”We took a whuppin'”

George W. Bush ord om republikanernas hårda förlust 2006 beskriver också demokraternas situation efter årets valresultat. Samtliga representanthusets 435 platser, 37 platser i senaten och lika många delstatsguvenörposter stod på spel. (Egentligen skulle det vara 36 senatsplatser, men i New York hölls ett fyllnadsval på den senatsplats som Kiristin Gillibrand (D) utnämndes till som ersättare för Hillary Rodham Clinton. Ett val som Gillibrand som väntat också vann. Det betydde att New Yorks bägge senatorer stod för omval samtidigt, vilket normalt inte ska hända.)

Att republikanerna skulle gå fram – och gå fram rejält – var väntat. Alla opinionsundersökningar pekade på det. Dessutom finns det en ganska lång historia av att det parti som har presidentposten tappar platser i kongressen under mellanvalsår. Relativt ofta har detta lett till att presidenter, åtminstone under en andra ämbetsperiod, tvingas samarbeta med en kongressmajoritet av motsatt politisk färg.

Bleka medier, bra bloggar

Amerikansk politik är fascinerande på många sätt. Jag tycker dock tyvärr att svenska medias skildringar ofta är ganska platta och tillrättalagda. (Det finns bland annat en övertydlig demokratisk ”bias” i rapporteringen. Men också en tendens att fokusera på det extrema, nu senast på Tea Party-rörelsen. Det senare kan iofs. sägas om många amerikanska medier också, men för den som grottar ned sig finns många andra aspekter också.) Även valresultatet har redovisats eller kommenterats i de flesta tidningar utan särskilt mycket detaljer eller ens inlevelse. Dagens Nyheter tillhör undantagen, som skrivit förhållandevis mycket om valet ur en rad olika vinklingar och ofta med intressanta analyser.

För den som annars vill följa amerikansk politik och val, är det bloggar gäller. Först och främst givetvis alltid lika intressanta Mathias Sundins sido-blogg ”amerikanska val”. (Den är så bra att jag gärna förlåter Mathias hans underliga fäbless för knökkonservativa republikaner…) Ett annat givet bokmärke är den kollektiva bloggen USAval. (Jag önskar att jag själv hade haft ork och tid att göra dem sällskap under själva valrörelsen, men jag får ta igen det nu…)

Via nätet är det föredömligt lätt att hålla koll. Sajten RealClearPolitics ligger högt i min bokmärkeslista varje gång det är val. De samlar både ett urval av nyheter och ledare som är intressant och väger samman opinionsundersökningar i alla val där det finns sådana. En fantastiskt föredömlig valbevakning. Länkar till kandidaternas kampanjsajter, deras personinformation. Lite valhistorik och oftast en kortare elelr längre analys av opinionsutvecklingen. Här kan man få information även om ganska obemärkta kongressledamöter ute i tassemarkerna, som säg ledamoten Kurt Schrader (D) mot utmanaren Scott Bruun (R), i Oregons femte kongressdistrikt. Är man nörd både vad gäller politik i allmänhet och opinionsundersökningar i synnerhet, är det ett eldorado! 

I presidentvalet 2008 var sajten fivethirtyeight.com en viktig länk. Den gav en av de allra mest korrekta förutsägelserna av valutgången (enda avvikelsen var resultatet i Indiana, som gick till Barack Obama med 0,9 procents marginal). I detta val är Nate Silver (som skaparen heter) värvad av New York Times, och har fortsatt sitt valbevakande som bloggare knuten till tidningen. (538 är för övrigt antaler elektorer i elektorskollegiet som, formellt sett, är de som väljer president. Poängen med namnet var att fokusera på valutfallet i elektorsröster – det som avgör – snarare än i allmän popularitet.)

NY-Times, bäst på valresultat i både tabeller och bilder.

NY-Times, bäst på valresultat i både tabeller och bilder.

För att analysera valresultatet är dock New York Times valsajt enligt min mening outstanding! Kartor och grafik eller stora tabeller – de är bäst på båda varianterna. De har också återkopplingar till tidigare val som undelrättar jämförelser över tiden. (Iaf. för valet till representanthuset. För guvenörsval och senatorsval där inte alla väljs samtidigt blir sådana jämförelser svårare.) Det var t.ex. så det var lätt att se varför John McCain satsade så gårt på Pennsylvania – en stat som i decennier röstat demokratiskt, och fortsatte med det även 2008, men vars trend över tiden gått allt mer mot en ökande andel republikanska röster.

Inga svenska mediers bevakning av våra riksdagsval eller lokalval kommer ens i närheten av detta. Tråkigt nog.

Ingen katastrof, men vissa oväntade bakslag

En tillbakagång för demokraterna var alltså väntad. På det hela taget var den inte så stor som många fruktade. Utsatta kandidater som t.ex. senatens majoritetsledare Harry Reid (D), som väntades förlora sin plats till den republikanske utmanaren Sharron Angle vann överraskande med knapp majoritet. En förklaring till det kan vara att många opinionsinstitut underskattade andelen spanskspråkiga väljare vilka starkt tenderar att rösta demokratiskt.  En annan faktor i Reids vinnande strategi var att kraftsamla i de befolkningstunga distrikten. Clark county, med Las Vegas och Washoe county, med Reno, var tillsammans med lilla (5000 invånare) Mineral county av de enda distrikt där Reid fick en majoritet av rösterna. Men där bor också 1,4 av delstatens nära två miljoner invånare. Kartan må se röd ut – men det täcker också mest öken.

I delstaten Alaska vann en, formellt set, oberoende kandidat, Lisa Murkowski en senatsplats. Hon är dock republikan och har tidigare varit delstatssenator. (Hon tog platsen 2002 i utnämning, efter hennes far. Hon vann 2004 men var involverad i den skandal som fällde Alaskas andre senator, Ted Stevens, i samband med valet 2008. Hon förlorade därför nomineringen till att bli republikanernas kandidat, men behöll platsen i valet med 41 procent av rösterna – sannolikt lite mer, eftersom hennes väljare var tvugna att skriva dit hennes namn kan en del röster med tveksam stavning fortfarande återstå att bedömas –  mot den ordinarie republianske kandidatens 34 och demokraten långt efter på 23 procent. De flesta opinionsmätningar hade förutspått republikanernas Miller som vinnare.

Visst kan opinionsundersökningarna ha fel ibland. I huvudsak var dock de platser som republikanerna vann ganska väntade. De tillhörde platser som vunnits med liten marginal i de senaste valen eller där det skett tydliga vindkantringar sedan 2008. En del stater kan också ha mönster av att t.ex. välja konservativa guevenörer och senatorer, men demokratiska representanthusledamöter. Det är ett av de många bevisen för att den amerikanska demokratin – trots alla nedlåtande reportage – är levande och fungerande. Väljarna gör olika bedömningar, kan hantera olika resonemang när det gäller olika val och är hyfsat pålästa.

Att demokraterna också skulle behålla senatsplatsen i Californien, som populära Barbara Boxer innehar, mot den i och för sig kända utmanaren Carly Fiorina (tidigare VD för Hewlett-Packard och ett tag nära knuten till John McCains kampanj under presidentvalet) var inte alls oväntat – även om marginalen tidvis var liten och Fiorina enligt uppgifter satsat miljoner av sin egen förmögenhet på reklam.

Colorado rödare

Lika väntat var att demokraterna skulle tappa i delstaten Colorado. Det är en stat som trendmässigt gått allt mer åt demokratiskt håll, till följd av ökad inflyttning av medelklasshushåll. Det var en nyckelstat i presidentvalet 2008 och det var här demokraterna höll sitt konvent, allt för att maximera uppmärksamheten och locka marginalväljare. De två bröderna Ken och John Salazar var tydliga symboler för den nya demokratiska vågen i delstaten – framgångsrika, välutbildade och spanktalande. Lillebror Ken var senator och John kongressledamot (i delstatens tredje distrikt). Numera är Ken inrikessminister i Obamas regering, men det hjälpte inte storebror John i valet – utan han besegrades av republikanen Scott Tipton med hela fem procentenheters marginal.

Minnesota – oväntat republikansk genombrott i nordöst

Ett för mig totalt oväntat utfall var den republikanska segern i Minnesotas åttonde distrikt. Delstaten har sett ut lite som en måltavla – blått i ”mitten”, runt delstatens största städer, Minneapolis-St Paul, rött i distrikten runt omkring, och blått längst ut i de fattigare landsbygdsdistriken. Det till ytan största, det åttonde, är också bland de fattigaste områdena med bitvis hög arbetslöshet. Mycket traditionell industri, med gruvdrift i området som kallas ”Iron range”. Kort sagt – områden med starkt demokratiskt fäste. Eller, som det demokratiska partiet heter i just delstaten Minnesota, Democratic-farmer Labor party. (En rest av ett mer socialistiskt tenderande missnöjesparti, Farmer-Labor party, på 1930-talet som efter att ha varit på tillbakagång under kriget gick samman med demokraterna 1948.)

På det hela taget har Minnesota varit ett starkt demokratiskt fäste i nationella val. Endast två gånger de senaste 20 åren har man röstat för republikanska presidentkandidater, 1992 och 1996. Sedan 2008 är bägge delstatssenatorerna demokrater, när den kände komikern Al Franken med mycket knapp marginal och efter en utdragen omräkning slog republikanen Norm Coleman. Visserligen har republikanerna under ett antal år innehaft posterna som guvenör och vice guvenör, men förlorade dem i år.

James Oberstar hade suttit i kongressen sedan 1974. Ingen kunde gärna tro att hans plats var i fara. Han har, i alla fall mig veterligt, inte varit inblandad i några skandaler och inte heller tillhört de framträdande ledare som dragit på sig mest kritik i samband med t.ex. sjukförsäkringsfrågans hantering. Platsen ansågs så säker att, enligt RealClearPolitics, endast en opinionsundersökning genomförts (som visserligen visade ett mycket knappt övertag för Oberstar, med en ynka procentenhet). Och på valnatten visar det sig att Chip Cravaack vunnit med lite drygt en procentenhets marginal. Who would have thought…

Republikanskt i representanthuset, fortsatt demokratiskt i senaten

Republikanerna gick fram med 60 mandat i representanthuset och tog därmed med god marginal hem en majoritet. Som det ser ut just nu 239 (R) mot 180 (D) och tio val som inte är färdigräknade eller för liten marginal för att avgöras direkt. (En del delstater har obligatoriska regler om omräkning, eller till och med omval, om marginalen är mindre än en procent av de avgivna rösterna.)  

I senaten behåller dock demokraterna en knapp majoritet om 52 mot 47 (inkl. Alaskas Murkowski som sannolikt oavsett partistatus kommer att räknas till den republikanska gruppen, liksom Joe Lieberman och Bernie Sanders (Vermont) gör till den demokratiska fast de är oberoende formellt sett). Valet i delstaten Washinton är inte avgjort en, på grund av den knappa marginalen. Det lutar dock åt en demokratisk seger med det preliminära resultatet 50,8 procent för sittande demokraten Murray mot 49,2 för republikanen Rossi.  

Så..?

Min slutsats är att republikanerna inte tagit tillnärmelsevis så mycket som de skulle kunnat göra. Visserligen är en swing på 60 platser en väldigt stor förlust – större än Truman (1946) och Clinton ( 1992) råkade ut för. Men de vann inte senaten. Och de förlorade både mot den nederlagstippade Reid och det uppmärksammade Boxer-Fiorina valet, vilket tyder på att de inte alls har rönt riktigt så stora framgångar väljarmässigt som man hittills uppskattat.

Republikanerna har haft ett starkt övertag moraliskt sett, därför att presidentens popularitet fallit. Den haussade Tea Party-rörelsen har fått mycket uppmärksamhet – förmodligen både på gott och ont. Bara tre av dess kandidater lyckades till slut ta plats i representanthuset. Och bland förlorarna fanns många som framstått som verkliga knäppskallar.

Därför tror jag att det nu kommer att vända för demokraterna. De kan andas ut, om än aldrig så lite. Om två år är det åter presidentval. Under den tiden är det sannolikt att ekonomin kommer att fortsätta förbättras. Sjukförsäkringsfrågan kommer förmodligen att ha glömts bort – om inte republikanerna lyckas peta i såret tillräckligt mycket för att det ska fortsätta att vara sig. Men med enbart representanthuset som bas kan de näppeligen lyckas med sitt mål att riva upp reformen.

Republikanerna saknar idag en stark utmanare mot Barack Obama. Sarah Palin kommer aldrig att bli en seriös motståndare, men hon kommer säkerligen att försöka – vilket kommer att komplicera republikanernas förhållande till Tea Party-rörelsen en del. Andra och mer seriösa namn har nämts, t.ex. avgångna Minnesota-guvenören Tim Pawlenty. Nye majoritetsledaren John Boehner är en annan tänkbar kandidat. Men Obamas chanser till omval är ändå stora och ingen av utmanarna är idag så starka stjärnor att de är givna.

Mycket kommer att avgöras av vad som nu följer. Om demokraterna lyckas skaka av sig detta val och återta det politiska initativet, kommer de mycket sannolikt också ha goda chanser att klara valen 2012.

Hur ser det ut inför 2012?

Sett över en längre period har demokraterna varit bättre än republikanerna när det gäller att successivt vinna platser i kongressen. I ett par av de marginalvalkretsar som nyss gått över till republikanerna (Colorado 3, Florida 22 och 25, Illinois 14 och 17 t.ex.) mycket väl gå tillbaka i den demokratiska fållan. Om republikanerna behåller majoriteten i representanthuset efter 2012 kan den minst lika sannolikt vara svagare än idag som starkare. Jag skulle tippa att demokraterna tar tillbaka en del platser – t.ex. kanske tidigare nämnda Minnesota 8 – men knappast så många att de kan återfå majoriteten.

Bland de platser i senaten som kommer att stå på spel 2012 kan jag idag bara se att Florida (där demokraten Bill Nelson kommer att 70 år och sannolikt inte ställa upp till omval, om valkampanjen kan väntas bli hård), Ohio (som tenderat åt republikanskt håll på sistone) rimligen kan antas vara i verklig fara.

Kongressledamot Denny Rehberg (Rep, MT)

Visserligen kan den populäre kongressledamoten Denny Rehberg i Montana eventuellt ställa upp mot den nuvarande demokratiske senatorn Jon Tester, men Tester lär annars sitta rätt säkert (och hade hyfsad marginal 2006 mot en sittande motståndare).  Pennsylvanias Bob Casey jr. är ett annat namn som kan stå på spel för demokraterna. Hans demokratiske kollega förlorade valet i år och delstaten har som sagt trendmässigt blivit allt mer republikansk. Casey hade dock en betryggande röstövervikt och kan sannolikt överleva ett omval med krypt marginal.   

Jeff Bingaman (D) är en annan kandidat som, vid 69 års ålder, kanske drar sig tillbaka 2012. Men jag tippar att New Mexico i så fall med största sannolikhet kommer att välja en ny demokrat.  

Å andra sidan valdes Scott Brown (R) med ganska knapp marginal i fyllandsvalet efter Ted Kennedy i Massachusetts, en väldigt starkt demokratisk delstat. Republikanen Jon Kyl är senatskollega med John McCain från Arizona. Han kommer att vara 70 år 2012 och, liksom Nelson och Bingaman, välja att inte ställa upp för omval. Arizona har dessutom haft en ökad demokratisk röstandel, särskilt i söder mot gränsen till Mexico med en stor andel spansktalande väljare.

I Nevada kommer sittande senatorn John Ensign (R) sannolikt att behöva slåss internt för en nominering, efter att hans otrohet med en medarbetare avslöjats för ett drygt år sedan – en sådan strid kommer då antagligen att försvaga chanserna för republikanerna att behålla senatsplatsen i den delstat som nyss oväntat omvalde Harry Reid och liksom många andra stater i sydväst blir allt mer demokratiska i takt med växande mexikansk invandring.

Ingenting är givet. 2012 kommer att bli spännande. (Och förhoppningsvis kommer jag då att hinna vara mer aktiv i valbevakningen…)

– – – – – – – – – – –

Update: Läs gärna Jesper Strömbäcks kloka analys (eftersom vi tycks dela samma bild 😉 )

Annonser

One Response to ”We took a whuppin'”

  1. Pingback: Teéparty eller freakshow? « Sverige är inte världens navel!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: