The Rights are in the ”I” of the Holder

(Ursäkta den putslustiga rubriken.) Mårten Schultz på Juridikbloggen skrev häromdagen ett inlägg om djurrätt – som väl egentligen (med sarkasmdetektorn påslagen) främst handlade om Attunda tingsrätts påfund att tilldela staten som rättssubjekt mänskliga rättigheter. Jag finner ingendera frågeställningen överdrivet svår.

Rättigheter ser jag i grunden som filosofiska konstruktioner, med det enda hållbara anspråket på universell normativitet att när rationellt kapabla varelser väl kan skapa och bruka rättighetsbegreppet ligger det i deras långsiktiga intresse att göra det.

För att förstå begreppet bättre, och lättare kunna avgöra vilka entiteter som kan omfattas av det, måste man se det i ett helhetsperspektiv. Poängen med rättigheter är att kunna påverka individers handlande – inte enbart eller ens främst rättighetsinnehavaren, utan tvärtom alla andra. Av en rättighet, följer skyldigheter som alla andra kapabla subjekt är moraliskt skyldiga att respektera. Skyldigheterna fungerar som rättighetens invers. (Något förenklat i alla fall.)

Rättigheter och skyldigheter hör ihop. De kan inte fungera ensidigt – det är därför rättigheter är meningslösa för subjekt som inte är kapabla att utöva dem och/eller kapabla att leva upp till skyldigheterna som följer av andras rättigheter.

Kommen så långt i diskussionen, kommer ofta indignerade invändningar. Här antyds ju klart och tydligt att ”icke-kapabla” – så som t.ex. barn eller kanske vissa mentalt handikappade – inte skulle ha rättigheter! Men bortsett från den sköna känslan av rejäl moralisk indignation, har invändningen inte mycket som talar för sig. Till att börja med accepterar de flesta av oss att barn och mentalt inkapabla inte ska ha fullt ansvar – och inte full handlingsfrihet – utan får stå under förmyndares överinseende.

För det andra måste man komma bort från synen att rättigheter (i denna betydelse) kommer som ett enda paket – det kan handla om olika saker. För de mest grundläggande rättigheterna, som att vara fri från våld, kräver det inte mycket eftertanke att inse att dessa måste omfatta alla entiteter som kan ses som människor, eller också skulle de inte fungera alls.

(Här brukar jag presentera ett tankeexperiment som går ungefär som följer. Antag att rätten till liv vore underkastad mental kapacitet. Jag får nyss om att min ärkefiende professor Moriarty kommer att hålla ett maratonföredrag i sitt favoritämne, de indoeuropeiska språkens filologi. Efter de första sex timmarna samlar jag mina hejdukar och drar till föreläsningen. Väl där visar han alla de tecken på utmattning jag räknat med – tankspriddhet, problem att uttala ens enkla ord på sanskrit och en hel del svamlande. Mitt i en stammande, förvirrad utsaga skjuter jag honom och nämner alla i salen som vittnen på att han drabbats av demens. Även om jag blir ställd inför rätta, förklarar jag mitt handlande med att jag tolkat tecknen – som alla vittnen kan intyga – som demens snarare än trötthet, och förnekar att jag visste något om hur lång föreläsningen varit – och kommer därför undan tack vare ”rimligt tvivel”.)

En del liberaler tycks reflexmässigt ha problem med detta resonemang, eftersom det betyder att den fenomenala, liberala skapelsen av individuella rättigheter skulle följa av en kollektiv egenskap – att vara människa. Jag har svårt att förstå det, det är ju talande att det är just ”mänskliga rättigheter” vi kallar dem. De alla mest fundamentala sådana, och däri ingår rätten att inte genom våld berövas sitt liv, måste således appliceras artvis. Andra kan vi ta tid på oss för att avgöra efter mer sofistikerade kriterier – så som vi redan sett görs med självbestämmande i framför allt ekonomiskt hänseende.

Djur och rättigheter

Kan således djur ha rättigheter? Min käre katt till sambo, Alf, protesterar både påtagligt och högljutt när han tycker jag underlåter mina skyldigheter mot honom – en tom matskål, att bli lämna ensam, att inte bli kliad under hakan eller bakom örat när jag har en hand ledig. Och visst skulle jag säga att jag är skyldig honom att sörja för dessa behov. (I rimliga mängder.) Men följer det av att han har en rättighet till det?

Nej, djur kan inte utöva några rättigheter. Att säga att ett djur har rättigheten X är därför meningslöst – det förändrar ingenting, det får inga följder vare sig för deras inbördes handlande eller deras relation till människor. Även om vi genom att ta inversen av skyldigheterna kan att skapa virtuella rättigheter, är det onödigt när det betydelsefulla i själva verket är skyldigheterna för människor.

Vi kan ha skyldigheter mot djur – och det tycker jag att vi har, därför att vi som ansvarskännande individer kan inse att det finns fördelar med att behandla djur på ett värdigt sätt – men då följer dessa skyldigheter enbart av vår insikt om detta, och inte av imaginära rättigheter. Vi behöver inga rättigheter i ekvationen, så i Laplace anda, förkastar vi onödiga hypoteser.

Det känns inte som en orimlig tanke att det kan finnas lägen när ett juridiskt ombud för djur vore en alldeles utmärkt lösning på potentiella problem. Givet att det i situationen går att någorlunda entydigt enas om vilka skyldigheter vi människor rimligen borde iaktta mot djuret (djuren) ifråga, så går det ju att utse ett ombud att bevaka att skyldigheterna efterlevs. Där är vi inte, men för åtminstone en del djurarter som tycks ha både intelligens och empati, men samtidigt är starkt hotade tycker jag att det vore högst önskvärt. Och åtminstone för djur som vi accepterar som våra husdjur, ingår vi i någon mening närmast ett kontraktslöfte om att ge dem säkerhet och omvårdnad – alldeles oavsett djurets mentala förmågor.

Det skapar inte heller några etiska konflikter med att vi dödar och äter (eller på annat sätt exploaterar) djur, åtminstone under vissa omständigheter. Postulerar vi inga rättigheter, utan iakttar skyldigheter därför att vi som människor anser det riktigt, ligger det ingen motsägelse i det.

Stater och rättigheter

Så kan stater ha rättigheter, i den mening som vi normalt tänker på som ”mänskliga rättigheter”? Det är inte alls orimligt att tänka sig. Stater kan liksom föreningar och företag vara självständiga rättssubjekt. De kan ingå avtal, och av dessa avtal kan följa kontraktsrättigheter osv. Det tycks inte föreligga några hinder för kollektiva entiteter som företag, föreningar eller stater att utöva dessa.

Det är ju enkelt att förstå, för genom enkel reduktionism är ju en förening av människor – vilken som helst – aldrig något annat än de individer som företräder den. Men reduktionismen kan inte drivas så långt, att vi eliminerar föreningen som entitet – för genom den kan uppstå nya rättigheter som inte är identiska med individernas.

Även här är det mer en fråga om vilka rättigheter som därmed blir nödvändiga att tillerkänna stater. Jag ansluter mig till i grunden samma syn på staters funktion, som den amerikanska oavhängighetsförklaringen – att de är skapade av och för människor, för att fylla vissa rimliga behov och tillvarata gemensamma intressen, och att när de inte längre fyller dessa behov eller rent av motverkar dem, förlorar de sitt berättigande.

Vi kan redan där se åtminstone ett embryo till ”rättighetskatalog”, och den är starkt begränsad i förhållande till mänskliga individer. I synnerhet mot de egna medborgarna – som den har många skyldigheter mot. Något starkare rätt kommer den att ha mot andra länders medborgare, delvis därför att den därigenom agerar som stand-in för sina medborgares räkning.

Med detta sagt, känns det inte givet att Attunda tingsrätts beslut i det aktuella fallet är rimligt – men det beror i så fall mer på hur man tolkar statens rättighet i det specifika fallet, än att blotta tanken att staten skulle kunna ha rättigheter visavi sina enskilda medborgare är filosofiskt otänkbar.