Behöver friheten balanseras?

Håkan Boström skriver en ledarkrönika i DN på temat att individens frihet behöver ”balanseras”. Indirekt är krönikan också en hyllning till den moderna lite mer statsfientliga konservatismen som bl.a. Roland Poirier Martinsson försvarade i debatt med Johan Norberg under Timbros frihetsvecka.

Den konservatismen kännetecknas enligt Boström av att spela ”på liberalismens hemmaplan”. Det vill säga ”i rollen att stå upp emot den starka staten”. I dilemmat mellan att ensamma individer domineras av förtryckande kollektiv (Norbergs skräckvision) eller av en stor stat (Poirier Martinssons skräckbild) lanserar Boström ett slags maktdelningslära mellan individ och kollektiv: ”Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner.”

Till försvar för sin tes tar Boström upp den klassiska liberala maximen att ”om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig.”

Kruxet med denna liberalkonservativa teori ligger i påståendet att individerna ensamma inte är kapabla att stå emot förtryckande kollektiv, som Poirier Martinsson framför och Boström okritiskt sväljer. Är det så? Är inte detta själva kärnan i den paternalistiska föreställningen som förr eller senare alltid leder till förtryck?

Problemet är inte alls att hålla ”kollektiven i schack” utan att människorna. Om de inte domineras av en massa kollektiva gemenskaper som upprätthåller ”goda värden” kan de ju få för sig att styra över sina egna liv! Och vem vet, då kanske de bildar anarko-syndikalistiska kollektiv som odlar organiska livsmedel eller något annat ordningsstörande.

Friheten behöver ingen maktbalans. Friheten ÄR den maktbalans som håller stat och kollektiv tillbaka när de vill sluka individen. Individer är bra nog på att sluta sig samman för att hålla ”det onda” borta.

Lite för bra, faktiskt. Och det är precis därför friheten behövs. Den som glömmer detta grundläggande faktum, har ingenting i liberalismen hämta. Det är något helt annat ni drömmer om.

Således kan liberaler läsa John Donnes ”No man is an island”, som annars räknas som ett ärkekonservativt credo,  och se skönhet i det – men utan att lockas till onödiga konservativa experiment. ”Any man’s death diminishes me, because I am involved in mankind”,  säger Donne. Men är målet därför att kontrollera mänskligheten för att skydda den mot sig själv? Om vi inte står fria, står vi inte alls. Vi är ”involved” inte ”subjugated”. Vi är en mänsklighet med betydelse för varandra, just därför att vi står tillsammans i frihet.

En nacke böjd i tvång är också ett stygn mot oss alla, även om den böjs under oket av skenbar välvilja.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: