Tredjemansrevision – varför vi inte bör lita på myndigheter

Sverige har – i jämförelse med många andra länder – ett relativt svagt skydd för individuella fri- och rättigheter. De skrivningar som finns i Regeringsformen, vår viktigaste grundlag, är ofta inte bindande i den meningen att en domstol kan upphäva en lag som står i strid med den.

(Detta kallas ”lagprövningsrätt” och är dels inskränkt av att grundlagsbrottet – när den prövningen skulle kunna tillämpas – måste vara ”uppenbart”. Det får alltså inte vara fråga om en konflikt mellan principer som domstolen först vid granskandet av ett knepigt ärende inser finns dold i lagen. Dels är svenska domstolar extremt motvilliga mot att utnyttja lagprövningsrätten.)

Det leder till att när riksdagen fattar beslut om lagar och tilldelar myndigheter rätten att använda olika tvångsmedel mot individer, så är inte varken grundlagen eller domstolarna riktigt de skydd mot överutnyttjande som man skulle kunna tro om en rättsstat.

Ett lysande exempel på hur myndigheter aktivistiskt använder sig av de medel som de ges möjlighet till, är den så kallade tredjemansrevisionen. Det betyder att Skatteverket har tillåtelse att granska en person (tredje personen) och därför begära in uppgifter om dennes affärer som finns hos t.ex. banker och internetleverantörer, för att få fram uppgifter om affärer mellan andra parter (som är den första personen, den som granskas).

Exempel: Adam är utsatt för en skattekontroll. Skatteverket begär då in uppgifter om Bertils, Cecilias och Davids affärer från deras respektive banker. Dessa uppgifter används för att kontrollera att det Adam sagt stämmer.

Notera här att Adam inte behöver vara misstänkt för något brott. Det säger nämligen lagens förarbeten uttryckligen – i en minnesvärd tankevurpa. Om det hade handlat om ett tvångsmedel för utredande av brott – sånt som polis och och åklagare begagnar sig av – så hade det (menar utredningen när tredjemansrevision återinfördes) förmodligen behövts regler och kontroller mot hur detta utnyttjades. Men nu handlar det ju inte om brottsutredning, som ju Skatteverket inte bedriver, och därför behövs inte säkerhetsspärrar!

Hur används då detta potenta övervakningsmedel? Jo, sommaren 2006 bestämde sig Skatteverket för att granska kontona för klientmedel som ca. 300 advokatbyråer hade hos SEB. Den som trodde att advokaters relationer med sina klienter omfattas av betydande sekretess glömde att ta med Skatteverket i beräkningen… Sedan dess har för övrigt advokatbyråer fått problem med lagstiftningen om pengatvätt.

2007 inledde Skatteverket med hjälp av detta regelverk en granskning av Internetleverantören Bahnhofs alla kunder. Kundregister och alla uppgifter fick vackert överlämnas till Skatteverket.  (Dessa uppgifter kan man läsa om i Advokatsamfundets remissyttrande över ”Skatteförfarandeutredningen”.)

Om Skatteverket skulle misstänka brott – och därför behöver begära in uppgifter för att styrka sina misstankar (innan man lämnar över ärendet till polis och åklagare) så finns det motsvarande tvångsmedel. Dessa måste dock preciseras till att gälla specifika personer eller transaktioner som misstankarna rör.

Det behöver man inte bry sig om vid tredjemansrevision. Därför ökar antalet begäranden enligt detta stadigt. Det är lätt att – tillsammans med många inom bankvärlden, advokatkretsar och IT-branschen – misstänka att Skattemyndigheten begär in uppgifter mer eller mindre på måfå. Det skulle därmed strida mot förbudet mot så kallade ”fishing expeditions”. Något som Skatteverket tillbakavisar.

Tredjemansrevision är ett tydligt exempel på hur otillräckligt reglerade tvångsmedel som en myndighet tillåts använda sig av, kommer att användas allt mer och och till allt tveksammare syften. Skatteverket står på sig mot alla kritiker – mot Lagrådet, mot domstolars, mot Advokatsamfundet och andra instansers invändningar mot detta tvångsmedel. Det visar också att myndigheter idag inte är lika benägna att ta varandras kritik på allvar – vilket ofta är det enda medel som finns, eftersom myndigheter generellt inte övervakar varandra och inte kan använda sanktioner mot varandra. Men minskad respekt för kritik, betyder också att kritiken från våra medborgerliga övervakningsorgan – som JO och JK – allt oftare förblir ohörda.

Så länge myndigheter som Skatteverket visar att de inte bryr sig om sådan kritik, måste det vara ett mycket starkt skäl till att helt enkelt inte ge dem utökade befogenheter. De visar ju att de inte kan hantera dem! Ska en myndighet nödvändigtvis ha ”bättre verktyg” måste den avkrävas betydligt starkare bevis för att detta verktyg inte kommer att missbrukas, så som sker med tredjemansrevision.

Annonser

One Response to Tredjemansrevision – varför vi inte bör lita på myndigheter

  1. Pingback: Storebror Skatteverket? at Novae

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: