UU9 och parlamentarismen

Idag har alltså riksdagen med en rösts övervikt (131 mot 130) bifallit en reservation om erkännande av folkmordet på armenier assyrier, syrianer, kaldéer och greker 1915 under det Osmanska riket. Eller, hur ligger det till? Ja, röstetalet och reservationen är helt säkert. Men vad handlade reservationen om? Vilka stod bakom den? Vad ansåg majoriteten?

Som ofta är fallet med svensk parlamentarism, är frågan inte glasklar om man börjar gräva. Så här ligger det till:

Under allmänna motionstiden på hösten 2009 lämnades en motion om den här frågan in av 15 riksdagsledamöter från sammanlagt fem partier, V, S, MP, KD och FP. Vänsterpartisten Hans Linde är första namn. Den får beteckningen U332 (U för utrikesutskottet).

Motioner över partigränserna är rätt vanliga, över blockgränsen är – åtminstone inte helt ovanligt. Men femton namn från fem partier är rätt så ovanligt – det innebär nästan alltid att någon eller några av undertecknarna får problem när det kommer till omröstning. Det är svårt att förklara för väljarna varför en riksdagsledamot röstar mot sin övertygelse – särskilt om han eller hon drivit frågan tillräckligt hårt för att underteckna en flerpartimotion, en som sträcker sig över blockgränsen.

Men majoriteten avslår regelmässigt sina egna motioner från allmänna motionstiden. Varför det är på det viset, har att göra med vad den allmänna motionstiden kommit att bli i det svenska parlamentariska systemet – en tvåveckorsperiod då riksdagen leker hela rikets förslagslåda och ledamöterna tävlar i kreativitet – i syfte att maximera mediauppmärksamheten. Inget förslag är för litet för en riksdagsmotion! (Nätet är rätt fullt av avskräckande exempel, så jag avstår från att ge fler…)

För att i någon mån mildra effekten av sin egen kreativitet, formuleras de flesta riksdagsmotioners beslutsförslag – den delen man verkligen röstar om, till skillnad från brödtexten som skrivs för opinionens skull – i regel i en sån form att minsta möjliga resultat ska uppnås, om det skulle visa sig att riksdagen (t.ex. i ett sånt här fall) råkar bifalla motionen.

Istället för ett ”skarpt” beslut, är det i regel uppmaningar till regeringen om åtgärder – oftast utredningar eller att lägga förslag till riksdagen.

Riksdagen accepterar regeringens initiativrätt

Bakgrunden till denna extrema återhållsamhet är att riksdagen sedan länge har accepterat att ge regeringen initiativet i all lagstiftning. Det privilegiet bryts sällan – mig veterligen bara två gånger i modern tid, när dels partnerskapslagen antogs och dels när den ersattes av den könsneutrala äktenskapslagen.  I undantagsfall petar majoriteten i en lagtext under utskottsbehandlingen, oftast som en säkerhetsventil när något väsentligt glömts bort.

Röstning i riksdagen följer i regel en given ordning utan överraskningar – majoriteten vinner så gott som alltid. Några få gånger per mandatperiod sker undantag. Det har gällt oavsett om regeringen bygger på en parlamentarisk majoritet, som nu, eller en minoritet, som S-regeringen under de tre föregående mandatperioderna.

En majoritet behöver inte vara stor – så länge en stor andel lägger ned sina röster istället för att rösta mot regeringen på pin ki. Och det är svensk kutym att göra, om man inte drivit en fråga hårt och länge.

Det är därför Sverige har så få regeringskriser trots att det ”normala” är minoritetsregeringar.

Trots att enskilda representanter för KD och FP undertecknat motionen, kunde man alltså inte förvänta sig att dessa skulle rösta mot den egna regeringen. Det har inte heller socialdemokratiska ledamöter gjort, under deras tid i regeringen. Eller ledamöter från V och MP, när de fungerade som stödpartier. Liberala Ungdomsförbundet i Västra Götaland drev under förra mandatperioden med S-ledamoten Monica Green, av just detta faktum. Men det framstår knappast som så välförtjänt i ljuset av att det är ”standard operating procedure” för alla partier. Alla med erfarenhet av regeringsansvar – och ett skäl till varför S misstror sina kollegor i vänsterkartellen.

Mycket väsen för ingenting

Ledamöter från fem partier hade alltså undertecknat motionen 2008/09:U332. Men detta garanterar ingenting, i svenska parlamentarism. Det är inte ens en garanti för att undertecknarna rösta för sina egna förslag.

Innan riksdagen tar ställning, behandlas alla motionsförslag i ett utskott som delger sina synpunkter och förslag i ett betänkande. 2008/09:U332 vandrade genom systemet i ett år, innan utrikesutskottet samlade sig till att behandla den och 50 andra motioner i betänkandet 2009/10:UU9.

Så här skriver majoriteten i betänkandet:

Det råder fortfarande oenighet om bl.a. de bakomliggande orsakerna till olika händelseförlopp i anslutning till det osmanska imperiets sönderfall och hur dessa händelser ska rubriceras. En rad ledande internationella och svenska forskare anser dock att det finns tillräckligt starka belägg för att betrakta övergreppen som ett folkmord.(…)
Någon officiell svensk syn har inte formulerats i frågan om övergreppen under det osmanska riket var ett folkmord. (…)
Utskottet menar att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten. (…)

Detta är egentligen ett ganska långtgående erkännande redan där – när utskottet framhåller forskarnas slutsats, utan att nämna förbehåll mot slutsatsen, är det rimligt att det läsa det som att de accepterar forskarnas position, och det gör dessutom själv en bedömning som kommer till samma ”sannolika” slutsats. Alltså att det varit fråga om ett folkmord.

Men det är så klart inte klockrent. Det lämnar visst utrymme för tvivel. Så partirepresentanterna för FP och KD lämnar ett särskilt yttrande. (När de behandlar betänkanden i utskotten, deltar ledamöterna främst som representanter för sina partier – inte som sig själva. Därför har många partier tumregeln att inte väcka motioner i egna utskott, då måste man ju som individ vara högst fysiskt delaktig i processen att avstyrka de egna motionsförslagen.) Det särskilda yttrandet ska förtydliga partiernas ställningstagande. Där kan man läsa:

Sverige har av tradition och under bred partipolitisk enighet ansett att man inte genom riksdagsbeslut ska fastställa vad som är att betrakta som folkmord utan låta den frågan avgöras genom en folkrättslig process i internationell domstol. Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna har under denna mandatperiod gjort en överenskommelse om att vidmakthålla den linjen. Vi ingår därför i den majoritet som i betänkandet gör bedömningen att det inte ankommer på riksdagen, som ett representativt organ, att göra folkrättsliga ställningstaganden om att officiellt erkänna övergreppen 1915 som ett folkmord. Samtidigt är vår uppfattning att de påtvingade förflyttningar av och massakrer mot armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och greker som ägde rum 1915 och tiden därefter är att betrakta som ett folkmord. (Min kursivering)

Så – det är ett folkmord, men vi har enats om att inte prata högt om det i riksdagen. Ungefär.

Fast problemet är att om man skriver det i ett betänkande – som är en offentlig urkund, i lagstiftningsärenden hör betänkandena till ”förarbetena”, de extra rättskällor som en domstol kan använda för att avgöra hur en lag ska tolkas – så är det också ett de facto erkännande av folkmordet!

Alternativet att den svenska riksdagen helt skulle ta avstånd från uppfattningen att det handlar om ett folkmord, fanns alltså överhuvudtaget inte på spelplanen. Även utskottsmajoriteten framhåller att det ”sannolikt” är fråga om folkmord – delar av majoriteten (FP och KD) till med utan reservation.

Men eftersom majoriteten trots detta avstyrker förslagen i U332, och övriga motioner som tar upp frågan, skriver vänsteroppositionen sig samman i en reservation. Den är aningen skarpare än FP-KD:s särskilda yttrande, genom att den använder ordet ”otvivelaktigt” om bedömningen av folkmord.

Vi har således tre linjer:

  1. Sannolikt folkmord (M och C)
  2. Folkmord (FP och KD)
  3. Otvivelaktigt folkmord (S, V och MP)

Vad bråkas det då om?

Ja, inget skulle ju egentligen behöva leda till någon större uppmärksamhet – skillnaderna i sak är ju rätt liten. Men politik består nu till väldigt liten del av skillnader i sak och desto mer av vad man kan få uppmärksamhet för, om spelet runtomkring. Således reservation, debatt, en utrikesminister som tar ställning mot, en vittring av valdebatter – och en knapp majoritet som kanske, kanske kan undergrävas.

Förstå mig rätt. Jag betraktar mig som lite mer historiskt bevandrad än genomsnittet. Av vad jag läst om forskning och debatt kring massakrerna 1915 lutar jag starkt åt ”otvivelaktigt folkmord”, men jag hade inte haft några problem att hålla mig till det mer modesta ”folkmord”. Eller ens att ge utrymme för åtskillnad mellan vetenskapens och politikens (och juridikens) domäner med ett ”sannolikt folk mord” (vilket jag dock inte kan uppfatta som något annat än ett erkännande).

Så erkände riksdagen nu folkmordet eller inte?

Reservationen gick igenom. Då har väl riksdagen erkänt folkmordet? Nja, vad riksdagen formellt har gjort är att berätta för regeringen att den tycker att regeringen borde erkänna folkmordet. Reservationen slutade nämligen med:

Vi anser att riksdagen borde tillkännage för regeringen som sin mening att Sverige ska erkänna folkmordet 1915.

Så i någon mening är saken inte särskilt mycket klarare än tidigare – det vill säga att om vi accepterar att varken majoritetens linje 1 ”sannolikt folkmord” eller majoritetens linje 2 ”folkmord” innebar något erkännande fast de säger att det var folkmord, så bör vi inte heller säga att tillkännagivandet är ett glasklart erkännande heller. Ett sånt borde ha lytt ungefär:

”Riksdagen beslutar att erkänna folkmordet 1915.”

Men okej, saken i sig självt är ju ganska ointressant – den turkiska ambassadören återkallades, Carl Bildt beklagade och alla är övertygade om att Sverige erkänt folkmordet. Gott så. Eller?

Parlamentarismen vinner när riksdagen bestämmer

Förutom alla slentrianmässiga förklaringar till växande förakt och oförståelse inför politiken som dyker upp varje gång det rör sig om skandalavslöjanden, borde vi ställa oss frågan hur ett politiskt system som fungerar så här egentligen förtjänar respekt.

Vi bör ta oss en funderare på om stabilitet i regeringsunderlagen verkligen är värt priset av ett svårgenomträngligt och svårförsvarat system där bilden av vad som görs är viktigare än sakfrågan. Där ledamöter tvingas rösta mot sin uppfattning, inte som resultat av en svår kompromiss mellan egna och andra ideal – utan slentrianmässigt och varje dag.

Enligt grundlagen ska riksdagen stifta lagar – det vill säga att det är i riksdagen som majoriteter byggs. Om majoriteten faktiskt anser att massakrerna 1915 var ett folkmord, så bör rimligen det och ingenting annat vara Sveriges utrikespolitiska linje. Dagens omröstning bör inte betraktas som en förlust för regeringen, utan en liten seger för parlamentarismen.

Och den som önskar sig fler sådana, bör fundera över vilka reformer som skulle göra en sån sak möjlig. Jan Rejdnell är en som funderat över personval och väljarmakt i Sverige.

Annonser