Vad händer sen?

Många inkommande fynd väntar på sin tur i laboratoriet. Foto: Sara Svanström

Många inkommande fynd väntar på sin tur i laboratoriet. Foto: Sara Svanström

Efter fältarbetet återstår en hel del arbete innan ett fynd – eventuellt – kan landa i en utställningsmonter på museet. Kapslarna med fynd måste öppnas och prepareras när de kommer till laboratoriet. Det är ett krävande och långsamt arbete. Här samsas mastersstudenter och doktorander med anställda preparatörer som under höst- och vintermånaderna sliter med att hinna med allt.

En framgångsrik fältsäsong genererar dock betydligt mer material än man hinner med att granska, preparera och förbereda för utställningar eller lagring. Mycket hamnar därför i förråden där det kan få vänta upp till tio, femton år innan någon vars forskningsprojekt tangerar rätt ämnen intresserar sig för dem. Det som bereds direkt är sådant som är viktigt för pågående forskningsprojekt.

Detta är en av anledningarna till att många upptäckter kommer ”i flock”. Det vill säga när nya arter beskrivs, så kommer ofta en ström av nyheter från det arbetet under flera år i följd. Det kan då bero på att den som arbetar med just den arten, istället för att spendera tre, fyra år i fält mellan varje uppsats, har förråden fulla med lovande material att arbeta med.

Finn fem fynd…

Ett rede har bärgats från utgrävningen och ska nu undersökas och fynden prepareras. (Klicka på bilden för att se tre ägg markerade.)

Ett rede har bärgats från utgrävningen och ska nu undersökas och fynden prepareras. (Klicka på bilden för att se tre ägg markerade.)

Preparationen kräver både tålamod och noggrannhet. Ungefär som bilden till vänster, kommer det att se ut när någon öppnar Sara Osers kapslar från ”grop B”. (Klicka på bilden så är tre stycken ägg markerade på den bild som öppnas.) Att frilägga äggen så att de kan studeras, utan att skada andra fynd i närheten är utomordentligt viktigt. Det här är ett tredimensionellt pussel som läggs i blindo.

Man måste ha ögonen med sig och hela tiden fundera över vad varje detalj betyder. Det finns inget facit i det här arbetet. Man kan hela tiden stöta på saker som ingen människa sett förut.

Medan vi arbetade på en av kapslarna i ”grop B”, hittade vi märkliga konkretioner som ingen kunde förklara. De bestod av vagt kristalina klumpar av blå eller mörkblått material med beige eller ljusbruna strängar mellan. Ibland kunde det finnas rester av äggskal ihop med klumpen, ibland inte.

När vi vände på kapseln hittade vi samma sorts klump, men denna gång med gnistrande kol istället för det blå materialet. Först då insåg vi att det vi hållit i och inte vetat vad det var, sannolikt är ägg som fossilerats i ett stadium innan embryot inuti nått en sådan utveckling att det bevarats. Den höga halten av organiskt material kan ha gett upphov till kol (som i vissa fall exponerats för regn och syre och kanske andra kemikalier, och därför blekts ur till den blå färgen) medan de bruna eller beige strängarna kan ha varit pågående brosk/benbildning.

Vi vet inte än. Om teorin stämmer, får framtida undersökningar visa. Men om det är så, har jag hållit resterna av dinosaurieembryon i mina händer, utan att ens inse det förrän efteråt.

Att ställas ut eller inte ställas ut?

Det mesta av det färdigpreprerade materialet hamnar i benförrådet. Har det inget publikt värde, så hålls det tillgängligt för forskare och framtida ändamål.

Det mesta av det färdigpreprerade materialet hamnar i benförrådet. Har det inget publikt värde, så hålls det tillgängligt för forskare och framtida ändamål.

Syftena med att gräva ut dinosaurier är flera. För det första handlar det om forskning. Det betyder att vi framför allt gräver där chansen är högst att hitta något nytt. Inte nödvändigtvis som i nya arter. Det nya kan också vara att med hjälp av ny forskning eller nya metoder, dra nya slutsatser av material som vi vet ungefär vad det är. (Det är ju själva syftet med att gräva på Egg Mountain, ett dussin år eller så efter den senaste större utgrävningen där.)

Ett annat syfte kan vara att hitta material som är lämpligt för att sprida kunskap. Det vill säga sådana fynd som lämpar sig för utställningar. Då handlar det gärna om så fullständiga skelett som möjligt, stora individer och gärna med spektakulära egenskaper. (För, trots allt, de flesta intresserar sig mer för de stora rovdinosaurierna eller dinosaurier med horn, plattor på ryggen och svansklubbor än för de mindre skillnaderna mellan olika hadrosauriers tandbatterier, utvecklingen av finger- och fotben hos maniraptorer eller liknande.)

Det kan betyda helt andra saker än det som är viktigt för forskningen. För utställningsändamål är det en fördel om alla ben är hela. För forskningen kan det vara tvärtom. En skalle som är uppdelad på alla sina beståndsdelar gör det lättare att mäta och identifiera alla enskilda ben som den består av, men utan att limmas ihop gör den sig föga i utställningssalen.

Men Museum of the Rockies är väldigt duktiga på att utnyttja sitt rika material. De har tillgång till mer än de flesta museer världen över. Och till skillnad från de flesta, har de ofta mer än ett exemplar av mycket. De kan ha ben från samma art i ett antal olika ”utföranden”, som till exempel i olika storlekar. Så de kan illustrera hur dinosaurier växer och utvecklas. Eller hur olika skador och sjukdomar kan påverka skelettet. (Se till exempel historien om ”Big Al”.)

Big Mike

Kathy Wankels T. rex, eller "Big Mike", var den första rexen vars armar återfanns. Endast "Sue" är mer komplett. Foto: Sara Svanström

Kathy Wankels T. rex, eller "Big Mike", var den första rexen vars armar återfanns. Endast "Sue" är mer komplett. Foto: Sara Svanström

Med det sagt, så är det så klart inte sällan som ett spektakulärt fynd som kan locka museibesökare också kan vara betydelsefullt för forskningen samtidigt. Ett exempel är ”Big Mike”, världens näst mest kompletta T. rex-skelett.

Big Mike hittades 1988 av ranchägaren Kathy Wankel, nära Fort Peck reservoaren. Den del hon hittade var faktiskt världens första fynd av en arm från T. rex. I sin helhet återfanns 90 procent av skelettet.

Så pass kompletta skelett är sällsynta, oavsett art, storlek eller lokal. Enbart i de mest spektakulära fyndplatserna – ”Konservat-Lagerstätten” som Solnhofen eller Yixian – bevaras mer. (Men det är från sådana ställen som de allra bästa fynden, med spår av mjukdelar, fjädrar osv. finns.)

Nu hittade vi inga fynd som kommer i närheten av Big Mike. Men det gäller ur utställningssynpunkt. Resultatet av årets fältsäsong var spektakulärt framgångsrikt ur forskningssynpunkt. Inte minst fynden av fyra bevarade däggdjur, varav ett eller två kan visa sig vara nya arter, flera ödlor och ett par Maiasaura-bon med rester av vad som kan vara pre-embryonala ägg, kan mycket väl innebära flera forskningsframsteg.

Och jag var där.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: