Individens död?

På sistone har det kommit flera artiklar om ”individens upplösning”, så som i senaste arena (dock ej på nätet) eller Jan Söderqvists presentation av Thomas Metzinger i SvD.

Frågorna är intressanta. Bilden av jaget är, som många av skribenterna uttrycker, central för vår världsbild. Men jag blir i stort besviken på utförandet.

Karl Palmås vinkling i sitt bidrag till Arena, utgår från liknelser och allegorier när han framställer övervakningssamhället och den globala masskommunikationen som en väg mot individens upplösning. I vissa delar fingrar han på något intressant, vår sammansatthet som människor.

Individ är latin för odelbar. Men individen är inte alls odelbar (…) Vår kropp uppstår ur samverkan mellan fler kroppar – exempelvis de mikroorganismer som sörjer för vår matspjälkning – vilka lever egna liv. På samma sätt uppstår vår subjektivitet ur de idéer och föreställningar som man ”smittats” av (…) Individen är inget mer än en godtyckligt vald figur som klippts ut ur ett sammanhang. (Karl Palmås, arena 1/2010)

Det första tecknet på att denna iakttagelse  övertolkas grovt, kommer någon sida senare när Palmås avhandlat att ”hjärnor” står i kontakt med varandra genom olika kommunikationsmedel:

Det mänskliga subjektet är alltså en hjärna, som är en del av en större hjärna som uppstår genom kommunikationsteknologier. Sinnet är helt öppet för världen – det finns ingen skillnad mellan det som händer innanför och utanför människans kranium.

Jag är ledsen, men så är det inte. Visst är det fantastiskt att vi kan kommunicera enklare, snabbare och rikare än någonsin – och varje tidsålder har sannolikt uppfattat sin kommunikationsform som revolutionerande, från grottmålningar till telegrafen till internet – men det upphäver inte skillnaden mellan ”det som händer innanför och utanför människans kranium”. Det är inte alls där det intressanta i neurologins frammarsch ligger. Snarare kanske att vi som formats av evolutionära processer för lång tid sedan, trots dagens extremt snabba utveckling fortfarande kan just hålla isär allting. Att vi inte behöver göra det minsta avkall på vår individualitet i detta enorma informationstryck. (Utrymmet för individualitet har aldrig varit större.) Det är en imponerande överkapacitet som evolutionen försett våra hjärnor med.

Även Isobel Hadley-Kamptz utgår från kommunikation, hjärnans funktion och problemet med originalitet. Hon inleder med ett exempel och en rad retoriska frågor:

Gör vi någonsin någonting helt själva? Kan man över huvud taget föreställa sig en ensam hjärna, frikopplad från sin omgivning? Kan vi på ett meningsfullt sätt ens tala om enskilda, separata individer?

Svaret på alla dessa frågor är enligt Isobel Hedley-Kamptz nej. Även om hon har intressantare glimtar senare i texten, är det redan här dags att stanna upp och ifrågasätta om den stegringen håller, från problemet med originalitet till att se problem att urskilja enskilda individer.

Vi kan samverka med andra. Möjligheterna är fler nu än för tio år sedan – eller tiotusen år sedan. Men skulle det förändra våran individualitet? Nej, det är bara genom flitigt glidande mellan olika allegorier som man kan lockas att tro det.

Sociologer och historiker såväl som psykologer har alltid fascinerats av fenomen som ”tidsandan”, till synes spontana och oberoende händelser som sammanfaller och verkar skapa ett gåtfullt mönster. Om individer, oberoende av varandra, samtidigt kan komma fram till samma idéer, göra samma uppfinningar, influeras av samma ideal et.c. – är det då inte ett tecken på att individerna inte finns på riktigt, att vi förenas av något primalt? Ett jungianskt kollektivt undermedvetet? Eller en global kommunikation?

Jo, förenas gör vi ju just – men det är inte något gåtfullt alls över det. Vi ser och influeras av samma idéer. Vi tänker i, åtminstone delvis, samma banor – eftersom vi har ungefär samma utbildningsbakgrunder, inspirationskällor och så vidare. Vi tar efter, härmas, plagierar, stjäl – och bidrar då och då med lite egna idéer. Verklig originalitet har alltid varit rätt så sällsynt. Det krävs inte något kollektivt fenomen för att förklara likheter eller synkronistiska tidsandor när vi just har all denna kommunikation att peka på.

Den flyktiga individen

Vad Palmås och Hedley-Kamptz tycks vilja göra, är att säga att utifrån detta och utifrån teorin att mänskligt tänkande lika gärna kunde vara distribuerat som lokaliserat, ska vi avskaffa individen. Men det är ju alldeles tokigt. Här misstar de sig gravt på hjärnans funktion. Palmås, som vi sett tidigare, postulerar helt enkelt att det inte finns någon skillnad mellan ”det som händer innanför och utanför människans kranium”. Hedley-Kamptz om att ”hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla”. De har båda fel – därför att de inte tycks förstå vad de själva säger.

En stor del av hjärnans intryck – via sinnesorgan eller nervsystem – uppstår mycket riktigt utanför vårt kranium. Det är svårt att tänka sig en fungerande, tänkande hjärna utan dessa intryck.  Och det är riktigt att hjärnans verksamhet till mycket större del består av att filtrera, sortera och behandla dessa externa intryck, än att producera helt unika, ”egna” signaler. Men so what?

Individualitet består i att var och en av oss är utrustad med en signalfiltreringsapparat, som är programerbar via intryck och erfarenheter vi gör. Det är, på det hela taget, inte mycket som skiljer den åt från alla andra liknande signalfilter. Men, som det heter på engelska: ”There’s many like it, but this one’s mine!”

När jag väl har programmerats med mina erfarenheter, av min skolgång, tagit in min beskärda del av  samtidens kultur osv. så behandlar jag förmodligen signalerna i rätt hög utsträckning precis som andra som genomgått samma processer. Men av detta följer inte att vi är mindre individer.

Individualitet består inte i att vara unik i varje ögonblick. Inte i att skapa utifrån ett intet. Det är ju tvärtom själva den genikult som Hedley-Kamptz själv förkastar.

Kravet på unicitet, som också återfinns i det tredje bidraget i Arena av genusforskaren Cecilia Åsberg, men som då utgår från genetiken, är i själva verket en halmdocka. ”Det finns inte!” skriker motståndarna, men varför är det ett problem? Varför är det nödvändigt för att se individerna i massan?

Medvetandefilosofin

Jag anar att en delförklaring kanske ligger i det lilla utrymme som i Sverige ägnats åt idéer och filosofer som hävdar att medvetandet och determinismen är fullt förenliga – att medvetandet i sig är en helt beskrivbar och därmed teoretiskt förutsägbar process som följer fysikens lagar, men som ändå i allt väsentligt är fritt. Det grundläggande misstaget är att blanda samman medvetandets frihet med oförutsägbarhet, vilket inte har något alls med varandra att göra.

Men detta är föreställningar som rör sig på en populärkulturell nivå. Det är bilder som mer formats av författare än av forskare. Mer av Freud och vårt eviga ältande av dennes ”arv” än av verklig psykologisk forskning. Här tycker jag att Jan Söderqvist med Metzinger är betydligt mer på spåren:

Jaget är alltså ingenting vi är, utan ett virtuellt verktyg som vi använder för att koordinera det egna agerandet och för att försöka förutsäga andras agerande.

Visst är vår individualism en föreställning som vi lärt in. Visst är ”jaget” en konstruktion, och delvis en skadlig sådan. Och delar av vår föreställningsapparat behöver ruskas om av sådana besked som att ett beslut i hjärnan uppstår redan innan vi är medvetna om det.

Men det säger bara något om att våra föreställningar är fel – att våra modeller av tänkandet och medvetandet (där Freud kommer in och spökar) med sin uppdelning i jaget, överjaget och det omedvetna, är ganska primitiva och felaktiga. Det är inte föreställningar på samma nivå som individualismen. Och följdaktligen hotas den inte  heller av att de revideras – lika lite som atomfysiken kullkastades av upptäckten att atomer är delbara…

Annonser

One Response to Individens död?

  1. Pingback: Varför talas det så lite om kompatibilism? « A little Voice of Reason

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: