Jag hade rätt

När jag beskrev DO:s beslut om det så kallade ”Niqab-ärendet” satte jag rubriken att myndigheten ”feg-tycker”. Dess numera avsatte generaldirektör Katri Linna författade en braskande åsiktsförklaring på DN Debatt, en kort tid efter att möjligheten att driva saken till domstol runnit ut. Jag framkastade att detta varit medvetet.

Det som såg ut som en avsikt var också en avsikt. Det skriver nu den då ansvarige utredaren, juristen Naiti del Sante, i en stor och mycket läsvärd artikel i Bang.  (DO:s hantering refereras också i en DN-artikel.)

Men det är mer än så. I sin ”debattare” uttryckte Linna ett tydligt och ensidigt avståndstagande från Niqabförbud och liknande inskränkningar och hade mage att tala om ”förenklingar i debatten”. Verkligheten är att frågor där målkonflikter mellan olika mänskliga rättigheter uppstår är bra mycket mer komplexa än Linna själv valde att framställa det.

Det finns utrymme för selektiva förbud mot en religiöst inspirerad klädsel, om detta förbud är motiverat med hänsyn till andra principer, är proportionerligt och har stöd i lag. Det är på den sista frågan vi möjligen skulle kunna snubbla, då det stödet är otydligt i Sverige. Det finns, som det brukar heta, ”en öppning för” ett förbud i Skollagen som anger pedagogiska skäl som grund. Men det är sannolikt inte tillräckligt välmotiverat. Utifrån det finns nämligen inte tillräckliga grunder för att avgöra när och hur ett förbud kan sägas vara proportionerligt och grundat i andra grundläggande rättigheter. Det måste det vara.

Och sådana grunder kan mycket väl formuleras. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har vid flera tillfällen upprätthållit lagar av detta slag, i såväl Turkiet som Frankrike. Om Sverige ändrar skollagen, så kan vi också ge en tydlig grund för att införa sådana förbud – i de verksamheter där det är motiverat, vilket givetvis inte behöver vara överallt och jämt.

Att Katri Linna som erfaren jurist och ansvarig DO inte skulle ha haft koll på detta är otänkbart. Ändå gav hennes debattartikel inte ett uns av utrymme för den diskussionen. Förenkling var ordet, sa Bull.

Selektiv sekularism

Men Naiti del Sante är mer läsvärd än så. Hennes artikel sätter detta fall och den så kallade ”handskakningsdomen” i ett bredare, europeiskt perspektiv som verkligen är nedslående. I målet Lautsi v Italien, också det i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, friades Italien när det gällde förekomsten av krucifix i allmänna skolor. Det görs, som Lauti påpekar, en skillnad mellan kors och slöja.

Den sekularism som åberopas och upphöjs när det gäller ”det främmande”, saknas helt eller korrumperas till oigenkänlighet när det kommer till det egna kulturarvet och kristendomen ges en både ohållbar och vämjelig särställning i rättspraxis. Det är i bästa fall en form av selektiv sekularism och i sämsta fall är det alls inte fråga om sekularism utan om en rättsvidrig och motbjudande intolerans.

Annonser