Go LibDems!

Som en del andra liberaler noterat, rönte brittiska Liberaldemokraterna en stor framgång i den tv-sända partiledardebatten häromdagen. The Guardian går så långt som till att utnämna Nick Clegg till ”utmanare om premiärministerposten”.

Det är att ta i. Det återstår att se i hur hög grad framgången omsätts i röster. UK Pollingreport har publicerat en första analys av vilka grupper som framför allt attraheras av Clegg, och nämner kvinnor och ungdomar. The Guardian instämmer och påpekar ett problem med det – att ungdomar röster i betydligt mindre utsträckning.

Oaktat hur det går, en framgång för LibDems är det – och därmed är det sannolikt att de lyckas bättre i valet än de annars hade gjort. Resultatet från 2005 (där jag, liksom Niklas Frykman ”praoade” lite åt LibDems) var 63 mandat och hittills pekade prognoserna mot ett litet tapp, ca. 55 – 57 mandat. Det verkar nu troligare att LibDems snarare kan ta några ”marginal seats” än tappa.

Enkelt valsystem ger komplex process

Men om LibDems leder opinionsmätningarna, är det då inte troligt att de blir en valvinnare? Nja, valmatematiken i ett ”first past the post”-system är snarare mer komplicerad (!) än i ett proportionellt valsystem. Två faktorer avgör detta. Trots – eller tack vare – det enkla systemet där vinnaren tar allt, spelar psykologin större roll. Röstbenägenheten är en av faktorna.

I det läget att det ser mörkt ut för förstahandskandidaten, är det många som struntar i att rösta på något alls. (Vilket innebär att dåliga opinionsresultat ännu lättare blir självuppfyllande…) För en del andra, där aversionen mot den ledande kandidaten är större än mot att göra ett andrahandsval, innebär det att man hellre röstar på en kandidat som tycks ha en chans även om man egentligen hade föredragit någon annan.

Detta ger helt andra utslag än i ett proportionellt valsystem, där det visserligen kan förekomma taktikröstning (”kamrat fyra procent”) eller preferensförändringar av andra skäl, men sällan i den omfattningen.

Den andra viktiga faktorn, är mer matematisk till sin natur. Utfallet i en enskild valkrets är beroende av hur rösterna faller mellan alla kandidaterna – rörelser på marginalen kan därför skifta i en riktning som är svår att förutse. I en valkrets där den liberale kandidaten tar röster från båda sidor, men inte nog för att vinna, gynnas den sida som förlorar minst. Och det beror på om flödet från Labour eller de konservativa är jämt eller inte.

Liberaldemokraternas väljare brukar ligga aningen närmare Labour än de konservativa, både när det kommer till åsikter och socioekonomisk sammansättning. Därför kan man tänka sig att flödet från Labour till LibDems skulle bli större, och framgången därför skulle ske framför allt på Labours bekostnad. Gynnas då de konservativa indirekt av LibDems framgång? Nej, så enkelt är det inte – återigen beroende på röstbenägenhet, bland annat. Det beror också på vilka kandidater som i första hand står emot varandra i en specifik valkrets.

Cleggs framgång gynnar Brown

I de konservativas prospekt för att ta hem en majoritet i parlamentet, låg att ta åtminstone ett tiotal LibDem-mandat. Helst så många som 23, men det beror på hur många Labourmandat som kunde vinnas. Eftersom LibDem nu går fram och därför, sannolikt, kommer att behålla fler mandat gynnar det i första hand Gordon Brown, och spekulationerna om en koalition mellan Labour och Liberaldemokraterna, ”Lib/Labs” är i full gång.

Störst betydelse för valresultatet har de valkretsar där valets huvudmotståndare ligger relativt nära varandra – ”marginal seats”. En undersökning dagen före tv-debatten visade att Tories hade ledningen i en klar majoritet av dessa (Cons. 100, Lab: 80, Libdems: 20). Därmed var de konservativa inom räckhåll för en majoritet (vid en ökning med 117 mandat). Med omvänd matematik, är det också Toires som förlorar mest på att endera Labour eller LibDems tar fler marginalkretsar.

LibDems vågmästare med 80 mandat?

LibDems kan förmodligen inte behålla alla mandat de vann 2005 eller har vunnit därefter (LibDems brukar vinna lättare i fyllnadsval då kampen är mer öppen), men om deras opinionsframgångar håller i sig kommer de ändå att nå en större framgång. Den utmärkta sajten Electoral Calculus förutspår baserat på opinionsmätningar efter tv-debatten ett slutligt resultat för liberaldemokraterna kring 80 mandat (67 – 3 +15=79) mot de konservativas 296 och Labours 243. I det läget blir Liberaldemokraterna vågmästare. Och det är ett utfall som, idagsläget, ser realistiskt ut. Men att Liberaldemokraterna skulle bli mer eller mindre jämnstort med Labour eller de konservativa, är inte det – än så länge, är väl bäst att tillägga. Om swingen blir kraftigare, lär fler valkretsar röra på sig. Men det är osannolikt.

(På Electoral Calculus kan man också laborera med egna siffror, och får resultatet presenterat både som en lista och på en karta. Överhuvudtaget en sajt värd att besöka för den intresserade…)

Annonser

2 Responses to Go LibDems!

  1. Pingback: Per Altenberg – ett liberalare Sverige » Blog Archive » Liberaler leder i Storbritannien

  2. Pingback: Varför valsystemet inte bör ändras « A little Voice of Reason

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: