Varför valsystemet inte bör ändras

Valresultatet gav upphov till en sak som glädjer mig lika mycket som säkert en handfull andra matematiknördar – medierna fylldes med räkneexempel och beskrivningar av hur mandatfördelning enligt den ”jämkade uddatalsmetoden”. (Jag kan erkänna att jag var en av dem som räknade och delgav media olika scenarier och, så gott det går inom ramen för hur systemet fungerar, försökte svara på frågor som ”hur många röster hade det krävts för att..?”.)

Visst är det så att mandatfördelningen i riksdagen inte är helt proportionerlig i förhållande till valresultatet. (Om nu någon skulle ha missat det, så se tabellen nedan…) Alliansen har förlorat ett mandat till vänsteroppositionen (S, V och MP). Bara Centern och Sverigedemokraterna har fått exakt de mandat de skulle fått enligt en striktare proportionerlig fördelning. (Valmyndighetens valsimulator fungerar bra för att testa olika ”case”, men ger bara ett proportionerligt resultat – felfördelningar av den typ som nu inträffat kräver att man räknar valkrets för valkrets och sedan fördelar utjämningsmandat efter alla konstens regler.)

Parti/Mandat	Proportionerligt antal	Verkligt antal	Avvikelse
Moderaterna	106	107	+1
Centern	23	23	+/-0
Folkpartiet	25	24	-1
Kristdemokraterna	20	19	-1
Socialdemokraterna	109	112	+3
Vänsterpartiet	20	19	-1
Miljöpartiet	26	25	-1
Sverigedemokraterna	20	20	+/-0
Totalt	349	349

Efter detta valresultat har det rests krav på att valsystemet ska göras om. Det tycker inte jag – även om både Alliansen och Folkpartiet, som jag ju jobbar för, har förlorat på fördelningen. Att företrädare för S och M som vinner på systemet håller tillbaka, är ju föga överraskande. Men det finns betydligt fler frågor i detta.

Det finns dessutom flera lokala exempel – Örebro, Göteborg för att nämna två – där liknande situationer inträffat. (Kommunalval saknar dock utjämningsmandat, och det problemet hade varit en förhållandevis enkel sak att åtgärda.)

Visserligen håller jag med om att det är eftersträvansvärt att valsystemet har en hög proportionalitet. Men det vi nu ser är ett inte utslag av ”klumpig matematik” utan av beslut som en gång fattades (långt innan det här valresultatet eller något liknande det var aktuellt) med vissa baktankar. Jag skulle vilja hävda att de motiv som då fanns ännu gäller – och att det står långt viktigare värden på spel än bara ett enstaka valutslag, när man börjar mickla med valsystemet.

Proportionalitet – hur mycket är ”hög”?

Det huvudsakliga skälet att ha en hög proportionalitet i valsystemet, är argumentet att ”alla röster ska spela lika stor roll”. Detta skiljer i grunden alla proportionerliga system från ”first past the post”-system, som är vanliga i f.d. brittiska kolonier. (Jag har tidigare bloggat om det brittiska valsystemets effekter. Man kan ju notera att min förutsägelse om LibDems framgångar var helt åt helsike…)

Det måste dock konstateras att det inte existerar någon perfekt proportionalitet så länge som systemet har färre mandat att fördela än antalet väljare. Frågan är var vi sätter nivån. (Gör tankeexperimentet att riksdagen hade 349 000 mandat. Löser det problemet? Njae, sannolikt skulle någon klaga på att det blev 400 för många moderater invalda i Gislaved…)

Marginalen som skilde vid de sista (fasta) mandatens fördelning i ett antal valkretsar (liksom i de omnämnda kommunala valen) var påfallande litet – sju röster i Värmland, 19 i Göteborg. I Dalarna svängde ett mandat vid kontrollräkningen. (Det gick från S till V, men innebar i sin tur att ett utjämningsmandat som V haft gick till C, som ökade från 22 till 23 mandat.) Detta kastas ibland in som ett skäl i diskussionen om att göra om systemet. Men det är feltänkt – alla valsystem slutar med en sista röst. Det kan alltid vara den det hänger på – och även om man kontrollräknar aldrig så många gånger, eller tänker sig ett system med annat antal mandat, kommer risken för små marginaler att vara oförändrad.

Vi måste acceptera att om det så hänger på en enda röst, så hänger det på en enda röst. Och, hör och häpna, att alla röster skulle spela roll (om än inte kanske just så) var ju en poäng med proportionerliga val. Jag kan sannerligen inte tänka mig att det här valresultatet på något sätt minskat röstbenägenheten i Sverige – tvärtom. Jag tror alla partier kommer att mobilisera ännu hårdare, alla valarbetare att mata ut uppmaningen att gå och rösta.

Därför kan dessa resultat i sig inte motivera någon ändring av systemet.

Felfördelningen då? Det är resultatet av två mekanismer – dels indelningen i valkretsar och dels jämkningen i ”det jämkade uddatalssystemet”.

Valkretsar och uddatal

Valkretsar är ingen nödvändighet. Matematiskt är de stökiga, uppför sig sällan helt smidigt och ger därför – som i detta val – upphov till en massa besvärligheter. Varför finns de då? Jo, framför allt för att vi har behov av att rösta på ”någon” och inte i största allmänhet avge en röst om abstrakta värderingar. Vi vill se de personer vi röstar på och hålla dem ansvariga. Och det handlar inte bara om psykologi utan om grunden för att demokratin ska fungera.

Visserligen kunde vi tänka oss ett valsystem utan valkretsar, lika gärna som vi kan tänka oss ett valsystem utan partier. Men där partier inte finns, brukar de uppstå på ett eller annat sätt. Vad händer om valkretsarna försvinner? Ja, det blir svårare för lokala opinioner att slå igenom synligt.

Ett tydligt exempel som också diskuteras flitigt med anledning av årets resultat, är den allt mer markanta uppdelningen i ett blått och ett rött Sverige. Man kan kanske sörja att detta är ett tecken på splittring av de politiska åsikterna och värderingarna i samhället. Men när den sortens uppdelningar finns, är det rimligt att de återspeglas i valresultatet. Att det numera bara finns två FP-mandat norr om Dalälven (Gävleborg och Västerbotten) kan naturligtvis beklagas av många folkpartister i de län som saknar en ”egen” riksdagsledamot – men man kan inte anklaga valsystemet för den effekten.

Ingenting skulle förmodligen döda intresset av att delta i val lika snabbt som att avskaffa de geografiska valkretsarna. De ger ett tydligt – om än ibland lite för stort – kvitto på de skiftande lokala viljorna.

Den jämkade uddatalsmetoden infördes 1954 i Sverige. Innan dess hade heltalsmetoden använts (också känd som d’Hondts metod). I heltalsmetoden delas ett partis röstetal efter varje mandat med stigande heltal (2, 3, 4 osv.) I uddatalsmetoden delas det med de uddatalen (3, 5, 7 osv.). Ju snabbare divisorn ökar, desto tidigare tar små partier mandat. Den jämkade uddatalsmetoden ansågs därför mer proportionerlig och bättre för små partier.

Jämkningen (som innebär att partiernas röstetal, utom vid fördelning av utjämningsmandat, delas med 1,4 innan mandatfördelningen påbörjas) gjordes dock för att lite grand minska denna gynnsamhet. Om antalet små partier skulle öka, skulle det finns en risk att systemet skulle skapa ett splittrat och oöverskådligt parlamentariskt läge där ett eller flera vågmästarpartier skulle få oberättigat stort inflytande. (En situation som inte var obekant då och inte är det nu heller, t.ex. Italien.) Därför borde det finnas en effekt som ger större partier en viss fördel, vilket löstes genom att införa den första delningen med 1,4.

Detta argument gäller i högsta grad än idag. Nu är vi i en situation där åtta partier har mandat i riksdagen – betydligt fler än vi hade på 1950-talet. Flertalet av partierna är också mindre (5 – 8 procent) och två är lite större. Vi är med andra ord precis i en sådan situation som man förutsåg för ett halvt sekel sedan. Och därför inträder effekten mycket riktigt just i det här valet.

Visserligen råkar vi idag ha en ganska robust allians som redan regerat ihop i fyra år och en, om än något lösare, vänsterallians som konkurrerar med regeringen. Det kan man dock inte räkna med. Vi hade precis lika gärna kunnat sitta med en riksdag med åtta partier tycker precis så mycket om varandra som borgerliga ledarskribenter spekulerade om samarbetsklimatet i den rödgröna alliansen. Och hur hade vi löst det?

Allianser i politiken brukar vara efemära skapelser. Utsikterna att det kan bildas någon slags regeringsduglig koalition ökar om de stora partierna gynnas något. Det är rent av lättare för det största minoritetspartiet ett regera ensam – så som Socialdemokraterna gjort under en stor del av efterkrigstiden. Det måste tillmätas betydligt större betydelse, än att vi just nu råkar ha en situation med en regeringsallians som, vore det inte för mandatfördelningens tillkortakommanden, skulle kunnat bilda en majoritetsregering, kanske, eventuellt… (Vi ska ju minnas att det trots allt inte riktigt räckte med röster för att nå 175 mandat, ens om valkretsarna inte hade stökat till fördelningen.)

Det viktiga är att vi har ett system som inte behöver betyda totalt parlamentariskt kaos den dag vi inte har en klar och tydlig eller ens en antydan till en fungerande regeringsallians.

Respekten för det parlamentariska systemet är viktigare än majoritetsregeringar!

I själva verket är Sverige världsmästare på minoritetsregeringar. Så till den milda grad att årets valresultat mycket väl hade kunnat gå rätt obemärkt förbi, om det inte varit för att regeringsfrågan spelat så stor roll och Sverigedemokraternas intåg. Likt Göran Persson 2002 hade Reinfeldt lugnt kunnat deklarera ”Jag regerar vidare!” och så hade det blivit så.

Att göra om valsystemet som ett utslag av en dagsaktuell debatt, kan därför vara betydligt mer riskabelt och ge återkommande problem. Ilar vi till ritbordet för att designa ett nytt valsystem nu, riskerar vi att glömma bort betydelsen av att partierna i riksdagen uppträder ansvarsfullt också som opposition. Enligt den etablerade praxisen i riksdagen, är det mycket små utsikter att Sverigedemokraterna kan bli vågmästare.

Den här valrörelsen har inneburit att många partier prövats i nya och delvis obekväma roller.

• FP, C och KD har gått tillval delvis i skuggan av ett växande moderatparti och aldrig mer än en opinionsmätning från tal om att ”halka ur riksdagen” och trots det avstått från att göra de desperata profileringsutspel som det kanonsäkert ropats om i de egna leden. Moderaterna å sin sida har fått försöka att visa en återhållsamhet och att lyfta fram andra koalitionsföreträdare som få hade trott. (Peter Wolodarksi skriver insiktsfullt om detta dilemma på DN:s ledarsida.)
• Inom oppositionen har det också inneburit mycket prövningar. För S att mentalt ställa om till en modernare världsbild, där inte alla velat acceptera att S idag är ett parti jämnstort med Moderaterna. (Och om det finns något bakom allt tal om ”Mosa Mona”-kampanjer, är det inom S egna led detta ska sökas. Mona Sahlin har blivit syndabocken för den omställning många i det längsta vägrat göra, som om hon orsakat den snarare än insett dess betydelse.)
• Miljöpartiet fick till sist ett kvitto på det arbete för regeringsduglighet som de strävat efter och som första gången testades efter valet 2002, när Folkpartiet tog initiativ till förhandlingar om en blå-grön mittenregering. Om det frestat på många i partiet att avstå från en hel del orealistiska krav, så märktes det sällan på de rutinerade språkrören. (Utom när de, mot slutet av valrörelsen, hamnade i debatt om åtgärder för att minska koldioxidutsläpp och en del av det gamla världsfrånvända lös igenom när det märktes att de saknades en konkret politik för att nå de egna målen.)
• Vänsterpartiet accepterade, om än motvilligt och med uttalade reservationer, budgetlagen – åtminstone som en förutsättning för samarbetet. (Vi får väl se hur det är med den saken på längre sikt.)

På det hela taget är allt detta bra. Det är något liknande som den process vi gick igenom efter finanskrisen på 90-talet. I valet mellan populistisk opposition (som Ny Demokrati stod för) och ansvarstagande, insåg de flesta partierna värdet av ansvar. Det är den här sortens kriser och processer som skapar stabila politiska system. Inte valsystemen.

Detta kommer också att fortsätta prövas. Sverigedemokraterna är inte vågmästare förrän någon gör dem till det – det vill säga förrän det finns en möjlighet att en majoritet röstar mot regering. Här kommer både Mona Sahlin och Wettertrand/Eriksson att ställas inför många val mellan populism och ansvar den kommande perioden.

Det har framförts en del ”hotelser” från (får man förmoda) besviket rödgrönt håll. Först talades det om framtiden för den svenska afghanistanstyrkan. Sedan kom talmansvalet på tapeten. Trots Björn von Sydows tydliga och raka nej, tycks det trots allt klia i knapp-fingrarna på den rödgröna sidan.

Låt oss hoppas att all besvikelse agerats ut efter morgondagens talmansval, oavsett hur det går, och att åtminstone Socialdemokrater och Miljöpartister sen återgår till det ansvarsfulla beteende som annars normalt präglar riksdagen.

Om inte, så finns det inga ändringar av valsystemet som kommer att rädda oss.