Mer om ben i sten

Hadrosaur-platsen innan årets arbete påbörjats.

Hadrosaur-platsen innan årets arbete påbörjats.

Som jag nämnde häromdagen har jobbet de senaste dagarna bestått i att frilägga ett område där vi tidigare funnit hadrosaur-ben för att så småningom kapsla in en lagom bit av stenen för vidare transport till museets laboratorium. När vi började arbetet så såg platsen ut som på bilden till höger. Den delen som sticker ut och är inkapslad i gips är förra årets fynd. Linan som går över bilden avgränsar  – eller snarare, var tänkt att avgränsa – utgrävningsplatsen. Nu när vi hittat ben som sträcker sig förbi gränsen, gräver vi självklart ut även området utanför avgränsningen.

Hittills har vi mest arbetat så att Becky började norr om gipskapseln (ungefär där bilden är tagen) medan jag jobbat från söder.

Stenmaterialet är ursprungligen en lerjord som stelnat och utsatts för tryck. Trycket har inte varit på långa vägar stort nog för att omvandla det till en metamorf bergart. Men tillräckligt för att vara jämförbart med lättcement eller liknande. Den vittrar dock lätt och efter några dagar med sol och vind har klippans små sprickor och skavanker vuxit så att man ofta kan plocka sönder det yttersta lagret med handkraft. Men i regel behövs åtminstone en syl eller en stenhammare för att slå lös stycken att undersöka.

Samma plats efter ca. tre dagars arbete. (Foto: Sara Svanström)

Samma plats efter ca. tre dagars arbete. (Foto: Sara Svanström)

Den sten som kommer lös, här eller i i botten av den övriga utgrävningen ska naturligtvis undersökas. (Finns det en bra svensk översättning av engelskans ”quarry” som inte är långt och omständligt som ”utgrävningsplatsen”. Ett ”stenbrott” är det ju inte fråga om – även om det stundtals känns så…) Det betyder att man får vända på en väldig massa sten varje dag. Är stenen stor eller om den visar tecken på att innehålla något intressant, gäller det att försöka slå sönder den i ytterligare mindre delar – utan att skada eventuellt innehåll. (Undersökta stenar hamnar i en hink som vi sen med jämna mellanrum tömmer över den norra sluttningen. Jag tror vi brutit mellan fyra och sex ton så här långt.)

På bilden till vänster ser man hur platsen ser ut efter ca. tre dagars hamrande och mejslande. Ett dike runt den del som innehåller ben håller på att ta form. (Det är jag som i bildens ytterkant smidigt böjer mig ned för att lyfta hinken och gå och tömma stenen från en dryg timmes arbete.)

De småfynd vi gör under tiden, samlas i plastpåsar beroende på fyndslag. Tänder i en påse, äggskalsrester i en annan, benbitar i en tredje och andra slags fynd i en fjärde. Sådana småfynd har inte nödvändigtvis något att göra med de ben vi för tillfället håller på att gräva fram. Det här har varit en aktiv plats och de andra fynden kan ha kommit till i efterhand eller flyttats från sin ursprungliga plats på grund av väder och vind. Men det är av vikt att de samlas in, katalogiseras och undersöks.

Ständigt dessa däggdjur…

Efter två dagars arbete gjorde jag ett fynd. När jag vände på en sten som jag nyss knackat loss, var den full av ben.

Cimexomys (Foto: Theresa Bednar)

Cimexomys-fyndet! (Foto: Theresa Bednar)

Det var en rätt liten sten med rätt små ben i. Men desto mer sällsynta. De tillhör sannolikt ett tidigt däggdjur (eller snarare pungdjur) som heter Cimexomys (eller möjligen en Alphadon).

Med mer ben kvar i den ännu oknäckta stenen, och ytterligare några i kringliggande bitar, kan det vara ett rätt så komplett skelett. (Åtminstone de fyra viktigare käkdelarna, ett par av de längre benen, en del revben, ryggkotor et.c. finns med. Mer kan finnas inuti stenarna när de väl undersöks i laboratorium.)

Egg Mammal mountain

Kritaperioden är inte känt för sina däggdjur. På många sätt är det höjdpunkten av dinosauriernas tid, med så välkända inslag som Tyrannosaurus Rex och Triceratops – men det är också under kritaperioden som mycket viktigt händer med däggdjuren. Pungdjur (marsupialia) utvecklas men även tidiga (fulla) däggdjur ser dagens ljus.

Däggdjursfynd är dock sällsynta. Det beror mycket på att de var så små. Det är ovanligt att betingelserna är så goda att ett helt skelett bevaras. Oftast består fynden bara av tänder eller enstaka ben. Det enda tidigare relativt kompletta fyndet av Ciomexomys Judithae som gjorts, kommer också från Egg Mountain. Överhuvudtaget är det den enda fyndplats med i stort sett fullständiga och sammanhållna skelett av däggdjur från kritaperioden i Nordamerika. Och i år har vi antagligen fördubblat antalet fynd. Hittills.

Det är kanske dags för att byta namn på fyndplatsen?

Lagarbete

Jag får det kanske att låta som om jag ensam utför allt viktigt arbete. Så är så klart inte fallet. Det är bara ett utslag av att jag skriver de flesta inläggen från min personliga horisont (och utan att låtsas som jag är neutral i observationerna).

Från vänster: Becky, Theresa, Leonard, Dave (stående), jag, Jason. (Foto: Sara Svanström)

Från vänster: Becky, Theresa, Leonard, Dave (stående), jag, Jason. (Foto: Sara Svanström)

Troligen hade det varit rent outhärdligt att ens försöka arbeta i total ensamhet. För det mesta går det långt mellan fynden. Och som otränad amatör behöver man så klart alltid någon annans tränade ögon att hjälpa till med att skilja det intressant från det ointressanta. (Även om jag börjar bli bättre och bättre på egen hand. Jag har till och med börjat lära mig se skillnad på fragmentariska tänder och benrester. Men – som jag skrev om häromdagen – det är  givet de specifika förhållandena på den här fyndplatsen och skulle kanske inte alls fungera lika bra på andra platser där fossilen ser annorlunda ut.)

Dessutom är kamratskapen som utvecklas under de veckor man arbetar, bor och äter ihop en av de allra viktigaste skälen till att det är så otroligt roligt att delta.

Annonser