Den borgerliga ondskan i teori och praktik

Jag har de senaste dagarna läst en lång rad mycket intressanta inlägg (som vanligt) på Peter Santessons utmärkta blogg inslag.se, med anledning av debatten i programmet ”Betnér direkt” med Sd:s partiledare Jimmie Åkesson. Inledningsvis konstaterar Peter, helt riktigt, att inte sällan har försvarare av en förhållandevis generös invandringspolitik mycket svårt att reda ut sina argument mot främlingsmotståndarna i Sd.

Som uppföljning till det, kommer först ett inlägg om invandringens ursprungsländer. Därefter ännu en uppföljning som påpekar det märkliga (men faktiskt en smula felaktiga) i att trots påståenden om motsatsen så tycks flyktingströmmarna snarare anpassa sig till svensk politik än tvärtom.

Kanske är det för att jag är partipolitiskt engagerad som jag snarare ser ett tydligt annat mönster bakom den senaste av Peters slutsatser. Jag skulle nämligen säga att den faktiska verkligheten torpederar den vanliga myten om att det finns ett gjutet borgerligt motstånd mot solidaritet och generös flyktingpolitik.

Jag roade mig med att göra om Peters kurvor till stapeldiagram, färgade efter den politiska majoriteten vid ett givet år. Det ser ut som följer:

Jag har gjort det enkelt för mig och gått på den redovisade bruttosiffran för antalet beviljade uppehållstillstånd respektive år. De grön-röda staplarna visar de år då den Socialdemokratiska regeringen gjorde upp med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. 2006, då staplarna tar ett rejält skutt uppåt, var året då den tillfälliga lagen om förnyade möjligheter för barnfamiljer att söka uppehållstillstånd gällde. Det vill säga det som kom istället för den allmänna amnesti för gömda flytkingar, som FP, C, KD, MP och V krävde – tillsammans med ett drygt 20-tal andra organisationer i stora kampanjer under 2005.

Frestande att övertolka

Det vore frestande att övertolka dessa data och försöka vända på resonemanget – att Alliansens partier är långt mer generösa och humanitära än Socialdemokraterna – men det håller inte riktigt. Visst, det finns en till viss del synlig skillnad mellan praktik och retorik. Men den går inte så exakt vid blockgränserna. Inskränkningar i flyktingpolitiken har alltid röstats igenom av Socialdemokraterna och Moderaterna, som ju också röstade ned förslaget om amnesti 2005 trots att samtliga andra partier var för.

Snarare säger det något om samarbetsklimatet. Under borgerliga regeringar har det varit mer jämställda samarbetsformer, varför Moderaternas traditionellt strama syn inte har kunnat dominera. Under Socialdemokratiska minoritetsregeringar har Vänsterpartiet inte kunnat få gehör för sina åsikter. Det är inte förrän MP och V tillsammans kan kräva en mer humanitär tillämpning, som en förändring i praktiken sker.

Men myten i detta fall, är ju den att Socialdemokraterna står för solidaritet. Det gäller inte, vare sig i flykting- eller i biståndspolitiken. Det är något de gärna talar om – men inte något de lever upp till i praktiken. (Eller, för att åter hänvisa till inslag.se, vad de säger i slutna rum.)

Övertar Moderaterna Socialdemokraternas splittring?

När jag ovan skrev ”Moderaternas traditionellt strama syn” var det medvetet. Idag finns det många moderater som absolut delar Folkpartiets värderingar, när det gäller synen på en humanitär flykting- och invandringspolitik. Precis som det finns väldigt många socialdemokratiska gräsrötter där solidariteten inte stannar vid fina ord på första maj.

Den stora frågan för oss som värnar humanitära värden är därför vilken väg Moderaterna kommer att gå. Kommer de att bli lika cyniska som S, så att partiledningen i praktiken kommer att se till att M röstar för nya inskränkningar när tillfälle ges, eller kommer ”nya Moderaterna” att innebära en ny hållning även här?