Låt oss prata biologi (Del I)

Något jag verkligen ogillar är självrättfärdigheten hos de som vill kidnappa vetenskapen biologi som stöd för sina åsikter om genus och genusskillnader. Jag har ofta varit med om att personer med tämligen grunda kunskaper i ämnet tagit förgivet att jag, som i botten är humanist, vet mindre än dem om biologi och att de därmed med automatik kan åberopa det till stöd för påståenden som går helt stick i stäv med vedertagen kunskap.

För min del är det biologin som jag tycker ger det allra starkaste stödet till en likhetsfeministisk inställning. Det betyder inte att det helt saknas skillnader. Det betyder att en närmare kunskap om de skillnader som finns, visar att dessa är nästintill betydelselösa i jämförelse med betydligt viktigare och utslagsgivande individuella faktorer.

Vad som utgör relevant biologi är inte en gång för alla givet. Det tycks dock finnas tre områden som dyker upp oftare än annars. Det är inte så svårt att se varför. Det första är de iakttagbara och lätt igenkännliga kvalitativa skillnader i sånt som längd och vikt, som de flesta tycks mena visar distinkta och signifikanta könsskillnader. Det andra är reproduktiva skillnader, från ren anatomi till beteende. Och det tredje området är hjärnan, det organ som givetvis betyder allra mest för homo sapiens specifika karaktär.

Jag avser behandla vart och ett av dessa. Dock tänker jag börja med ett lite mer generellt resonemang om varför alla möjliga olika hypoteser om eventuella skillnader redan från början bör misstros, åtminstone till dess de samlat så pass mycket stöd att det är klart att det inte beror på dåliga data eller rena fördomar.

Könsskillnader kostar

Det är helt enkelt så att könsskillnader kostar ett genetiskt pris. Evolution innebär ju gradvis selektion av genetiska anlag som ger individen fördelar framför andra genetiska varianter inom samma art. Könsskillnader medför då en åtminstone potentiell komplikation – varje anlag som skiljer sig åt mellan hanliga och honliga individer inom en art, komplicerar selektionsprocessen. Att bära omkring på överskottsinformation – information som inte har någon betydelse och till och med kan vara skadlig (minska fenotypens funktionalitet, om man så vill) om den uttrycks – är inte heller utan ett pris.

Därför är i regel könsspecifik genetisk information begränsad. Hos såväl däggdjur som fåglar och vissa reptiler är det som regel en kromosom (en av ett par i en komplementär kromosomuppsättning) som innehåller specifikt könskiljande anlag, medan merparten av arvsmassan är den samma för både hanar och honor. (Dock finns exempel på enskilda däggdjursarter som helt tappat Y-kromosomen.)

Det är också därför det finns all anledning att förmoda att hanar och honor, eller män och kvinnor, är lika tills det finns påtagliga indikationer på något annat. Det kostar ofta mindre att utrusta individerna med organ eller egenskaper som inte kommer till användning, än att öka den andel av genuppsättningen som är (könsbaserat) komplementär. Ibland kan organen vara rudimentära, underutvecklade – men finnas där. I andra fall helt funktionsdugliga, men inte ”i bruk”.

Ett exempel: Vi män (i betydelsen y-kromosom-innehavare) inom arten homo sapiens föds med inte bara yttre ”spenar” (bröstvårtor) utan också med hela den uppsättning av inre organ som krävs för att kunna ge di – men vi får vanligen ingen användning av funktionen på grund av att vi inte utsätts för rätt hormoner (eller snarare, i rätt doser) för att den ska aktiveras. Å andra sidan är det inte svårare att aktivera än att i stort sett vilken nybliven pappa som helst kan försöka med hjälp av lite ihärdighet och möjligen en karta p-piller.

En fråga om genetik?

Människans Y-kromosom innehåller ca. 2 procent av den genetiska informationen i en genomsnittlig cell. Men det är ett relativt trubbigt mått, eftersom vissa anlag kräver avsevärt mer plats än andra. Uppgifterna om antalet gener på Y-kromosomen varierar, men enligt Ensambl är det 73 gener som kodar för 23 specifika protein. (Ett par gener är dessutom identiska mellan Y och motsvarande X-kromosom.)

Detta kan tyckas väldigt lite – och det är väl min huvudsakliga poäng. Dock ska det inte – särskilt inte något enskilt mått – övertolkas. Gener kan reglera andra geners uttryck, och den sammanlagda kombinationen av könsskiljande genuttryck kan därför mycket väl vara mer avancerad och informationsrik än som framgår bara av att räkna antalet gener på Y-kromosomen. Men i vilket fall som helst kan det knappast finnas utrymme att koda in alla de många och varierande genusskillnader som bollas fram och tillbaka under namnet ”biologiska könsskillnader”.

Varför ändra det som fungerar?

Överhuvudtaget är våra kroppar – och alla levande djurs – fyllt av återanvändning av fungerande lösningar från det allra minsta till det allra största. Genetiken ger en enorm möjlighet till variation – men den är inte helt ändlös. I regel handlar det om att ”ta vad man har”. Fungerar en sak i ett sammanhang, kan det utnyttjas i andra. Samma ämnen som skickar signaler mellan våra hjärnceller, och då kallas signalsubstanser, skickar ofta signaler mellan celler eller organ i övriga kroppen, men kallas då hormoner. (Och för att skilja dem åt, kapslas hjärnans blodbanor in av en särskild barriär.)

Också våra könsorgan är tämligen lika biologiskt sett – kroppen utvecklas stegvis och återanvänder till största delen samma material (när det än gång bildats) som modifieras (t.ex. äggstockar eller testiklar) än skapar unika vävnader (livmodern och några kringliggande vävnader är allt som skiljer på organnivå). Också våra hormonsystem är mycket lika, där de flesta hormoner förekommer hos både män och kvinnor. (Om än inte alltid i samma mängd eller i samma sekvenser.)

Denna princip är så stark att det utifrån rent biologisk synpunkt talar för en stark tillämpning av ”Occhams rakkniv”, varje genusskillnad som postuleras som ”biologisk” utan övertygande stöd, bör misstros.

När tydliga genusskillnader uppträder, är det ofta förknippat med fenomen som har betydelse för fortplantningsbeteendet. (Annorlunda utseenden eller beteenden i partnerselektion.) Här tycks det finnas lite lägre barriärer mot könsskillnader. Detta syns ju också hos människor, i några av våra associerade genusattribut (bröst, behåring et.c.).

Annonser

5 Responses to Låt oss prata biologi (Del I)

  1. G Nilsonne says:

    Hej Ulf!

    Vad roligt att du tar upp denna fråga till diskussion! Dock måste jag säga att ditt inlägg reser fler frågor än det besvarar.

    Om man tittar på de månghundratusende arter som vi delar planeten med finner man genast att graden av könsdimorfism varierar väldigt. Hos somliga arter är hanar och honor så skilda till utseende och beteende att man kunde ha svårt att tänka sig att de är artfränder; åter andra är så snarlika att de svårligen kan könsbestämmas utan genetisk analys. (Och många låter sig inte inordnas bland oss tvåkönade djur, utan har andra, mera exotiska fortplantningssystem.)

    Och dessa skillnader – både till utseende och beteende – låter sig i regel kodas med ett mycket litet antal gener. Låt oss i sammanhanget minnas att genetiken är ett informationsnätverk som har hög redundans och robusthet, men som är oerhört känsligt för perturbationer av vissa av nätverkets noder.

    Detta hindrar naturligtvis inte att folk emellanåt kommer dragandes med biologiska kausalitetsförklaringar som är mycket osannolika. Eller, vilket är värre, att de använder sådana förklaringar för att motivera en politisk ståndpunkt. Ett sådant språng är sällan görligt, ens när den underliggande teorin är välgrundad.

    Jag ser fram emot en fortsättning på den här diskussionen, och hoppas att få läsa vilken typ av bevis som skulle krävas för att övertyga dig om att en viss könsskillnad är (huvudsakligen) biologiskt determinerad. Eller för att motbevisa detsamma. Gärna med exempel!

  2. alvor says:

    Givetvis Gustav – jag är inte alls motståndare till att det _finns_ genusskillnader som beror på t.ex. nedärvda anlag. Och inte heller att skillnader uppstår, förstärks eller uttrycks via andra andra biologiska skillnader (såsom hormoner eller skillnader i hjärnan).

    Dock är jag motståndare mot en massa specifika, påstådda skillnader som jag inte tycker kan beläggas. 🙂

    I övrigt kommer jag däremot att argumentera för varför en stor del av de skillnader som finns (även klart observerbara) är irrelevanta, av ett eller annat skäl (inte minst ”biologiskt”).

  3. G Nilsonne says:

    🙂
    Ser fram emot detta!

  4. Per says:

    Även om jag i stort sett håller med i sak om vikten av könsskillnader, biologiska eller andra, så innehåller den här artikeln mina favoritfelslut.

    1) Det finns ingen forskning som på något sätt försöker väga biologi mot någon annan faktor i fråga om könsskillnader. Att säga att ”en närmare kunskap om de skillnader som finns, visar att dessa är nästintill betydelselösa i jämförelse med betydligt viktigare och utslagsgivande individuella faktorer” är ett rent ideologiskt påstående. Därmed inte sagt att det är felaktigt.

    2) Din definition av könsspecifika skillnader är väldigt snäv. Det finns ingen anledning att leta organ som enbart finns hos antingen män eller kvinnor, om man nu vill leta just organ som orsakar beteendeskillnader. Ditt amningsexempel funkar rätt bra som det är: Det är avsevärt mycket vanligare att kvinnor ammar, även om det i princip går för män med. Vill man diskutera vad som är biologisk och social kausalitet i följder av att det ena men inte andra könet ammar är det förstås berättigat, och visar för övrigt hur omöjligt det är att kvantifiera vilket som är viktigast.

    3) En Y-kromosom innehåller bara 2% av det genetiska innehållet i en genetisk cell. Att det inte borde påverka fenotypen så mycket är sant i samma utsträckning (eller kanske 75% av utsträckningen, om man ska vara noggrann) som påståendet att den 1.5% stora genetiska skillnaden mellan chimpanser och människor inte borde ha någon betydelse.

    4) Det är rimligt att utgå från att män och kvinnor är lika tills man har orsak att tro något annat. Så långt är Occam tillämpbar. Problemet är att män och kvinnor bevisligen är olika, av någon anledning. Onekligen har kulturella faktorer något att göra med saken, men att hålla sig till någon slags nollhypotes är inte möjligt. Biologiska förklaringar till beteende bör förstås misstros – det är en definierande egenskap hos naturvetenskap att misstro förklaringar – men det bör å andra sidan alla andra förklaringar också.

    5) ”Fenomen som har betydelse för fortplantingsbeteendet” är en bra omskrivning för ”saker som har med organismer att göra”. Det innefattar i princip allt biologiskt. Det kan låta som hårklyverier, men om något ”bara” påverkar ett av de mest, kanske det mest, definierande beteendet för en art så är det inte automatiskt irrelevant.

    Men som sagt. Det där är rent vetenskapliga invändningar som jag bara har för att det är mitt jobb. Inget av ovanstående borde ha någon politisk betydelse. Ett är är inte ett bör.

  5. alvor says:

    Per, tack för intressanta kommentarer, men jag tror du missuppfattar mig till viss del – kanske var mitt inlägg en smula rörigt?

    En del av det du kritiserar, är också min kritik mot dem som rör ihop biologi (är) med preferenser och imperativa uppfattningar (bör). Och/eller slänger sig med vag scientistisk jargong (t.ex. ”x är ‘biologiskt’, därför y”).

    Däremot hoppas jag kunna visa vad jag menar med påståenden som att ”närmare kunskap om de skillnader som finns, visar att dessa är nästintill betydelselösa” – vi får se om jag lyckas…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: