Jag och mitt minne

Det här blir mer av en personlig reflektion än ett egentligt blogginlägg, och lite skrytsamt, men jag kan inte låta bli att dela med mig av något jag tycker är rätt kul ändå.

Jag började gradvis inse att jag nog kanske hade lite bättre minne än vad andra omkring mig hade, när jag växte upp. Det var små saker som antydde det. Jag skrev till exempel en gång ett prov i ordkunskap på engelska någon gång i åttonde klass – och jag har visserligen alltid haft lätt för både ordkunskap som sådan och engelska som språk men detta gick mycket snabbare än vad vare sig jag eller min lärare hade väntat sig. Men jag kom ju ihåg att vi skrivit provet förr! Jag mindes ju! Men läraren förnekade att hon gett oss samma prov två gånger och ingen annan i klassen kunde komma ihåg det.

Nu är mitt minne inte perfekt, för i så fall hade jag så klart kommit ihåg att vi skrev provet en gång mot slutet av sjätte klass när vår lärare på mellanstadiet ville ge oss en bild av vad högstadiet skulle innebära. Provet kom förmodligen från någon standarduppsättning diagnostiska prov på Skolöverstyrelsen, som det då hette, som av en slump var samma som vår engelsklärarinna använde två år senare. Men det klurade jag inte ut förrän efteråt.

En bekräftelse på denna minnesförmåga fick jag när jag läste psykologi på universitetet. Som en del praktiska inslag under grundkursen fick vi emellanåt göra små tester på oss själva, för att samtidigt med teorin ständigt introduceras i de empiriska arbetsmetoderna. Vi fick göra ett enkelt retentionstest, där man skulle memorera saker – lösryckta ord utan sammanhang – och sedan återge dem efter en tid, för att demonstrera att återkallningsförmågan har en bestämt avtagande kurva (Ebbinghaus ”glömskekurva”).

Min ser snarare ut som den mellersta gröna linjen än den röda.

Glömskekurvan (Bilden från Wikimedia.)

”Så här ser era kurvor ut, när ni har fyllt i…” sa läraren och ritade samma graf över resultatet på tavlan Jag tittade på mitt papper och konstaterade att nej, det gör den inte alls. Så var det bekräftat.

De var ju lite befriande – för annars är det lätt att misstänka, men svårt att helt säkert upptäcka, att det faktiskt är skillnad på hur människor minns saker. Det är ju inget man så lätt jämfört, rent objektivt. När jag för några månader sedan diskuterade upplevelsen av C. S. Lewis Narnia-svit, ursäktade jag mig med att ”det var ett tag sedan jag läste böckerna, så jag kan ha fel…”. När läste jag dem? Ja, få se nu. Jag läste dem i skolan, och då satt jag med ryggen mot fönstret, och det var det året vi hade möblerat bänkarna i små öar. Så det var, hmm… 28 år sedan.

Vaddå? Gör inte alla så?

Mitt äldsta minne äldre än jag mindes det

Givetvis har jag också ett ovanligt tidigt ”första minne”. Det visade sig vara betydligt tidigare än jag själv länge trodde. I ett gammalt fotoalbum finns nämligen en bild på när jag, strax under tre år gammal, sitter bakom ratten i mina föräldrars gamla vita Volkswagen-bubbla. Mitt leende – biltokig som jag var i den åldern – är så stort att överdelen av huvudet hotar att lossna och trilla av. Jag har alltid associerat mitt första minne med den bilden, eftersom det är snarlikt.

Minnet består i att jag, som vaknar i baksätet på en tom bil, kryper över ryggstödet och glider ned i framsätet. För att passa på tillfället att leka att jag kör.

Men det var bara ett problem, som jag mindes det var ryggstödet helt – dvs. utan delning mellan föraren och passageraren. Och grått, i ribbad galon. (Och mycket varmt, från solljuset.) Och när jag beskrev de detaljerna för mina föräldrar häromåret, fick jag klart för mig att det inte hade med fotot att göra – men jag hade exakt beskrivit den Ford Taunus de hade haft halvtannat år innan folkan. Så jag var bara ett och ett halvt år vid tillfället.

Emellanåt är det också besvärande att inte glömma bort saker som förtjänar glömska. Särskilt i samband med att jag varit drabbad av ett par depressioner, så har mitt eget minne ibland överfallit mig med mycket levande hågkomster av dumheter jag gjort i barndomen, som jag sen gått och haft ångest för i ett par dagar. (Vilket ju är helt irrationellt – men så är det med depressioner…) Som om det inte räckte med ångest för de dumheterna jag emellanåt fortsätter att begå ska jag plötsligt attackeras av riktigt, riktigt gammalt skräp ur det förflutna. Är jag verkligen förtjänt att skämmas för att jag slog sönder min lillebrors legoskepp ”Albertina”, en kväll när jag var sju år gammal? (Och är det verkligen så att en mänsklig hjärna måste spara på sådant som att det var byggt på en grön bottenplatta och andra detaljer som ger minnet en obönhörlig och verkligt jobbig närhet.)

Kan vi inte enas om att en preskriptionstid är önskvärd?

Anledningen till att jag kom in på detta tankespår med minnet är glömska. Glömska blir ännu mer frustrerande, när man är så van vid att ha ett bra minne där saker bara finns när man behöver dem. Och nyss kunde jag inte minnas något som i och för sig är fullkomligt trivialt och som det inte alls finns någon anledning att spara på minnet av: en gammal bankmatkod.

Men jag vet ju att jag brukade komma ihåg den. Jag hade ju två bankomatkort samtidigt, i olika banker. Och det var lätt att blanda ihop dem, fast jag just därför aldrig gjorde det, eftersom båda började på 05. Det var 0515 i Nordbanken och 05.. nånting i SE-banken. Fanken också, vad var det nu? Varför glömmer jag sådana här saker? Är jag på väg att bli senil?

Eller nja, kanske inte. Jag hade ju bara kontot i SE-banken ett par år, för att jag köpte aktier i den när den höll på att gå omkull i krisen på 90-talet och då öppnades kontot med automatik. Så det var femton år sen eller mer. Och det är väl trots allt rätt okej att man glömmer en bankomatkod efter femton år…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: