Rätt rätt i rättsstat

Jualian Assange har en advokat, Per E Samuelson. Samuelson har nu publicerat en debattartikel på SvD Brännpunkt, där han angriper Sverige som rättsstat. Det är inte en återhållsam inlaga av en korrekt advokat som utan höjda tongångar påpekar det otillständiga i hanterandet av en viss omständighet, som sådana artiklar brukar vara. Nej, den tar snabbt höjd i registret och dundrar:

Det är på tiden att någon med erfarenhet från verkligheten slår näven i bordet och säger som det är: Sverige är ingen rättsstat!

Slå gärna näven i bordet, påpeka för all del att Sverige brister i en hel del av de grundläggande plikterna som en modern rättsstat bör uppfylla. Alltför långa häktningstider är till exempel ett återkommande besvär för Sverige att förklara när vi år efter år får kritik. Vi ger inte längre grundläggande rättshjälp till alla, utan många får bestrida det själv – över hemförsäkringen. Och antalet timmar som en advokat kan yrka ersättning för, även i komplicerade brottmål, är faktiskt skamligt lågt. Och det är ett hot mot rättssäkerheten, när människor kanske inte kan få det bästa juridiska försvar som de borde ha rätt till.

Men tyvärr verkar Samuelson inte riktigt veta vilken slags ”rätt” det är som ingår i en rättsstat. Han börjar slira mycket tidigt i artikeln. ”Att börja en rättegång med att frihetsberöva och isolera den misstänkte från omvärlden är på sin plats när det gäller grov brottslighet och skuldfrågan är tydlig”, skriver Samuelson.

När ”skuldfrågan är tydlig”? Ursäkta?

Poängen med en rättsstat är presumtionen att skuldfrågan aldrig är tydlig, den ska alltid prövas. Även avgivna bekännelsers trovärdighet ska någonstans prövas och inte tas för givna (även om det sannolikt händer mer ofta). Och aldrig någonsin ska man i en rättstat säga ”ja, låt oss bura in den här personen – den fällande domen är ju blott en formsak, så vi begår inget fel om vi börjar bestraffningen redan nu” så som Samuelson antyder.

Jag tror inte ordet rättstat betyder vad du tror att det betyder…

Men det slutar inte där. Kriterierna för när häktning får förekomma, är inte i sig otydliga. Ett av dem är att den misstänkte kan ägna sig åt att sabotera förutsättningarna för brottsutredningen, till exempel genom att göra sig oanträffbar. En utländsk medborgare som tydligt deklarerar sin avsikt att väga inställellse hos svensk polis kanske inte ska bli direkt förvånad över att då begäras häktad.

Inte heller är Sverige det allra minsta unikt i detta avseende. Och det har väldigt mycket med rättsstaten att göra. I rättstaten är det nämligen anatema att rättvisans skipande ska bero på vem man är. Och den som råkar vara i besitttning av medlen att hålla sig undan (så som ett utbyggt kontaktnät, erforderliga medel osv.) får således utstå inskränkningar som kanske inte drabbar andra – för aldrig någonsin har ”rätten att fly från sitt ansvar” ingått i rättsstaten.

Samuelson skriver vidare:

Detta kan inte Julian Assange och omvärlden förstå. Varför kan inte även det andra polisförhöret genomföras med honom på fri fot?

Jaha. Hade då inte Assange kunnat visa att begäran om utlämning var onödig, genom att inställa sig från början? Det var ju inte förrän han vägrade fortsatt samarbete med polisen och lämnade landet, som det fanns grund för en häktningsframställan. (Om vi nu ska vara noggranna med kronologin, lämnade Assange Sverige i september 2010 och framställan om en europeisk häktningsorder gjordes i november.)

Samuelsons bedyrkanden att Assange skulle komma om han kallades till förhör utan häktning, strider inte bara uppenbart mot hans klients handlingar utan också mot vad han flera gånger uttalat – att han inte har den minsta avsikt att återvända till Sverige eftersom han (påstår sig) frukta ett utlämnande till USA. (Vilket också det är ett hitte-påskäl, men strunt samma.)

Visst är det så att en häktning är ett avsevärt inskränkande av en persons frihet. Det ska föreligga ganska starka skäl för häktning och saken ska prövas i domstol. De ska där befinnas vara starka nog, också vid varje senare omprövning.

(Och här kan man kanske kritisera det svenska rättsväsendet när det i praktiken ofta godtar förseningar i en pågående utredning som ett tillräckligt skäl att förlänga en häktning, när ett sådant beslut väl fattats. Det är ofta det som leder till de långa häktningstider som Sverige fått, rättvis, kritik för.)

Som så ofta handlar detta om avvägning mellan två motstående intressen. Vi har å ena sidan den misstänktes rätt att slippa onödiga inskränkningar i sitt liv, sin rörelsefrihet och sin integritet. Men vi har å andra sidan den anmälandes rätt att få ett eventuellt begånget brott utrett och den skyldige dömd. Båda dessa är grundläggande rättigheter. Båda dessa ska kunna tillgodoses i en rättstat, inte bara det ena.

Rättstatens ansvar är därför – i avvägningen mellan dessa intressen – att häkta den som flyr och förhindrar att ett brott utreds. Om denne senare visar sig vara oskyldig, så betyder inte det att häktningen var fel – det är nämligen inte ett ”förskott” på ett eventuellt straff. Det är en nödvändig åtgärd som bara ska tas till när skäl föreligger.

Att Samuelson inte tycks kunna inse detta är beklagligt. Men just detta har inte att göra med brister i rättstaten, utan tvärtom att den gör vad den kan för att upprätthålla den samma när hans klient försöker dra sig undan.

Annonser

2 Responses to Rätt rätt i rättsstat

  1. Pingback: Det finns problem med Sveriges rättsväsen | Svensson

  2. Matilda says:

    Riktigt intressant inlägg du har fått ihop måste jag säga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: