Ho ho ho. Now we have a trebuchet!

Vi hinner ha lite fritid även under arbetsdagarna. Tack vare att det finns en internetförbindelse (som dock knappast kan kallas bredband om alla, numera nio, deltagarna försöker koppla upp sig samtidigt) ungefär en laptop per person och en ton DVD-filmer, känner vi oss inte helt avskurna från omvärlden. Kvällar, särskilt med dåligt väder, kan användas för att fylla igen eventuella luckor i någons (nörd-)bildning.

(En kväll visades t.ex. ”Star Wars Holiday Special”. En film – eller vad vi ska kalla det – vars existens de flesta torde vara omedvetna om. Särskilt som Lucasfilm gjort allt för att försöka utplåna filmens existens i efterhand… Men i denna krets hade åtminstone hälften sett åtminstone delar.)

Nördkulturen är förbluffande gränsöverskridande. Vi har alla våra favoritcitat från Monty Python, Little Britain, South Park eller andra komediserier. I motsats till vad jag vanligen kan vänta mig känner folk här inte bara igen citat från ”The Princess Bride” utan kan också fylla i replikerna. (Hör du det Christian??)

Hela gänget framför en 90% färdig kastmaskin

Men att sitta i en trång husvagn och titta på film är inte det enda vi gör. Redan första veckan kom idén att bygga en trebuchet. Platsen är perfekt – så länge som kastmaskinen riktas bort från lägret, finns inte mycket vi riskerar att träffa. (Korna som vi delade fältet med inledningsvis har nu flyttats.) De kärnvapensilos som finns i omgivningarna får antas stå emot betydligt grövre attacker…

Sara arbetar med kastarmen en sen kväll

Sagt och gjort. Timmer i lämpliga längder införskaffades. Sågades till. Spikades ihop, enligt ritningar vi hittat på nätet. Det blev en tämligen imponerande anläggning – ramen är drygt 2,5 meter hör, kastarmen ca. 3 meter totalt.

Vissa kritiska delar orsakade en del problem. Motvikten hade vi ursprungligen gjort av en vanlig jutesäck, fylld med sten. Juteväv är dock inte särskilt stabil, vilket gjorde att säcken behövde göras om mellan varje avfyrning. Och trots förstärkningar med universalmedlet duct-tape var den snart utsliten. Tor offrade en trasig ryggsäck, som fylldes med lera. Den höll faktiskt hela tre gånger innan den slets av kastarmen.

Travis och Alex laddar kastmaskinen inför ett av de första provskotten

Samma sak med slungan. Den består av en kort bit juteväv, där själva projektilen placeras, samt rep som ska öka radien (och därmed hastigheten, och således längden på kastet). Problemet är att det ena repet måste lossna i rätt ögonblick, nära toppen av kastarmens/slungans bana, för att nå maximal effekt. Detta krävde ett antal olika försök innan vi hittade en fungerande lösning.

Vi har ännu inte uppnått någon respektabel kastlängd, bara drygt 100 meter. Men när vi väl löst problemen med slungan och motvikten, så kommer vi att kunna öka vikten och därmed kastlängden. Till dess, nåja – den ser i alla fall väldigt imponerande ut när man kommer fram till lägret.

(Och givetvis har trebuchet:en en brytare för att ändra polariteten… Universell nördkultur, som sagt.)

De andra lägren må ha rinnande vatten, bättre internetförbindelse eller elektricitet dygnet runt. Men vi har vår trebuchet!

Bad i en fjällbäck i Klippiga bergen

Värmen har kommit. Temperaturen ligger de flesta dagar runt 25 – 30°C (74 – 86° Farenheit). Att jobba utomhus åtta timmar i sträck, innebär en hel del svett – oavsett hur mycket eller lite man anstränger kroppen. (Och smörjer man inte in sig med solskyddsmedel tre, fyra gånger om dagen får man snabbt ångra sig.)

Snö på topparna i Klippiga bergen

Ett mycket välkommet avbrott i går var att vi slutade tidigare och åkte till Klippiga bergen. Som jag tidigare nämnt ligger utgrävningsplatsen bara ett par mil från bergkedjan. I slutet av förra veckan, i samband med ett oväder, fick de högre topparna ett nytt lager snö som sedan dess smält bort. Bäckar och åar har varit ovanligt välfyllda, efter en ovanligt fuktig vår och försommar.

Det är KALLT!

Att vattnet består av smält snö var uppenbart så snart man stack ned en fot i vattnet. Att doppa sig krävde en viljeansträngning. Samtidigt var vi alla så varma och smutsiga att badlusten till slut övervann kylan. (Även jag badade. Lovar!)

Naturen runt omkring var precis så otrolig som jag förväntade mig av Klippiga bergen. Branta klippsluttningar, tät granskog som klamrar sig fast på sluttningarna. Höga berg, snäva men djupa dalgångar. Här och var öppna hedar och en och annan gård.

Storslagen natur i Klippiga bergen

Efter badandet passade vi på att leta fossil i stenarna kring ån. (Eller geologiskt intressanta stenar överhuvudtaget.) Vissa intressen förnekar sig inte.

Jag har fortfarande inte fått riktigt samma kläm på allt det här med tidsperioder – jag hittade visserligen flest ben, men å andra sidan var de knappt ett år gamla. Förmodligen ett piggsvin, kom vi fram till genom förenade krafter. Och ett bra tillfälle att öva däggdjursosteologi. De andras kunskaper är avsevärt större än mina på alla dessa områden. Men jag lär mig.

Dags att ta adjö av två deltagare

Travis och Alex vid lägerelden

På kvällen tog vi avsked av Travis och Alex. De har varit med sen lägret restes och utgrävningssäsongen inleddes. Nu var det dags för dem båda att åka hem. Andra deltagare har tillkommit, och kommer att stanna efter att jag åker hem nästa vecka. Men en smula tråkigt är det ändå.

Hej då Travis och Alex.

Annonser

2 Responses to Ho ho ho. Now we have a trebuchet!

  1. Nathalie says:

    …men att sitta i en trång liten husvagn och kolla på tv är inte helt fel det heller! 😉

  2. Charlie says:

    Hahahaha, du hamnade verkligen i precis rätt sammanhang ser jag! 😀 Underbart!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: