Bullerbyn kan aldrig bli en världsstad

Stockholm är en förhållandevis liten huvudstad i ett förhållandevis litet land. I storleksordning över världens huvudstäder kommer Stockholm på 94 plats. Sverige placerar sig på 88:e plats med avseende på befolkningens storlek. Och perspektiven på många andra håll är hisnande. Jag minns ännu guiden som hälsade oss välkomna till staden Louyang i Kina: ”Louyang not very big city, only six million people.” Alla svenskar i bussen skrattade, som svenskar i turistbussar överallt i världen gör när guiderna säger något tokigt som man måste komma ihåg att berätta hemma. Sex miljoner i en stad (eller egentligen i ett län, om vi ska vara korrekta), ja det är då inte som i Sverige det!

Men om det är någonstans storleken faktiskt inte är avgörande, så är det över städers kulturella och ekonomiska inflytande. Det är lättare att bli en betydelsefull världsstad om man redan är stor – men det är inte omöjligt att lyckas ändå. En världsstad är nämligen, åtminstone enligt Wikipedias träffande formulering: ”en stad som spelar en avgörande roll i världen vad gäller kultur och ekonomi”. Det kräver, i och för sig, inte någon mångmiljonbefolkning. Och Stockholm har varit nära ett sådant inflytande några gånger i historien.

Men å andra sidan – en stad som aldrig skulle kunna svälja en kraftigt växande befolkning, om den blir så betydelsefull som en världsstad är, kommer heller aldrig att lyckas bli betydelsefull. Det är därför Stockholms politiker lägger krokben för sig själva, när de talar om att bli en världsstad – men inte kan släppa Bullerbyn som ideal.

Tänt var det här!

Med sorg måste jag konstatera att bland de mest uttalade bakåtsträvarna återfinns en hel del av mina egna partikamrater. Därför var det med lite blandade känslor jag fick veta att Folkpartiet i Stockholms stadshus fått ansvar för stadsbyggnadsfrågor. Förvisso är inte Folkpartiet ensamt – Miljöpartiet är än mer uttalat mot nybyggande, Vänsterpartiet är rätt pålitliga stoppklossar de med och de flesta partier kan då och då liera sig med lokala NIMBY-opinioner. Men det är extra sorgligt, ja ibland rent pinsamt, att se att liberaler tar till sådana brösttoner i den här frågan.

Motståndet mot utveckling beskrivs gärna som det först och främst riktar sig mot ”skyskrapor”, men i realiteten finns ett utbrett motstånd mot det mesta slags nytänkande i stadsbilden. Det fanns ett stort motstånd mot bygget av ”Stockholm Waterfront”, det vill säga det pigga och moderna nybygge som vuxit upp bakom centralstationen. Det är varken högt eller särskilt påträngande – men ack så modernt, och därför skär det tydligen i ögonen på dem som helst såg att det införts byggstopp i mitten av förra seklet.

Och trots att Folkpartiet var det parti som påtalade behovet av att Stadsbibliotekets lokaler vid Odenplan byggs ut och förnyas, kunde man sedan inte hålla stånd mot opinionen som ser varje försök till förnyelse som en styggelse och lät planerna gå i graven.

Samma motstånd finns också lite varstans i kranskommunerna – motstånd mot förnyelse, mot utbyggnad och mot nytänkande. ”I princip” är utveckling bra, och ”i princip” är alla överens om att ”Stockholmsregionen måste växa”. Men någon annanstans, inte här. Och inte nu. Och inte på det här sättet…

Någon stockholmsfolkpartist försökte i en intervju låta kompromissvillig och sa ”ja, visst kan vi tänka oss att bygga högre hus, men där det passar…” Den formuleringen är graverande – ”där det passar”. För vem då?

Ingen stad kan någonsin bli en världsstad, om det ska ske på villkor att alla är överens, att det inte får förändra stadens siluett eller att det bara kan ske ”där det passar”.

Det är dags att göra upp med de mentala barriärer som förlamat en hel generation av Stockholmspolitiker. Inte de som stod på barrikaderna under almstriden eller protesterade mot rivningen av gamla Klara – utan de som hängde i sina föräldrars manchesteroveraller under protestmötena och därför än idag sover oroligt om de ser en grävskopa.

  • Rivningen av Klara var en välgärning. En förslummad kåkstad gav vika för en modern stad där invånare kan leva, arbeta och bo utan att behöva umgås med vägglöss och utedass.
  • Om man sågat ned almarna i Kungsträdgården för att göra plats för en tunnelbaneuppgång, hade det inte varit någon katastrof. Inget varar beständigt – de flesta har nu ändå dukat under för sjukdomar och skadeinsekter. Istället har torget förnyats och är mer levande än någonsin.
  • Det är Skansen som är ett friluftsmuseum – inte hela Stockholms innerstad. Inte Slussen. Inte Västra City.

I en världsstad byggs det världsberömda hus

Det är som sagt inte bara fråga om ett motstånd mot höga hus. Det byggs så gott som ingenting av arkitektonisk betydelse i Stockholm idag. De flesta hus som byggs är i regel så intetsägande som en stapel av byggbaracker som fått ett lager på puts på utsidan. En Ferdinand Boberg – som var kontroversiell redan i sin samtid – hade inte haft något att hämta i dagens rådande klimat. Glöm att Ragnar Östberg fått förverkliga sina planer för Stockholms Stadshus – nej, det hade idag sett ut som en radhuslänga i Vällingby innan det passerat ”Skönhetsrådets” och andra nytillkomna nålsögon.

En världsstad karaktäriseras alltså av att vara ekonomiskt och kulturellt inflytelserik. Hur skulle detta kunna illustreras tydligare, än i en nyskapande arkitektur? Men inte ens den gradvisa förnyelse som hela tiden måste ske, tillåts vara nytänkande. Tvärtom. Det så kallade skönhetsrådet ville för något år sedan bevara även vad många förmodligen skulle hålla med om är en lika obemärkt som oskön byggnad – en betongskapelse i hörnet av Folkungagatan och Götgatan. När jag läste om ärendet, kunde jag först inte ens minnas hur huset där ser ut. Beskrivningen att det i bottenvåningen fanns ”en del affärer, bland annat en vitvarubutik” (fritt ur minnet) fick mig att undra. Inte kan väl det huset ha något skönhetsvärde att bevara?

Det borde räcka att visa detta exempel. Ingenstans kan det uttryckas tydligare – det är inte omsorg om stadsbilden, det är inte kulturhistoriska värden, det är inte omsorg om att bevara det vackra – det är motstånd mot förnyelse i alla dess former. Hur kan en stad som har ångest inför att riva en betongkasern från 195o-talet någonsin tro att man kommer att bli en kulturellt och ekonomiskt inflytelserik stad?

 

Nätverket Yimbys logotyp

Nätverket Yimby, för att en levande stad betyder en stad som lever

 

Om det ska byggas någonting av vikt – en byggnad som kan sammanfatta och uttrycka 2000-talets ”tidsanda” i modern, djärv arkitektonisk form måste det ju byggas någonstans. Och i en stad med begränsat utrymme, måste detta ibland få ske på bekostnad av det gamla. Och ibland även med ”nya inslag i siluetten”. Och byggs det ingenting nytt och ingenting betydelsefullt, så skapas det ingenting annat nytt av betydelse heller.

Är det inte talande att de mest djärva – och därför också mest bespottade – förslagen det senaste decennierna allihop har varit fråga om hotell och konferensanläggningar? Inte företags högkvarter. Inte nya universitetscampus. Inte ens några nya pompösa myndigheter med behov av att uttrycka en uppblåst självbild. Kort sagt inga verksamheter som kunnat ”sätta Stockholm på världskartan”, utan platser för tillfälliga möten och korta övernattningar. Övernattningsplatser gör ingen världsstad.

Men idag bemöts alla förslag om att bygga något djärvt, med att det är ”skrytbyggen”. Den förstådda likheten mellan höga byggnader och manliga genitalier påtalas ofta. Men de faktorer som verkligen skapar en världsstad kräver utveckling och dynamik. Vem förlägger ett världsföretags högkvarter till en liten landsbygdsstad där man vet att alla behov av nya lokaler kommer att behöva lösas genom ett ständigt flyttande och medarbetare ständigt pendlande mellan olika industriområden i förorterna?

Eller kulturen. Var ska Operans nya hus byggas? Tänk tanken att någon arkitekt skulle föreslå något lika djärvt som operabyggnaden i Sidney. I vilket område skulle Stockholm – eller dess grannkommuner – anse att en sådan skapelse kunde smälta in i den befintliga bebyggelsen?

Lotta Edholm uttrycker det, omedvetet, talande när hon gör jämförelsen mellan Paris och London. Har inte Paris varit på tillbakagång som Världsstad ganska länge nu? När hände det senast något av betydelse i Paris? Typ 1789. Och var det inte rent av en rivning inblandad i det..?

Annonser

2 Responses to Bullerbyn kan aldrig bli en världsstad

  1. Instämmer fullkomligt.

    Jag tycker att Malmö är en fantastisk förebild med sin Turning Torso.
    Det är en helt underbar byggnad, unik i sin form och en synnerligen bra representant för det storslagna, en fin välkomstdrink för bilåkande turister på väg till Sverige från Danmark.

    Och det där huset i korsningen Götgatan Folkungagatan – skämtar du med mig?
    Varför vill skönhetsrådet lägga energi på att spara något så grått och intetsägande?
    Helt vansinnigt.

    Ja, en hel del av gamla Klara kan vi gärna vara utan, men ett och annat barockpalats som ersattes av parkeringshus hade nog kunnat få stå kvar, tycker jag – för att inte tala om Sagerska husen.
    Man gick väl lite väl hårt fram här och där.

    Jo, jag erkänner, jag var en av de där som hängde i batikkjolarna under almstriden, och har vuxit upp med en dos kulturkonservatism. Jag fnös föraktfullt åt Globen, men idag har jag motvilligt accepterat att det är en rätt kul byggnad.

    Idag tycker jag också att centern är rätt ute med idéerna om att tillåta höghus i Stockholm.
    Man behöver inte bygga som i New York – med 60-70-våningarshus på rad. Men i området mellan Medborgarplatsen och Skatteskrapan kunde man definitivt bygga fler höghus.

  2. alvor says:

    Precis – Stockholm är ju inte alls så pitoreskt och låg-byggt som många vill påstå. Det finns områden där husen redan är högre – förutom Medborgarplatsen (som dessutom är högt belägen) så har ju City/Västra city redan ett antal höga byggnader. Hötorgsskraporna, ”Mercedes-huset” i samma kvarter som Nordic Light m.fl. byggnader.

    Vasagatan är dessutom betydligt lägre i gatuhöjden än Hötorget (som i sin tur är lägre än intilliggande Brunkebergsåsen). Så öka på antalet våningar bara, säger jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: