Farväl Camp Makela

Fyra veckor i vildmarken går fortare än man anar. Tjugofyra arbetsdagar på utgrävningsplatsen kan dock gå i princip hur långsamt som helst. När jag skriver detta är jag på väg hem. Det är otroligt mycket att smälta. Inte minst den sista helgens firande av nationaldagen, men mer om det senare.

Att leta efter fossil är omständligt, tar tid, kräver hårt arbete allt medan man är utsatt för vilket väder som nu råkar råda – det är få dagar där temperaturen känns perfekt. Men det är sånt man får hantera bäst det går med sololja, regnkläder eller vad som nu krävs. Även om arbetet är intressant i sig, är det sällan intressant medan det pågår. Det är tvärtom påfrestande och tråkigt. Allra bäst formulerades det av Marston Leff:

What I love about paleontology is that every day it teaches me a new kind of monotony.

Travis och Becky letar efter den äggskalsförande horisonten

De sista veckorna började utgrävningarna komma igång mer på allvar. Vi fick besök av bl.a. Frankie Jackson, en av de främsta paleontologerna när det gäller ägg och embryon idag, och gjorde exkursioner till fler fyndplatser än Egg Mountain, för att besiktiga dem. (Området är som sagt otroligt rikt på fossil, och fyndplatserna är många. Flera av dem har varit platsen för avgörande nya fynd.) På vägen hittade vi en del ytliga fynd, och på en plats något som kan vara ett bevarat ägg. På den platsen spenderade vi därför en förmiddag med att försöka ta reda på om ägget var ett isolerat fynd eller kunde knytas till en större lämning som var värd att grävas ut. (Det här var strax innan Travis och Alex lämnade oss.)

Arbetet bestod i att flytta på varenda sten – från större stenar till småsten – och sen finkamma jorden under, bl.a. genom sopa bort det översta, lösa, lagret. Hur mycket det finns det på en sluttning? Ja, vi flyttade åtminstone två kubikmeter under den förmiddagen. Plus att vi sopade bort ett par, tre hinkar lös sand.

Det enda vi hittade, var en horisont strax under markytan upp på kullen som var rik på rester av äggskal. Men ägg av en annan sort än det – eventuella – ägg vi hittade dagen innan. Inga säkra tecken på någonting alltså. Därmed kommer det sannolikt inte att bli några vidare utgrävningar på just den platsen, som det ser ut idag.

Ibland lönar det sig att vänta några år tills erosionen ätit sig djupare ned i det lager där fossilen finns, och därmed ger en tydligare fingervisning om vad som finns, än att gräva på måfå.

Medan vi vandrade runt de olika fyndplatserna hittade jag dock en bruten tand från (sannolikt) en Daspletosaurus, en föregångare till T. Rex, i närheten av den plats där man grävt ut Maiasaura-bon.  På en annan plats hittade vi ett ben från en fot eller hand, sannolikt från en Maiasaura.

"Hela utgrävningsplatsen ska städas från allt löst material." Brian, Tor och Katie i full färd med arbetet.

Därefter anlände professor David ‘Dave’ Verrichio, som är den som ansvarar för Egg Mountain-utgrävningarna. Fram till dess hade han lett ett längre besök i Kina, för att undersöka en del av de ganska många dinosaurieägg som hittats där. I och med att han anlände kunde utgrävningarna starta ”på riktigt”. Det innebar en större stringens än tidigare. Vi övergick nu från att enbart gräva upp och sila lös ytjord på sluttningen, till att för det första dela in kullens topp i ett strikt rutnät. Därefter städades den från löst material (enligt samma omständliga procedur som ovan, men dessutom katalogiserades alla fynd efter vilken ”ruta” de kommit från).

Vi arbetar med utgrävningar på Egg Mountain. Prof. Dave Verrichio stående längst till höger.

Därefter började vi knacka sten. Det går långsamt. Även om sandstenen är ganska lös och ibland till och med kan krossas mellan fingrarna, tar det tid att riva upp den, dela bitarna till lämplig storlek och sen granska alla efter spår av fossiler innan man dumpar materialet i en spann.

Under de dagar jag han arbeta med min 1X1 meter stora ruta, kom jag ca. 15 – 20 cm. ned i sandstenen. Resultatet? Jag fann en handfull insektspuppor, igenslammade gångar (”burrow casts”) och liknande. Och ett litet äggskalsfragment, insprängt i en stenbit. Inte mycket.

Från de bon som grävts ut tidigare, kan vi bilda oss en ungefärlig uppfattning om hur de såg ut. I jämförelse med hur fyndplatsen ser ut i övrigt, där det mesta består av jord eller lera som inte riktigt bildat sten, kan vi anta att det är själv bona som gett upphov till sandstensbildningen. Medan dinosauriehonan sparkat eller krafsat fram ett näste där äggen kan placeras, så har sanden packats hårdare på den platsen. Dessutom har andra material – som t.ex. rester av äggskal, som den bit jag hittade, eller skelettdelar från djur som utgjort föda eller som helt enkelt levt i anslutning till boplatserna – bakats in i nästena. Och medan jorden fortfarande var lös och innan växtdelar brutits ned, har insekter alltså byggt bon och gångar, lagt ägg och förpuppats här.

Utgrävningarna pågår en månad till. Därefter återupptas arbetet nästa år. Daves anslag för det här arbetet räcker till tre års utgrävningar. Jag hoppas jag kommer att vara med under alla tre åren. Det må vara slitsamt och otacksamt, men det är samtidigt ett otroligt spännande arbete.

(* Lägret är döpt efter Jack Horners kamrat Robert ‘Bob’ Makela, som var med och hittade Maiasaura-bona på 1980-talet. Bob Makela avled i en hjärtattack under utgrävningarna 1987.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: