Apropå historieförfalskning…

Moderaternas försök att redigera historieskrivningen för att försöka framställa sig själva i bättre dager slog snett med råge och förvandlade deras nya idéprogram till ett skämt. Bättre mottagande kan man önska sig. Men frågan är om de inte utkonkurrerades lika snabbt.

Ursprunget till kilskriftstecknet GAR, att äta, kunde också användas för att beteckna utbetalning av lön (som gavs i dagsransoner av säd). 5 000 år innan fackföreningar bildades i Sverige...

Ursprunget till kilskriftstecknet GAR, att äta, kunde också användas för att beteckna utbetalning av lön (som gavs i dagsransoner av säd). 5 000 år innan fackföreningar bildades i Sverige...

Betydligt längre och mycket mindre oblygt har Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen försökt framställa sig som alla framsteg i Sverige gjorts av dem. Vilket inte heller är sant. Men jag har träffat övertygade socialdemokrater som faktiskt tror på den egna propagandan och helt saknar insikt om något annat. Historien inleddes i mars 1920, ungefär.

Idag såg jag en bild som börjat cirkulera på Facebook. Det är ett foto av nån slags fejkat upprop mot facket*. Det inleds med meningarna ”Jag är emot fackföreningar. Därför är jag också motståndare till alla förbättringar som uppnåtts av fackföreningarna under gångna år.” Därefter följer nio saker som det fejkade uppropet vänder sig emot – saker som alltså fackföreningarna uppnått under ”gångna år”.

Nio påståenden. Låt oss gå igenom dem ett efter ett:

  • Betald semester

Nja. Betald semester infördes genom lag 1938. (Första motionen i frågan, 1917, skrevs av kommunisterna.) Innan dess var synen på semester delad inom fackförbunden – de flesta (inkl. t.ex. industrifacken) ville hellre prioritera att regler arbetstiden. Tjänstemän hade dock ofta avtalad semester. Först efter påtryckningar från arbetsgivarna, som oroade sig för ”folkmaterialets utslitning” infördes lagstadgad semester för hela folket (två veckor).

  • Sjukledighet

Icke sa Nicke. Rättigheten i sig är framför allt att inte kunna bli uppsagd, för att man frånvarar från arbetsplatsen när man är sjuk. (Att dessutom få ersättning, är en annan fråga – och kommer nedan.) Detta tycks man ha haft i begränsad omfattning (ett antal dagar) redan under åtm. slutet av 1880-talet. (Har dock inte kunnat hitta exakta uppgifter…) Karl Staaff tycks bl.a. ha drivit ett mål för arbetare som blivit uppsagda pga. sjukdom, på 1890-talet.

Redan då är det alltså i huvudsak en lagstiftningsfråga. (Men utöver lagstiftningen kan det förvisso ha existerat större rättigheter i enskilda kollektivavtal. Men då förmodligen företrädesvis i tjänstemannaavtal, som i allmänhet låg betydligt före när det gäller sociala rättigheter på grund av tjänstemännens bättre förhandlingsposition.)

  • Reglerad arbetstid

Nja. Detta är onekligen en facklig paradgren. Men reglerad arbetstid fanns förvisso även långt innan några fackförbund uppstod, åtminstone för tjänstemän. (Dock inte lika ofta för de i lägsta rangen, de som fungerade mer som ”gesäller” vid kollegierna och fakulteterna.) Men industrierna och daglöneyrkena hade inte reglerad arbetstid och avtalet byggde oftare på ackord – något som slet hårt på de grupper som hade lägst löner.

  • Löneförhöjningar

Icke sa Nicke. Löneförhöjningar har existerat så länge lönearbete har funnits. Långt innan facket skaffade sig monopol på att föra förhandlingar om det. Och givetvis skulle löneförhöjningar existera utan facket.

Att arbetstagare och arbetsgivare enas om ett pris, kräver inga fackförbund. Inte heller att strejka för högre lön – det förekom redan när människans fösta städer uppkom. (Vi har kilskrifttavlor som dokumenterar att sumeriska daglönearbetare för ca. 4 500 år sedan var missnöjda med lönen – som betalades med dagsransoner av säd…)

Naturligtvis är det facket som har stått för förhandlingarna av de löner som nu betals på arbetsmarknaden – de har ju haft monopol på den rollen. Men det betyder inte att de kan ta åt sig äran för att några löneökningar alls skett. Med tanke på att reallöneutvecklingen alltid varit som lägst under de år då facken krävt som störst nominella ökningar kan vi inte ens säga att vi har högre lön idag tack vare facket!

  • Pension

Icke sa nicke. Se sjukförsäkring.

  • Sjukförsäkring

Icke sa Nicke. Privata och kooperativa försäkringskassor av olika slag fanns innan det fanns några fackliga organisationer i Sverige. De bildades efter att skråväsendet upplöstes, och övertog det (begränsade) sociala skyddsnät som skråna hade utövat. Det bildades ”understödsföreningar” och ”hundramannaföreningar”, där ett yrkesutövare gick ihop om ett litet kooperativt, ideellt ”försäkringsbolag”. Dessa kunde hantera lite olika slags sociala försäkringar, beroende på medlemmarnas val, men vanligast var olycksfall- och pensionskassor.

Fackföreningar kom först på 1880-talet, så där 30 år senare. (Även om det som blev typografförbundet 1887, och därmed brukar betraktas som Sveriges äldsta fackförbund, bildades som en yrkesförening – skråväsendets direkta efterföljare – 1846.) I flera fall övertog de första arbetarföreningarna och fackförbunden de understödskassor som fanns eller startade nya och drev dessa. Men de hade uppstått som företeelse och etablerats långt innan några fackförbund hade tecknat sina första stadgar.

Redan 1884 –  ville liberalen Adolf Hedin att staten skulle överta ansvaret, genom att inrätta ”olycksfalls- och ålderdomsförsäkring”. Men det är först under första halvan av 1900-talet som sjukförmånerna börjar byggas ut. ”Riksförsäkringsanstalten” bildades 1902 och var föregångare för Riksförsäkringsverket. Det dröjde till 1913 innan folkpension infördes.

  • ”Annan” social trygghet

Icke sa Nicke. Om föräldraledighet tas som ett exempel på ”annan social trygghet” – och det är är åtminstone krontalsmässigt en av de större sociala reformerna under 1900-talet – så är det inget facket överhuvudtaget verkar ha intresserat sig för särskilt mycket förrän på 1970/80-talen såvitt jag har kunnat se.

Vad det annars är, är svårt att säga och därför omöjligt att kommentera.

  • Övertidsersättning

Ja. Detta är definitivt något som facket kan ta åt sig äran av.

  • Skydd mot godtycklig uppsägning

Ja. Även detta är en klockren facklig framgång.

Summa summarum – två av påståendena är onekligen sanna. Två är åtminstone övervägande sanna (”nja”). Fyra av nio är en minoritet. Historieförfalskning var ordet, sa Bull.

Och det deprimerande är att okunskapen är så mycket större i det här fallet.

*) Bilden jag såg tillskrivs en person ”från IF Metall Malmfälten”. Jag utgår från att det dock inte egentligen är något officiellt material, bara en alltför dåligt påläst medlems eller anställds ingivelse.

Annonser

27 Responses to Apropå historieförfalskning…

  1. Pingback: Facklig historieförfalskning | Ledarredaktionens blogg | SvD

  2. Esse says:

    Så någon anonym person cirkulerar en hemsnickrad text på Facebook(!) och då är det ”historieförfalskning” som du insinuerar att Socialdemokraterna och/eller LO ligger bakom?

    Och ställer det dessutom i relation till vad Moderaternas partisekreterare bevisligen ljuger om i media.

    Skärp dig för fan, det blir bara patetiskt.

  3. JB says:

    Så du jämför i huvudsak en fotokopierad bild nedladdad från Facebook med avsändare någon namnlös avsändare (en individ? en organisation? en MUF:are? en kommunist?) som *kanske?* har en koppling till Metall med skrivelserna i ett av Sveriges största partiers officiella partiprogram? … Riktigt begåvat hörru, verkligen.

  4. alvor says:

    Nej, jag säger att Socialdemokraterna och delar av fackföreningsrörelsen (dvs. LO-sfären) under betydligt längre tid och avsevärt mer oblygt än Moderaterna har ägnat sig åt historieförfalskning när det gäller hur det svenska välfärdsbygget uppkom.

    Det här är ett av resultaten.

  5. Robin says:

    Du har fel ändå, för all opinionsbildning kring de här frågorna har drivits av facket, arbetarrörelsen och vänstern, oavsett vem som suttit vid rodret när lagar har ändrats.

  6. tretjak says:

    När fackförenings- och arbetarrörelsen säger att de varit med och kämpat för och fått till stånd stora förändringar i det svenska samhället och förbättrat löntagarnas situation menar de inte nödvändigtvis att de gjort så genom kollektivavtal – bara det faktum att fackföreningar ens existerar kan ha bidragit till att flera av dessa reformer genomfördes.

    Genom sitt samarbete med Socialdemokratin så har de kunnat få igenom fem veckors semester, fri sjukvård, sjukförsäkring, a-kassa osv., hade fackföreningarna inte existerat hade inte heller Socialdemokraterna eller någon vänsterrörelse existerat utan vi hade ännu idag levt i ett stenhårt, kallt, brutalt klassamhälle där arbetarna skulle behöva stå med mössan i handen och be om allmosor från sina direktörer.

  7. alvor says:

    Se, det är det här som är okunnighet om svensk historia – tron att det inte fanns någon annan väg eller någon annan politisk rörelse som drev frågor om arbetares rättigheter. Tydligare än så här kan det inte gärna bli.

    För övrigt vet jag en del länder som idag är stenhårda, kalla och brutala och där arbetarna både nu och förr fått stå med mössan i handen.

    Det märkliga är att dessa länder fram tills nyligen styrdes av socialistiska regimer som under hela min uppväxttid återkommande hyllades av både fack och socialdemokrati.

    Ändå har arbetare det bättre i de länder som aldrig valde den vägen, aldrig styrdes av ”proletariatets diktatur”.

  8. Patrik BP Andersson says:

    Utmärkt genomgång, men du bommar en mycket detalj, nämligen att Rörelsen bestod av fackförbund OCH parti. Kort sagt går det inte att göra någon åtskillnad mellan lagstadgad och bestämmelse i kolletivavtal med mindre än att
    * annat parti varit drivande utan medverkan från Rörelsen, eller
    * Rörelsen varit motståndare till lagstiftning i frågan

  9. Var Birjer Jarl med i facket? Han började väl resan att försöka ordna till samhället för sina medborgare med sina fridslagar.

    Eller skall vi tillskriva kungen en del cred för att vårt samhälle ser ut som det gör? Visst har facket bidragit till utvecklingen men att kategoriskt hävda att samhället skulle varit värsta förtryckarstaten utan det är väl att ta i…

    De flesta problem har många olika lösningar fram till samma resultat.

  10. Tyvärr får man ta på sig dumstruten när man inte ens kan stava till Birger…

  11. Niklas says:

    Men det är väl ändå självklart att facket drivit dessa frågor. Att beslå dom med historieförfalskning som ”nyhet” eller inlägg i debatten efter den soppa Ankelsten skapade om (m) historia, smakar illa till morgonkaffet. Varifrån kommer detta inbitna hat mot facket ifrån många i SvD läsarkrets; det känns obehagligt att läsa; att slå så hårt mot många gånger små människor som försöker skapa styrka genom samarbete.

  12. R says:

    En gemensam nämnare för länderna som styrts av socialistiska regimer är väl just att de inte har haft en fungerande fackföreningsrörelse? Till skillnad från de länder som inte valt den vägen.

  13. hepp says:

    Ja, allvarligt talat. Den mest grundade kritiken har redan framkommit, och förlåt, men var är dina källor? Riktigt lustigt är att ledarbloggen på svd har ett inlägg som handlar om det här och länkar hit. Lågt att t.o.m. SvD tycker att det här är något värt att nämna, speciellt med dom skeva jämförelser och dåligt underbyggda påståenden som du kommer med här..

  14. alvor says:

    Svar till Patrik BP Andersson:

    Nej, det skulle väl möjligen kunna sägas om exemplet med föräldraförsäkring, där facket inte visat något som helst intresse för reformer, förrän det blev lagom ”modernt” på 70-talet men väl det socialdemokratiska partiet gjort det.

    I övrigt nej. Poängen är att de har tillkommit ändå. Semesterlagen 1938, ett par år in i Per-Albin Hanssons andra regering, kom till mer för att arbetsgivarna tryckte på än för att facket gjorde det. De övriga uppkom och utvecklades innan fack och socialdemokratiet fanns.

    Det är klart att facket haft en enorm betydelse. Det vill jag absolut inte förneka. Man KAN ha två tankar i huvudet samtidigt. Säkerligen hade flertalet av de här institutionerna sett annorlunda ut utan att facket drivit på för fler reformer och/eller en lång socialdemokratisk hegemoni i Sverige.

    Men de hade knappast saknats. Det fanns andra som drev arbetares rättigheter – de liberala partierna – innan socialdemokraterna och säkerligen hade fortsatt med det. De privata sjuk- och pensionskassorna började omvandlas till statliga förmåner redan 1913. Det är klart att socialdemokratiska röster då spelade roll – men Socialdemokraterna hade 64 röster i andra kammaren efter 1911 års val och liberalerna 102.

  15. alvor says:

    Svar till hepp:

    Dåligt underbyggda påståenden var ordet, sa Bull!

  16. Robin says:

    Drev liberaler på arbetarnas rättigheter innan arbetarrörelsen?
    Du vet väl att de ursprungliga liberalerna var de mest fientliga mot alla regleringar av arbetsvillkoren? Du hittar fortfarande samma idéer i nyliberala kretsar. Senast var det Johan Norberg i Metro som ville avskaffa semesterlagstiftningen.
    Du får nog acceptera faktumet att arbetarrörelsen bildades för att driva arbetarnas intressen och att de också gjorde det.

  17. alvor says:

    Robin, din historiebok tycks vara ett exempel på precis den sortens historieförfalskning som jag pratar om här…

    De ”ursprungliga” liberalerna är ju något oklart exakt vad det syftar på, men om du med det menar de som verkade för upplysningsidéer, ekonomisk och politisk frihet m.m. under andra halvan av 1700-talet, så är det ungefär där som de flesta liberala rörelser idag (t.ex. Folkpartiet i Sverige) anser sig ha sina ideologiska rötter, även om partibildningar oftast uppstod senare under 1800-talet.

    Det är helt riktigt att liberaler då var fiender till ”regleringar av arbetsvillkoren”, eftersom dessa regleringar bestod i tvång. Tvång att arbeta på den plats man bodde, tvång att ha ordnat arbete innan man flyttade (lösdriverilagen) och tvång att underkasta sig diverse olika frihetsinskränkningar som följde av skråväsende och klasslagar.

    Liberaler ville införa en avtals- och etableringsfrihet som brukar kallas marknadsekonomi. Var detta en arbetarklasspolitik? Delvis. De som sysselsattes i de traditionella skråna, ville oftast inte veta av det. De hade, genom skråväsendets begränsning, en relativt säkert garanterad inkomst och social position. Skråväsendena tog hand om sina medlemmar, men de utgjorde också en garant för att konkurrensen begränsades.

    Daglönearbetare i lantbruket, på godsen och i manufaktorierna var dock desto mer välkomnande. De var de som drabbades värst.

    Liberalerna hoppades att införandet av avtals- och etableringsfrihet skulle göra arbetsgivare och arbetstagare nära nog jämställda. Det var rätt naivt, så här i efterhand. Åtminstone i de länder som gick i bräschen för industrialismen (som låg långt före Sverige) resulterade det i än hårdare fattigdom när lönerna var usla, barnarbetet utbrett och regleringen av livsmedelsimport och livsmedlespriser (”den järnhårda lönelagen”) såg till att hålla arbetarna på svältnivå.

    Brittiska liberaler började därför svänga kraftigt, när de såg effekterna av detta. Den inriktning som brukar kallas Manchesterliberalism uppstod på 1830-40-tal i Storbritannien. Den verkade för bättre villkor för arbetare, ökad frihandel (billigare livsmedel), allmän skolutbildning och stop för Storbritanniens imperialistiska krigföring.

    (Detta skedde alltså samtidigt med att Karl Marx och Friedrich Engels träffades och började samarbeta. Det kan inte gärna visas mycket tydligare att liberalismen utvecklades i denna riktning utan att stå under inflytande av socialistiska idéer eller rörelser, för dessa var inte ens i sin linda…)

    Sverige låg som sagt efter när det gällde industrialisering, men här drev liberaler fram skråväsendets avskaffande 1846. I relief till situationen i Storbritannien uppmuntrade man dock bildandet av de frivilliga, kooperativa ”understödsföreningarna” som nämndes i blogginlägget. Influerade av Manchesterliberalism, drev man också frihandel och avskaffande av olika regleringar som drabbades arbetarna. (Se bland annat den episod som kallas ”tullstriden” i svensk historia.)

    Liberaler som S A Hedlund och Adolf Hedin drev på för sociala reformer. (Apropå ”nyliberalism” så kallades dessa mer radikala liberaler för just det, fram till ca. 1920 när den moderna beteckningen socialliberaler kom i bruk…) Bland annat just socialt understödd, sjuk- och pensionskassor och liknande.

    Detta är den äldre historien, fram till ungefär socialdemokratin kom in i riksdagen och började bli en egen politisk kraft. Liberaler och socialdemokrater samarbetade sedan och bildade regering i hop vid flera tillfällen under första halvan av 1900-talet. (Bland annat den allmänna rösträttens införande 1919 skedde under en liberal-socialdemokratisk regering under liberalen Nils Edén.)

    Den punkt när liberaler och socialdemokrater går isär, inträffar egentligen först efter andra världskriget, när Socialdemokraterna lanserar tankar på att förstatliga näringslivet (”Planhushållsningsfrågan”). Därmed blev under efterkrigstiden liberalerna och socialdemokraterna huvudmotståndare i politiken. Men många gånger kunde man samarbeta om fortsatta socialpolitiska reformer – även om åsikterna ibland gick isär om hur saker skulle förverkligas. (ATP-striden ställde ju t.ex. två olika finansieringsförslag mot varandra, medan bondeförbundet t.ex. inte ville ha annat än en frivillig påbyggnad på folkpensionen.)

  18. Robin says:

    Ditt svar kräver ett längre inlägg – men kort här nu – du har helt fel om Manchesterliberalismen. Själva termen myntades av Karl Marx efter Friedrich Engels bok ”The Condition of the Working Class in England in 1844”, (Engels var son till tysk fabrikant som ägde en fabrik i Manchester) och syftar på de mest hårdföra Laissez Faire-liberalerna som ansåg att arbetskraft var en vara vilken som helst.
    Drivkraften för de frihandelsskretsar som låg bakom Anti-Corn-league var till stor del en förhoppning om sänkt löneläge, med den ”järnhårda lönelagens” logik.
    Vad det gäller fredsviljan så motiverades den av ekonomiska argument snarare än humanitära. Den var dock inte större än att man startade Opiumkrigen (1839-42 och 1856-60) för att tvinga Kina ta emot exportvaran opium.

  19. alvor says:

    Nej, det där är också fel.

    Det var den brittiske konservative parlamentsledamoten (senare premiärministern) Benjamin Disraeli som myntade begreppet ”the Manchester school”. Han var en av de framträdande motståndarna till att upphäva kornhandelsregleringen och själva striden var det som förde fram honom som en ledande konservativ. (Den dåvarande konservative premiärministern, sir Robert Peel, sviktade i försvaret för handelregleringarna.)

    Att socialister sedan fördömde liberalerna för att ”inte göra nog” är helt korrekt. Men det var inte framför allt Marx som tog upp den frågan, det var samme person som myntade uttrycket ”den järnhårda lönelagen”, nämligen Ferdinand Lassalle.

  20. Robin says:

    Här använder i alla fall Marx uttrycket år 1853:
    http://www.marxists.org/archive/marx/works/1853/11/01.htm
    Manchesterliberalismen syftar på att textilindustrin låg i Manchester och den nya klassen av industriägare och företagare. Att dessa skulle gå i bräschen för deras arbetares villkor är nog lite väl naivt. Begreppet används i allmänhet för en hårdför ekonomiskt inriktad liberalism, snarast motsatsen till socialliberalism.
    Även om uttrycket ”iron law of wages” myntades av Lassalle så var innebörden väl känd tidigare i samhällsdebatten, begreppet grundar sig på Thomas Malthus ”An Essay on the Principle of Population” som började publiceras redan vid sekelskiftet 1798.
    Överhuvudtaget känns det lite märkligt att du argumenterar för altruistiska motiv hos en ideologi som bygger på egennytta.

  21. alvor says:

    Manchesterliberalismen uppkallades inte efter textilindustrin, utan efter de främsta företrädarna för den som också hade kopplingar till det området, Richard Cobden och John Bright.

    Cobden började som textilhandlare, men hans politiska karriär byggde på målet att upphäva kornlagarna och underlätta arbetarnas situation. Det var detta han gjorde sig känd för – som en protest mot villkoren i precis den textilindustrin!

    John Bright likaså. Han var kväkare, född i Lancashire (vars far för övrigt drev ett spinneri).

    Båda arbetade som sagt för att underlätta arbetarnas villkor. Det var dock inte alltid helt logiskt vad det innebar – Bright röstade 1847 mot ett förslag om arbetstidsreglering i parlamentet, eftersom det inte samtidigt innebar en ökning av löner och/eller sänkta skatter, vilket bara skulle leda till en ökning av barnarbetet, för att familjerna skulle kunna överleva. (Bright ville avskaffa tiondet till kyrkan, som sagt minska tullarna på livsmedel och annat – men utan en uppgörelse om det var han inte beredd att sänka arbetstiden eftersom det försvagade arbetarnas ekonomi.)

    Vill man framställa detta som att Bright motarbetade arbetarnas rättigheter, så är det så klart en enkel match. Men det är fel. Anledningen att de valdes in i det område i nordvästra England där industrialismen var starkast, berodde ju också på att arbetarna där hade starkare ställning politiskt. (Samma områden blev ju senare starka Labourfästen.)

    Däremot är det igen tvekan om att den socialistiska rörelsen senare, ihop med den fackliga, drev betydligt större frågor och med betydligt större nytta för arbetarna.

    Det måste som sagt gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt – det liberalerna drev, innan den socialistiska rörelsen uppstod, var för att öka arbetares rättigheter. Och åtminstone inledningsvis drev liberaler och socialdemokrater – ofta ihop – samma frågor. Men inte alltid, och socialdemokrater och socialister har drivit politiska krav som liberaler inte alltid delat och ibland varit de största motståndarna mot – men betydligt senare i historien. (När vi redan har om inte allt så det mesta av de påståenden som föranledde mitt blogginlägg.)

    När det gäller den ”järnhårda lönelagen”, kan man träta om den baserar sig mer på David Ricardos idéer eller Malthus. Marx och Engels attributerar den till Malthus inflytande över Lassalle. Det kan verka rimligt, med tanke på att Malthus är den mer pessimstiske av de två.

    Samtidigt var Ricardo den mer kände. Och han beskriver onekligen den möjliga slutsatsen att levnadsomkostnaderna kommer att stiga snabbare eller lika snabbt som lönerna som en möjlighet, även om han var mer optimistisk än så.

    (Ricardo menade att ekonomin har möjlighet att öka snabbare än befolkningen. Om lönerna därför reflekterar efterfrågan på arbetskraft, kommer de att öka snabbare än levandskostnaderna.)

    I vilket fall stod Ricardo, liksom hans vänner James Mill och Jeremy Bentham, mer på den liberala sidan och influerade Cobden och Bright. Liksom senare liberaler på slutet av 1800-talet.

  22. Knut says:

    Lyckliga du som kunde hitta en källa som (citat: ) ”….dock inte egentligen är något officiellt material…..”
    Så gick det att skifta fokus bort från moderaternas historieförfalskning, i ett officiellt material.

  23. alvor says:

    Knut, du ger mig nog lite väl stort inflytande om ett enda blogginlägg skulle ”skifta fokus bort från” debatten om moderaternas idéprogram. (Det är väl snarare så att den har passerat rätt mycket av sig själv?)

    Men återigen – jag talar om att socialdemokratin och LO-sfären har ägnat sig åt den här sortens historieförfalskning i åratal. Men själva ”uppropet” är bara ett exempel på effekten av det.

  24. Urmi says:

    Helt sjukt att SVD låter på-skina att detta ska vara något som har med sanningen att göra…

    Fackförbunden, har i historien, alltid tryckt på förändringar via SAP – Det är så väl dokumenterat och känt så det finns inget att diskutera om det.
    När människor går samman och driver gemensamt intresse så är det ett ”fackförbund” även om det skedde innan man uppfann ordet!

    Borgerlighetens propagandaapparat har satt ett nytt lågvattenmärke

  25. alvor says:

    Ja, visst har facket gjort det – men de saker jag beskriver är också väl dokumenterade.

    Det fanns som sagt en historia innan mars 1920 också, när SAP inte ensamt bestämde, när facken inte var starka på arbetsplatserna, när arbetarrörelse och liberaler samarbetade.

    Märkligt att den svenska historien är så lite känd, att den kan kallas för ett borgerligt propagandastycke.

  26. Robin says:

    Det här blir en never-ending story, därför skriver jag inget mer efter detta.
    Men: Begreppet Manchesterliberalism används i allmänhet i debatten på det viset jag skriver – dvs som förespråkare för frihandel och extrem Laissez Faire – och därmed motståndare till nödvändig statlig socialpolitik.
    Tyska vänstern varnade för Manchesterliberalerna, först genom Marx som jag skrev. Tyskarna uppfann till och med ordet Manchestertum som används snarast som ett skällsord som betecknar extremliberaler.
    Sedan vad det gäller Anti-Corn Law League (på svenska så är begreppet spannmål – inte korn, för övrigt) så var det en sammansatt grupp säkert med många idealister, men det som gav de ekonomiska musklerna var de stora bidrag den fick från textilindustrin i Manchester som hoppades på sänkta löner.

  27. Gunnar Wormbs says:

    ”Ordet korn refererade ursprungligen till ”det vanliga sädeskornet”, men har i dag helt tagit över namnet på sädesslaget brygg, på fornsvenska bjugg. Liknande ordbruk finns i USA där majs kallas corn, trots att det egentliga namnet är maize.” – Wikipedia. Så i mitten av 1800-talet kan korn och spannmål varit samma sak.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: