Skakande handskakning

Jaha, Stockholms tingsrätt gick på DO:s linje och dömde Arbetsförmedlingen att betala skadestånd för att de drog in ersättningen till en muslimsk man som vägrade skaka hand med en den kvinnliga chefen på en potentiell praktikplats.

I sak kan man väl konstatera att Arbetsförmedlingen borde ha förvissat sig om att den uteblivna handskakningen hade bidragit i beslutet om att inte erbjuda mannen platsen. (I och för sig skulle man ju kunna säga att det egentligen inte har så stor betydelse, eftersom mannen trots allt hade en plikt att göra allt för att få platsen – och att vägra skaka hand skulle kunnat påverka det beslutet, om det inte  – tydligen – var så att företaget ändå tyckte han saknade kompetens. Men det kunde ju inte han veta, och alltså borde han skakat hand – för att inte försämra sina chanser…)

Domen har givetvis lett till kommentarer och debatt. Fattas bara! Hur Diskrimineringsombudsmannen kan försvara en i sig uppenbart diskriminerande sedvänja att vägra ta kvinnor i hand, är för mig obegripligt. (Och även för andra.) 

Religionsfrihet? Nej, den tycker jag har mycket lite med detta att göra. Seden att skaka hand är visserligen av religiöst ursprung. (Och betydligt äldre än de flesta tror. Det härstammar från Cybele eller Magna Mater-kulten, där det var det ursprungliga ”secret handshake” (bosktavligen!) för initierade som genomgått Taurobolium. Då den kulten var populär i legionerna, spreds seden som ett sätt för soldater, och köpmän med bakgrund i legionerna, att känna igen varandra. Det blev därigenom nyckeln till många favörer i provinserna, som många tog efter.)

Men det är också det gängse sättet att hälsa på varandra i de allra flesta muslimska länder – och sannerligen i Bosnien, från vilket land mannen i fråga härstammade. Det är bara det att man i ultrakonservativa, wahhabitiskt inspirerade kretsar, gör undantag just för att hälsa på kvinnor!

Det handlar alltså inte om kristendom vs. islam, eller om västerlandet vs. österlandet eller ens om en individ som kommer från ett land med främmande, annorlunda seder – utan just och jämt om kvinnoförtryck. Vilket  inte blir mindre förtryckande för att det åberopar påhittade väsen som man menar påbjuder det.

Men i denna fråga, liksom i fråga om kvinnor som vill bära hajib eller dess heltäckande kusiner, borde det egentligen räcka med en enda förhållandevis enkel fråga – ”är du villig att kompromissa?”.

Om individen är det, då kan man diskutera. Då finns det möjlighet  – och anledning – att se vad som rimligen och någorlunda enkelt kan göras för att undvika onödigt jobbiga situationer.

Om individen inte är beredd att kompromissa, så finns det inte heller så mycket att diskutera. Då handlar det om fundamentalism, och konsekvenserna av att välja att leva efter en fundamentalistisk tro är något individen får ta helt på egen hand.