därav alla privata växlingskontor i templet, som den allt annat än småföretagsvänlige Jesus vräkte). Det är ju som att riskera sitt liv för att tjalla på den ryska maffian och få betalt i biocheckar!

Sen uppstod han från det döda, som en annan Gandalf. Och då kan man ju tycka att åtminstone vid det laget så skulle alla parter låta udda vara jämt – avrättningen genomförd, Jesus knallar på gästabud och visar Tomas sitt nya partytrick med såren. Men nej, skulden för att ha dödat någon som inte längre var död, som dessutom själv hade hittat på alltihop, läggs fortfarande på en stackars oskyldig församlingskassör (visserligen kanske lite girig och inte alldeles lojal) som inte hade ett dugg med mordet att göra.

Och all denna bildliga – och för bokstavstroende också bokstavliga – uppståndelse firar vi med att frossa på en keltisk alternativt germansk (oklart vilket, möjligen båda) fruktbarhetsgudinnas fertilitetssymboler – hönsägg.

De är inte kloka de där kristna…

———–

Detta inlägg har även publicerats, i något kortare version, som ”Baktanke” i Tidningen NU, 2010-04-01

Intressant om Israel och demokratins utmaningar

Under förmiddagen (15/3) var jag på seminarium, arrangerat av min arbetsgivare Folkpartiet och Proventus/Robert Weil, om Israel. Inbjuden gäst var rabbi Michael Melchior. En otroligt begåvad talare, tänkare och inspiratör för fredsprocessen. En ortodox rabbin som kritiserar det ortodoxa etablissemangets roll i Israel, före detta ledamot av Knesset och minister i flera regeringar, som kritiserar den politiska apparatens misslyckanden.

Varför röstar människor på extrema partier? På grund av en extrem situation. Rabbi Melchior påminde om att när Osloavtalet skrevs 1993, baserad på en tvåstatslösning med ömsesidigt erkännande, stöddes det av fem procent av Israels medborgare – även om de flesta trodde, förväntade sig, att det skulle bli genomfört med stöd av USA och Europas länder.

Men fredsprocessen spårade ur. Våld har följt i spåren på mer våld. Denna utveckling drivs fram av små extremistiska grupper inom vardera befolkningen.

Idag är situationen en annan. 84 procent av Israels befolkning stöder en tvåstatslösning och vill få ett slut på våldet. Siffrorna är ungefär de samma på den palestinska sidan. Majoriteten är överväldigande – men ändå har de religiösa extremisterna ett inflytande de inte förtjänar.

Våld i kombination med religiös ortodoxi skapar en explosiv blandning.

Rabbi Melchior berättade, apropå fredsprocesser, att han läst en predikan av den norske rabbinen i samband med unionsupplösningen 1905. Trots att rabbinen bara varit i Norge tre månader, predikade han med full styrka om konflikten där han också fördömde svenskarna med religiöst inspirerade ordalag.

För rabbi Melchior var exemplet menat att tala om att situationen mellan två länder, beredda att gå i krig mot varandra, kan förbättras. För mig som sekulär humanist, blir det istället så klart en påminnelse om att i sådana situationer är religioner sällan en fredsbevarande kraft, utan tvärtom är religiösa ledare i regel snabba med att ta ställning och inte sällan de första att heja på krigsförberedelserna.

Men också rabbi Melchior är kritisk mot religionens roll i konflikten. Att den finns där, att den ligger slingrad som en tvehövdad orm runt konfliktens rötter, är han fullt medveten om. Därför menar han också att staten Israel måste vara en sekulär stat med åtskillnad mellan religion och statsmakt, och en liberal konstitution.

Om nu en så bred majoritet stöder fredsprocessen, hur kan de extremistiska partierna dominera? Därför att religion och rädsla leder till en massiv preferensförfalskning när det kommer till val. I en miljö där våld kan utlösas av extrema grupper som vill styra utvecklingen i sin riktning, skapas ett intrikat ”fångarnas dilemma” där alla är medvetna om att den som är beredd att spela hårt har trumf på hand. De kan när som helst sätta krokben för den demokratiska processen.

Det blir därför rationellt att istället välja det minst dåliga resultatet, vilket kan vara att stödja de ”moderat extrema”. Ungefär ”hellre lite nationalism som kanske i bästa fall ser till att vi har en stark armé som skapar ett visst skydd men till priset av fortsatt konflikt, än att riskera allt för en bräcklig fredsprocess som redan misslyckats flera gånger”.

Det allra mest explosiva i blandningen just nu, är så klart Iran under Ahmadinejad, som inom kort kan ha tillgång till kärnvapen och med en uttalad önskan att utplåna staten Israel.

Demokratins framtid i världen

Jag tror att situationen Israel/Palestina på många sätt är ett viktigare test av demokratins möjligheter, än försöken att skapa demokrati i Irak och Afghanistan. Alla tre länderna kommer – på gott och ont – att påverka synen på demokrati i världen under lång tid. Misslyckanden i något av dem kan säkerligen komma att skada utvecklingen mot ökad frihet och demokrati i världen. Och medan världens ögon i mycket är riktade på Irak och Afghanistan nu, tycks vi mer eller mindre ha accepterat ett konstant utövande av religiöst våld i Israel/Palestina. Det är inte rimligt och den situationen måste förr eller senare ändras.

Rabbi Melchior menar att det måste till ett paradigmskifte men är samtidigt rädd för att energin för att åstadkomma detta saknas i Israel/Palestina idag.

På en fråga från Fredrik Malm pekade rabbi Melchior på ännu ett exempel där demokratins konfliktyta mot religionen är aktuell – Turkiet. Här pågår konflikten mellan religion – med ett styrande, moderat, islamistiskt parti – och en sekulär stat. En stat därtill omgärdad av en rad ovanliga åtgärder för att skydda denna sekularistiska statsbildning som på ett eller annat sätt kan komma – och historiskt flera gånger har kommit – i konflikt med demokratin. Ett misslyckande här kan också visa sig ödesdigert för Europas förhållningssätt till islamska stater.

Naturligtvis kan fler stater där demokratin är ifrågasatt eller utmanad nämnas – Colombia är ett exempel bland flera i Sydamerika. Men jag tror inte de staterna är lika intressanta för frågan om demokrati på lång sikt, då det rör betydligt mer specifika problem.

Konflikten mellan religion och sekulära demokrati är mer central. När Västeuropa erövrade demokratin skedde det gradvis och parallellt med ett tillbakaträngande av religionernas starka ställning. Den konflikten ställdes aldrig riktigt på sin spets på det sätt den hade kunnat göra, eftersom processen var utdragen och komplex (och bara i efterhand framstår som en någorlunda rak linje från upplysningen till moderna demokratier…).

Judisk identitet – vad innebär det?

Det sker en oroande utveckling där den judiska staten Israel får allt svårare att hantera sin dualism – som stat och som ideologi. Frågan om hur begreppet ”judisk stat” tolkas, är inte självklar. Rabbi Melchior formulerade den som en kamp mellan demografi och innehåll – antingen baseras den judiska staten på det enkla förhållandet att den judiska befolkningen är majoritetsbefolkning, på samma sätt som den svenska befolkningen är majoritetsbefolkning i den svenska staten. Men blir det en fråga om statens innehåll, om dess lagar och dess ideologi, blir det värre.

Det sker en oupphörlig sammanblandning mellan judisk etnicitet och judisk religion – underblåst av ortodoxa krafter. Men, lika lite som islam är en etnicitet – trots den oupphörliga sammanblandningen – är judendom en sådan. Att spela med i det spelet och sätta likhetstecken mellan dem, spelar bara de extrema krafterna i händerna.

En effekt av denna process är också, som Ernst Klein påpekade, en tilltagande trend av fientlighet mot kritik också från dem som definierar sig som Israels vänner, från israeliskt håll. Melchior instämde i och beklagade detta. En demokrati måste acceptera kritik och kritik mot Israel kan inte alltid avvisas som antisemitisk. Det kan visserligen ibland vara svårt att dra en gräns eftersom antisemitism samtidigt är så utbredd – inte enbart bland fundamentalistiska grupper inom islam utan också i så många andra sammanhang lyser igenom. Ilmar Reepalu är ett pinsamt svenskt exempel.

Det är av vital betydelse att stater som Israel och Turkiet klarar av att hantera den frågan. Det är också av stor betydelse att vi själva lär oss den läxan, och tillämpar den ”hemmavid”, när islamofobin hotar att växa sig stark och i sin tur exploateras av främlingsfientliga partier och grupperingar.

__________

Andra som bloggar om seminariet: Mark Klamberg