Vilken gud då?

På vägen hem från jobbet såg jag att Svenska kyrkans stift i Stockholm startat en ny reklamkampanj i tunnelbanan, på temat Nej till rasism. Det är naturligtvis ett väldigt välkommet budskap. Det är också lätt att se en koppling till biskopens predikan på samma tema inför riksdagens öppnande – vilket jag bara kan se som en modig och rakryggad handling, även om jag har svårt att förstå vad den gudstjänsten ska spela för roll i riksdagsinvigningen vart fjärde år. Men när det nu är så…

Och kyrkan är givetvis en välkommen samhällsinstitution att ta upp kampen mot främlingsfientlighet och rasism. Ju fler dess bättre.

Jag hade heller inte tänkt att detta skulle bli ett ”sur-ateist”-inlägg, som drar alltför stora växlar på att ”i gamla testamentet står det något annat minsann”. Alla med någon minsta religionskunskap vet ju att där flitigt förekommer skildringar av folkmord och andra bestialiska dåd, på direkt order från någon gud. (Jag skriver ”någon” eftersom det förekommer ett antal olika gudar i GT, allteftersom texter från olika källor och kulturer fogats ihop. Ibland visserligen omskrivet vid senare tidpunkter, men fortfarande på många ställen helt synligt.)

Men lite kan jag inte avstå från att problematisera budskapet. Under rubriken finns nämligen tre kompletterande sentenser:

Vi tror på en gud som älskar alla människor
Vår tro rymmer bara öppenhet och respekt
Där finns inte plats för främlingsfientlighet

Även med respekt för att alla troende jag känner är genomhyggliga människor som ställer upp på detta, så tycker jag att man kunde valt en bättre utformning – en som inte luktar historierevisionism. Det är inte alldeles uppenbart att dessa påståenden stämmer in på någon tolkning av den kristne guden – och vi behöver inte gå vare sig tusentals eller hundratals år tillbaka i tiden för det. Vi behöver inte gå tillbaka i tiden överhuvudtaget. Svenska kyrkan brottas ännu med en högljudd opposition som vare sig vill välkomna kvinnliga präster eller viga samkönade par. Heder åt den majoritet (åtminstone av kyrkomötet och av ledande företrädare) som kämpar för att övervinna sådana åsikter – men de finns fortfarande.

Och går vi så en generation eller två tillbaka, fanns det allt annat än öppenhet och rymdes en hel del främlingsfientlighet inom den svenska statskyrkan.

Som sagt – det diskvalificerar absolut inte Svenska kyrkan från ett tydligt antirasistiskt budskap idag. Tvärtom, kyrkan är mer än välkommen. Men en smula mer ödmjukhet i budskapet hade varit klädsamt. ”Bara” är trots allt inte alltid bara och ”alla” är inte alltid alla, ens idag.

Om Svenska kyrkan ordentligt hade gjort upp med sitt förflutna – om en modern kristen kyrka hade något substantiellt att säga om sina underlåtenheter och sina tillkortakommanden i historien – hade dess budskap idag säkerligen klingat mer genuint.

Och särskilt prekär blir ju situationen när det parti, Sverigedemokraterna, som först och främst är måltavla för kritiken samtidigt som sin partiståndpunkt säger sig värna om Svenska kyrkan som institution och har ledamöter i kyrkomötet (sju efter senaste valet 2009) och i en lång rad församlingar och samfälligheter.

En dogm är till sin natur dogmatisk

För en ateist är det givetvis enkelt att peka finger åt en religiös organisation, som bygger så mycket av sitt budskap och sin trovärdighet på en historik och en dogmatik som har lätt för att bli en belastning. Det blir ständiga ”äta kakan och ha den kvar”-situationer.

Att helt skala bort det historiska är knappast önskvärt – det vore ren historieförfalskning. Däremot är ett nytt förhållningssätt alltid önskvärt. Men vilken roll får då de centrala delarna av budskapet som nu kan ifrågasättas? Ja, där har vi den oklara ställningen för t.ex. gamla testamentets texter. De befinner sig i limbo, minst sagt. Och det gör dessutom den övervägande delen av de tidigare tolkningarna av diverse känsliga ställen i nya testamentet.

När Åke Green predikade att ”homosexuella är en cancersvulst” inför halvtomma bänkar i Pingstkyrkans lokaler på Öland, var det inte bara det han sa – han citerade också bibelställen som återfinns i den senaste bibelöversättningen (t.ex. Romarbrevet 1:24-32). Han gjorde dock en tolkning som majoriteten i vare sig Pingstkyrkan eller Svenska kyrkan skulle kännas vid. Den tolkning Åke Green gjorde, är dock ingalunda någon esoterisk eller långsökt tolkning. Den finns där, i texten, utan särskild omskrivning. Och Paulus ställning i teologin är trots allt ohotad.

Det visar det svåra i att undkomma ett dogmatiskt arv – dogman är till sin natur dogmatisk.

Därför tror jag inte att Stockholms stifts formulering i den här reklamkampanjen kommer sig av någon aktiv vilja att förfalska historien eller att förneka uppenbara fakta. Det är bara det att eftersom processen att göra upp med sin egen historia är långt ifrån påbörjad och dessutom vore extremt komplicerad, så får det även denna gång stå tillbaka.

Vilket är extra synd när det gäller främlingsfientlighet och rasism. I den mån kyrkan faktiskt på allvar hade gjort upp med sin historia, hade det kanske också bidragit till att skapa samma process i samhället. Det vill säga precis det kampanjen syftar till.

Frigör tanken

Hur mycket lättare är det inte då att vara ateist och liberal humanist? Även bland de historiska personer vars åsikter och/eller handlingar jag respekterar djupast och störst, finns det likaledes inslag av förgripligheter jag absolut inte vill associeras med. Charles Darwin hade både rasistiska och djupt kvinnofientliga åsikter. Abraham Lincoln var övertygad rasist. John Stuart Mill en uttalad elitist som ansåg att det bara var till nytta för ”mindre civiliserade folk” att styras av mer civiliserade. T. H. Huxley likaså. Isaac Newton må vara en vetenskaplig förebild – men ägnade sig minst lika mycket åt ockulta spekulationer.

Moderna exempel saknas inte heller – senast häromveckan diskuterade jag med en vän som besökt en föreläsning av Lynn Margulis. Hon var den första som kunde visa hållbara bevis för hypotesen att mitokondrier och kloroplaster ursprungligen är självständiga organismer, som idag lever vidare som delar av celler, så kallad endosymbios. Denna åsikt vidhöll hon mot en överväldigande majoritet i dåtidens etablisemang, och utstod mycket spott och spe för, tills fler och fler stödde henne. Men idag driver hon en lång rad andra åsikter som många gånger är klart ovetenskapliga och framför ofta kritik mot ”vetenskapens snäva synsätt”.

Men dessa tillkortakommanden utgör inte något problem. Dessa förebilder och deras åsikter, är inte någon liberal humanistisk dogm. Personerna kan vara exempel eller förebilder, i den mån de uträttat något värt att beundra. Men aldrig för hela sin livsföring eller alla sina åsikter. Varje åsikt och varje ståndpunkt, står för sig självt. De kommer aldrig i något paket och är aldrig immuna mot angrepp eller kritik.

Det är en avsevärd skillnad i förhållningssätt. Det är kanske förmätet av mig och det kanske strider mot religionens själva kärna – men jag skulle ändå vilja uppmana Svenska kyrkan att anamma något av det. Städa ut dogman och gör upp med historien – så kommer budskapet om alla människors lika värde inte att dränkas av rasslandet från garderoben.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: