Till vederbörande

Täby 2014-10-21

Till förundersökningsledaren/Attunda Tingsrätt

Anledningen till att ni får detta brev, är att jag sannolikt hittats ”avliden under oklara omständigheter”. Så kan det gå. Sannolikt mest misstänkt för detta, är – föreställer jag mig – min eventuellt vid frånfället varande partner. I så fall vill jag å hens försvar anföra följande:

Jag är (var) ingen lätt person att leva med. Nej, jag menar det. Flera har försökt. Det är inte nödvändigtvis bara en fråga om att ”kunna kompromissa” eller andra sociala färdigheter. Vi har alla våra egensinnigheter. En del av oss fler än andra. Egensinninghet tenderar att tillta med åldern, har jag märkt.

Det går en skarp men nästan omärklig linje mellan den punkt där egenheten är något charmigt och där den blir källan till ursinnig aggression. Jag kan ha råkat passera den gränsen något litet. Ja, flera gånger faktiskt. Jag är medveten om detta och har säkerligen vinnlagt mig om att hålla egensinnigheten på en rimlig nivå. Min partner har säkert varit ett under av tålamod. Men ni får förstå, att det går bara så mycket.

Lägg därtill kroppens långsamt tilltagande skröpligheter. Vårt liv är förfall. På många sätt ett intressant och upplysande förfall, med spännande insikter i det biologiska livets föränderlighet. Men. Även om det naturliga kretsloppets processer är spännande, betyder det inte att du vill bo i komposten, eller hur?

Men lite så är det ju. Kroppen hittar på saker som den inte borde, eller i alla fall som inte direkt uppskattas i civiliserat sällskap. Det växer hår på olämpliga ställen. (Jag har haft turen att slippa klaga på frånvaron av hår där sådant förväntas. En får vara glad över det lilla.) Kemin, som bör pågå i det tysta inre, har en tendens att läcka ut lite då och då. På en gammal motorbåt kan en läckande packning bytas. Men vi har inte nått den nivån av reservdelshantering än.

Själva förpackningen har över tiden genomgått en viss försämring. ”Innehållet kan sjunka ihop vid transport” som det ibland står på förpackningar. Ärligt talat, det är mitt fel. Jag vet det. Jag delar kroppsform med en del soffkuddar. De är förvisso bekväma. Men de måste skakas om innan det kommer gäster, annars ser det för jävligt ut.

Så var det det där med snarkningarna.

I Montana, på dinosaurieutgrävningarna, brukade vi skoja om att jag skrämde bort traktens grizzlybjörnar och gjorde lägret säkrare för alla. Jag har sovit med en sån där snarkmätare. Låt mig säga så här, om det vore ett jobb att vara min partner, skulle ingen få ha det jobbet utan skyddsutrustning och max fyra timmar i taget. Och vem vill ha ett förhållande där skyddsombudet när som helst kan avbryta verksamheten på grund av bullerproblem?

Vem som helst kan ju förstå, med dessa saker klarlagda, att det finns omständigheter att ta hänsyn till. Det var det jag ville säga. Ta det i beaktande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: