Liberaler fast i ”utvärderingsklyftan”

Jag har läst flera intressanta inlägg på temat uppkomsten av nya liberala partibildningar (vilket främst syftar på det pågående bildandet av Liberaldemokraterna, i spåren av nu nedlagda nätverket Liberati). Hanna Wagenius deppar en smula inför risken att liberalismen tappar viktiga röster (både röster i debatten och röster i kommande val) vilket också Anders Froby gör. Adam Cwejman är lite mer sammanbiten. Han drar sig inte för att spekulera över om många liberaler är lite bortskämda och har en orealistisk syn på hur snabbt politik ska gå.

Jag delar i mycket Adams syn.

Visserligen har Sverige överlag ett betydligt mer dynamiskt partiväsende än många människor nog tror – eller i alla fall vad många ofta upprepar. Vi har flera partier som, på gott och ont, tagit sig in i riksdagen efter andra världskriget – Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Ny Demokrati och nu senast Sverigedemokraterna. Det är faktiskt fler än de flesta länder, som inte drabbats av totalt politiskt kaos på kuppen. (Italien t.ex. där antalet partier så sakteliga tycks närma sig antalet platser i underhuset för varje val…) Vi har partier som lyckats ta platser i Europaparlamentet vid något val, men som inte hittills lyckats omsätta den framgången i riksdagsmandat, Junilistan och Piratpartier. Vi har också FI som ihärdigt kämpar vidare, och får en hygglig mediabevakning trots att de hittills inte varit i närheten av att lyckas ta sig in. Lägg därtill alla lokala eller regionala partier. Sveriges partiväsende är långt mer levande och spännande än sitt rykte.

Men inte desto mindre ser nya Liberaldemokraterna, sprunget ur ena resten Liberatinätverket, från min horisont ut att vara dömt att gå samma öde till mötes som i bästa fall Piratpartiet. I sämsta fall som (Klassiskt) Liberala partiet. (Nå, jag tror för all del att chanserna överväger betydligt åt en begränsad framgång 2014. Det är gott om drivkraftiga, flitiga och kloka människor i nätverket bakom Liberaldemokraterna. Risken de löper är att Europaparlamentsvalet 2014 – som för dem liksom JL och PP blir en första chans att erövra trovärdighet och en plattform – ligger för nära inpå riksdagsvalet och förvandlas till en inrikespolitisk debatt. Å andra sidan – lyckas de ta en plats eller två i Europaparlamentet, är det nog också betydligt lättare att omvandla framgången till en rejäl chans i riksdagsvalet samma höst.)

För liberaler som är missnöjda med politiken hos något av de riksdagspartier som gör större eller mindre anspråk på att vara liberala (Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna) uppstår dilemmat mellan att hoppa på tidigt och kanske kunna komma att påverka ett litet parti i mycket stor utsträckning. Eller stå kvar och hoppas på att påverka ett större parti lite grand.

(För min del har jag valt det senare, men jag önskar alla liberaler som väljer att starta nytt i Liberaldemokraterna ett synnerligen starkt ”Lycka till”.)

Utvärderingsklyftan

Vad som däremot fascinerar mig mycket i debatten, är i hur hög utsträckning några enstaka frågor dominerar många enskildas bild av vad som gör ett parti liberalt eller ej. Där tror jag förklaringen till ”celldelningen” ligger.

För att låna en term från Donald Norman (som i Nielsen-Norman group) har vi att göra med en ”gulf of evaluation”. På ett övergripande plan är alla liberaler ense om att ”göra Sverige mer liberalt”. Alla liberaler har sin sinnebild av vad som är viktiga liberala frågor att driva – och förväntar sig utifrån det ett visst resultat av en liberalt dominerad regering (eller motsvarande).

När Sverige för första gången på länge haft en liberalt dominerad regering – en regering där de partier som i opposition hade lätt att tala sig varma för liberala värden nu testas i praktiken – faller detta test ut negativt för många. Det resultat som nåtts stämmer helt enkelt inte med deras förväntningar – alltså en klyfta mellan förväntan och utfall, utvärderingsklyftan.

Jag svarade på mer än en handfull mejl under valrörelsen som gick enligt mönstret: ”Ni tycker att X, hur kan ni då kalla er liberala? Vad har ni gjort under mandatperioden som förtjänar att kallas liberalt?”

Den lista jag kunde svara med var inte kort. Trots att en hel del av de saker som fanns med på listan inte rönt så mycket massmedial uppmärksamhet, har alliansregeringen lyckats göra en hel del klockrent liberala reformer under den gångna mandatperioden – sådant som näppeligen någon liberal kan misstycka över. (Från Apoteksmarknadens avreglering till Kårobligatoriets avskaffande till nedläggning av myndigheter till skattesänkningar.)

Det är, givetvis, inte det som är problemet. Problemet är det som saknas på listan. Saker som alltför många liberaler anser är viktigt att ha med. Och en del saker på listan över vad som åstadkommits, är tvivelaktigt från liberal synvinkel.

Vad jag framför allt välkomnar med Liberaldemokraterna är att de till skillnad från sina konkurrenter och föregångare (LP och PP), har alla chanser att driva på de fyra befintliga liberala riksdagspartierna så att listan inför nästa val inte bara är längre utan också saknar färre uppenbara liberala sakfrågor. De framgångar Liberati hade med Folkpartiet, som trots allt inte var obefintliga, visar att en konsekvent och debattlysten opinion kan göra skillnad.

 

Annonser

One Response to Liberaler fast i ”utvärderingsklyftan”

  1. Pingback: Liberaldemokraterna, vad är det? « Sverige är inte världens navel!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: