Yttrandefrihet med förhinder

Rank och ojämn är den bro som leder mellan tryck- och yttrandefrihetens två lagar

Rank och ojämn är den bro som leder mellan tryck- och yttrandefrihetens två lagar

Antag att du bygger en bro över ett litet vattendrag och börjar byggandet på bägge sidor för att mötas i mitten. När brons valv slutligen ska mötas uppdagas att de inte är helt kompatibla – den ena brohalvan är något högre. Två sätt för att lösa problemet är uppenbara – att sänka den högra halvan eller att höja den lägre halvan. Är någondera lösningen objektivt bättre än den andra? Inte nödvändigtvis, men kanske (beroende på vattendraget) finns en liten preferens för att höja – om vårfloden är stormig är det bra att slippa få vatten över anklarna. Men en alltför hög bro kan bli rank, kanske bättre låg och bastant?

Om det nu inte handlar om broar utan om lagskyddet för yttrandefriheten – som i Sverige skyddas av två olika grundlagar: Tryckfrihetsförordningen (TF, 1949:105) för tryckta medier, dvs. böcker och tidningar huvudsakligen, och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL, 1991:1469) som framför allt från början avsåg radio och tv, men som genom de digitala mediernas utveckling kommit att omfatta en enormt stor och viktig del av vår dagliga nyhetsförmedling och samhällsdebatt – är det inte bara vanskligt att försöka sig på en jämkning av de två lagarnas skyddsnivå, det är också oerhört känsligt.

Bakgrunden är givetvis att Yttrandefrihetskommittén presenterat ett s.k. debattbetänkande, med olika modeller för en sammanslagen – och därmed teknikneutral – yttrandefrihetsreglering. Den ojämna bron ska göras jämn och rak – om det går. Det har, inte oväntat, mötts med skepsis i media.

Lager på lager av lagar

Debatten har redan i vissa stycken hunnit bli en smula förvirrad och vissa saker kan behöva förklaras. Yttrandefriheten slås fast i Regeringsformen (RF 2:1) och Europakonventionen (artikel 10). Det är där yttrandefriheten ”finns” – där den etableras som princip. TF och YGL är lagar som ska skydda yttrandefriheten genom att framför allt sätta tydliga regler för hur den ska skyddas, hur den ska avgränsas osv.

Detta skydd kan naturligtvis utformas på en rad olika sätt, mer eller mindre utförligt och mer eller mindre ”generöst”. Det påverkar i sin tur den praktiska betydelsen av yttrandefrihet. Med ett starkt skydd är den garanterad under betydligt fler omständigheter. Men flera olika varianter kan i och för sig vara förenliga med den grundläggande friheten.

Sveriges tryckfrihet är ett exempel på ett långtgående och starkt skydd. Det omgärdas av betydligt mer begränsningar mot intrång än de flesta länder i EU. Storbritannien har t.ex. fortfarande en indragningsmakt som kan tillämpas mot såväl tidningar som böcker. (Så drogs senast för ett par år sedan hela upplagan av en bok som kritiserade den brittiska militärens insats i Afghanistan in. Den gavs ut i andra länder – men i Storbritannien var det stopp.)

YGL har dock inte alla TF:s skyddsmekanismer. Det betyder naturligtvis inte att inte yttrandefrihet föreligger i t.ex. radio. Men skyddet är svagare. Det finns omständigheter där det kan vara mer riskabelt att yttra en åsikt i tv än att skriva det i en tidning. Vilket i sig kan vara ett problem – om yttrandefriheten regleras i olika lagar, finns det ingen uppenbar anledning att skyddet ska se olika ut. Alltså strävan efter en gemensam nivå i en sammanhållen, teknikneutral lag.

Enter, stage left: The European Union

Frågan om att hitta en jämkad nivå i en ny, teknikneutral lag kompliceras därför att det finns en inte osannolik risk att EU kan tänkas ha synpunkter. Som det, smått lakoniskt, står i betänkandet: ”Det finns konfliktytor mellan EU-rätten och den svenska regleringen av yttrandefriheten.”

Båda de lagstifntingar som reglerar den svenska tryck- och yttrandefriheten fanns vid EU-inträdet. Redan då fanns en medvetenhet om att det fanns vissa konfliktpunkter, vilket bl.a. ledde till den ensidiga svenska deklarationen om yttrandefrihet och offentlighetsprincipen, men EU har de facto accepterat den svenska lagstiftningen. Om ny lagstiftning skrivs, kan dock EU hävda rätten att granska att den överensstämmer med de grundläggande fördragstexterna. Det är då konflikt kan uppstå.

Det är framför allt på två områden som EU haft känd kritik. Det första gäller vissa gränsdragningar av offentlighetsprincipen, där t.ex. handlingar som i EU anses hemliga (enligt principen om arbetsdokument) i Sverige behandlas som offentliga.

Det andra – och kanske för stunden svårare området – gäller avgränsningen mot personlig integritet. I den avvägningen har Sverige gått mycket långt mot pressfriheten, på bekostnad av skyddet för enskildas integritet. Det är – för att göra det enkelt – den ständigt aktuella frågan om publiceringar av namn och bilder. Det gäller både t.ex. paparazzibilder och t.ex. att lämna ut misstänkta gärningsmän i samband med uppmärksammade brott.

I tillämpningen är den så kallade ”Caroline av Monaco-domen” betydelsefull. Avgörandet i Europadomstolen slår fast att det ska vara ett tydligt allmänintresse i publiceringen av en bild, att den ”för debatten framåt” eller motsvarande, för att publicering (utan tillstånd av den fotograferade) ska varav försvarligt. Det skulle kräva ett stort inskränkande av dagens svenska yttrandefrihet, att ställa sådana krav.

Hur neutralt är teknikneutralt?

Jag brukade anse att det var önskvärt med en teknikoberoende lagstiftning. Det är svårt att acceptera att yttrandefriheten inte ska vara lika starkt skyddad, oavsett vilket medium som en viss åsikt uttrycks i. Jag har dock kommit att allt mer betvivla att det går att skapa en sådan teknikneutralitet, utan att väsentliga skyddsmekanismer går förlorade. Alltså att all jämkning i princip leder till en ”minsta gemensamma nämnare” – det skydd som inte kan ges i alla fall, ska inte ges i något enskilt fall.

Ungefär samma inställning uttrycker Folkpartiets två ledamöter och fyra av experterna, i utredningsbetänkandets särskilda yttrande.

Det finns – såvitt jag idag kan se – ingen realistisk möjlighet att överföra allt skydd som idag omgärdar det tryckta ordet, till nya medier. Det vore t.ex. orealistiskt och sannolikt ogörligt att utsträcka sådana specifika skyddande åtgärder som meddelarfrihet till alla bloggar – utan att samtidigt kräva att vad som är en blogg är lika strikt definerat som exempelvis en dagstidning (t.ex. med utgivarbevis) – ungefär som det redan fungerar med YGL.

Det vill säga, för en stor del av de nya medierna som tillkommit och som mycket tydligt är ”lågtröskel-medier” i betydelsen att istort sett vem som helst kan starta en utan någon nämnvärd kostnad, kommer det nog att även i framtiden krävas mer av den enskilde för att garantera samma skydd – att man ansöker om utgivningsbevis för sin blogg osv.

Det är givetvis en smula problematiskt. För många som bloggar är detta okänt – de räknar med att de med automatik innehar allt de skydd som vi vet att svensk lag ändå erbjuder. Men om de enda sätten detta kan ske, är genom metoder som i praktiken urholkar skyddet för mer traditionella medier, så är det inte värt det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: