Ekokammaren i full aktion

Det är lätt att bli förvånad och frustrerad över den pseudodebatt som dykt upp kring att regeringen kört över Skolverket om kristendomen i religionsundervisningen. Något litet tror jag kanske att det är ett utslag av nyhetstorka i politik-Sverige - i brist på Expressens panache att blåsa upp minsta fikapaus till ”hemligt möte” som förebådar regeringskris – att också snäppet mer seriös dagligmedia som DN tar i med rubriken ”Kristendomen ska dominera i skolan” (min kursivering).

”Dominera” låter verkligen som om det ska rabblas psaltarpsalmer dagligen och hållas katekesförhör stundligen. Och detta har somliga nappat på. Birger Schlaug utbrister att det är ”en eftergift för Sverigedemokraterna” och Rossana Dinamarca drar en lans för postmodernism genom att hävda att religion är en ideologi bland alla andra och lutar följdaktligen åt att ämnet, i sann kunskapsrelativistisk anda, ska suddas ut och blandas upp med historia och samhällskunskap.

Visst, också liberala och sekulära debattörer som Adam Cwejman och Christer Sturmark, kritiserar förslaget. Jag delar dock inte heller deras, betydligt mer sansade, invändningar. (Mer om det senare.)

”Men det kanske är sant för mig?”

Först hade jag tänkt att skriva raljant och, förhoppningsvis, humoristiskt om saken. Dra på i samma stil av överdrifter och total kunskapsrelativism. Oja mig över att svenska elever får mer undervisning om Hallands fyra små bäckar än hela Afrikas flodsystem! Indignerat påpeka att historieundervisningen är sjukt svenskfixerad och kräva att Ramses II:s fälttåg och slaget vid Qadesh får minst lika stort utrymme som Kalle dussin vid Poltava. Genast! Nu! Annars är ni alla sjukt konservativa, bakåtsträvande, ojämställda samhällsförstörare med fotsvett och dålig andedräkt!

Problemet är bara att det hade varit väldigt svårt att skilja sig från den bedrövande mängden av debattörer som – av allt döma – på fullaste allvar drar i väg i tangentens riktning…

Ett stort antal kritiker tycks inte se någon mening alls i att ha kvar religionskunskap som ämne. Andra oroar sig för att skolans konfessionslöshet ska naggas i kanten (samtidigt som regeringen i den nya skollagen har förstärkt försvaret för en konfessionslös undervisning!) eller till och med att religionsfriheten är i fara.

I själva verket ett stort steg framåt för sekularismen

Det här är nedslående av flera skäl. För det första har vi haft debatten en gång förut. Jag skrev om den då (och det är ett av skälen till att jag ännu en gång avviker från regeln och plockar upp en dagsaktuell politisk fråga) och påpekade att hänvisningen till ”kristna helgdagar” kanske inte är världens mest relevanta exempel i en tid när allt färre bryr sig om dem och de största helgerna helt saknar koppling till kristen lära eller tradition. (Men att ett argument är dåligt är ju inte det samma som det är ett argument för något dåligt…)

Det är besynnerligt men alls icke underligt att vi får en ny debatt – minnet är som bekant kort. Minst lika kort som den tid den här debatten höll ett sansat och eftertänksamt tonläge.

För det andra innebär den nya kursplanen att religionskunskapen tar flera och viktiga steg i sekulär riktning! Det är ingalunda ett steg tillbaka. Det är inte ens ”två steg fram och ett steg tillbaka” – det är en klar och tydlig framgång. Aldrig någonsin har religionsundervisningens krav på objektivitet och neutralitet varit så tydligt markerade. Aldrig någonsin har kunskapsmålen varit så fria från kristet, konfessionellt, inflytande.

Ända sedan 1965 har religionsundervisningen i Sverige sekulariserats mer och mer.* Läroplanen för religionskunskap i Gymnasiet 1965 nämner bland annat vikten av att ta upp bl.a. humanism och existensialism. (Tidstypiskt för mitten av 60-talet finns också frågeställningar som ”Hur såg Marx och Freud på religion?”.) 

Detta sekulära perspektiv togs ännu längre i styrdokumenten under Lgr/Lgy 94 osv. (För att få lite historiskt perspektiv, läs t.ex. detta intressanta examensarbete!) Men trots det har det funnits mycket kvar ända fram till idag som betonat dels religionens allmänna värdefullhet och självklarhet som samhällsnorm, dels (protestantisk) kristendoms företräde.  

Betydelsen av ett kritiskt förhållningssätt skärps i den nya kursplanen på flera sätt jämfört med det som råder idag. I de nu gällande målen framställs ett av syftena med religionskunskapen fortfarande så här: ”Ett syfte med religionskunskap är att främja en öppen diskussion om frågor som rör tro och livsåskådning samt att skapa nyfikenhet och intresse för religion.” (min kursivering). (Skolverkets webbplats, Kursplaner och betygskriterier, ämnet Religionskunskap, Inrättad 2000-07 SKOLFS: 2000:135. Gissar att en direktlänkning inom kort blir inaktuell…)

Motsvarande formulering i regeringens nya förordning lyder istället: ”Undervisningen ska stimulera eleverna att reflektera över olika livsfrågor, sin identitet och sitt etiska förhållningssätt. På så sätt ska undervisningen skapa förutsättningar för eleverna att utveckla en personlig livshållning och förståelse för sitt eget och andra människors sätt att tänka och leva.” (PM: Förordning om läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, U2010/5865/S) 

Borta är målet att väcka ”nyfikenhet” eller andra liknande till religion onekligen positiva formuleringar. Borta är självklarheten att utgå från protestantismen för att förstå ”människors sätt att tänka och leva”.

Istället betonas vikten av ett kritiskt förhållningssätt genom t.ex. ”Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att kunna tolka kulturella uttryck med anknytning till religiösa traditioner. Eleverna ska också ges möjligheter att utveckla kunskap om hur man kritiskt granskar källor och samhällsfrågor med koppling till religioner och andra livsåskådningar.” (Ibid)

Väsentliga förbättringar skulle jag vilja säga.

Vad bråkas det då om? Jo, en del nya meningar har skjutits in här och var, jämfört med Skolverkets ursprungliga förslag. Bland annat denna: ”Undervisningen ska även ge kunskap om och förståelse för hur kristna traditioner har påverkat det svenska samhället och dess värderingar.” (Ibid)

Är det något förkastligt? Nej, det tycker jag inte. (Direkt därefter följer dessutom den kritiska skrivningen som citerades ovan.) På andra ställen har man ändrat formuleringar som ”analysera religioner och…” till ”analysera kristendomen, andra religioner och…”.  

Uppenbart är att knappast någon som kommenterar saken, har läst förslaget i fråga. Ännu färre har besvärat sig med att sätta sig in i skillnaderna mot tidigare, innan tordönstämman kommer fram.

Önskemålet om att ämnet religionskunskap ska bakas ihop med historia och samhällskunskap, så som det framförs hos exempelvis Dinamarca, Johan Westerholm m.fl, tillgodosågs redan 1980 (!) då grundskolans högstadium fick ”OÄ”, dvs. bland annat ”samhällsorienterade ämnen” där undervisning i religionskunskap, historia m.m. ingår. Det är först i gymnasiet som det är ett helt eget ämne. (Och att vänstern där vill göra fler kunskapsämnen bort-valbara är ju ingalunda en nyhet. Heller.)

Men också ett delmoment, som religionskunskapen är i grundskolan, behöver ju för den delen mål och syfte. 

Det grumligt beskyllda är det  grumligt tänkta

Hur är det då med Sverige-fixeringen? Är det inte alls lite misstänkt att - just nu - betona religionens betydelse?

Nej, för det är det ju just ingen som gör. Det finns inte annat än ett påhittat ”just nu”. Det vill säga att Skolverket presenterar förslag till nya kursplaner är ju en följd av att Alliansen fick majoritet i valet 2006 – sedan dess har arbetet pågått. Nu är det färdigt. Det ska bra mycket till för att ana en konspiration i att det råkar sammanfalla med att Sverigedemokraterna gjort ett – nog så beklagligt – intåg i riksdagen i år.

Eller var det det som var avsikten redan när arbetet började? ”Låt oss börja med att be Skolverket ta fram förslag, så arbetar de några år, och sen blir det en per-wait for it!-fekt debatt att ha i valrörelsen om fyra år!” Var det kanske rent av motivet bakom att på 1990-talet föreslå förlängda mandatperioder? För att få det hela att sammanfalla. Jag menar, att det gör det ”just nu”. Är inte det lite väl mycket av ett sammanträffande?

Och det svenska då? Nja, om det är långsökt att tänka sig att detta är ett utslag av så långsiktig planering att det började med reviderade mandatperioder på 1990-talet måste väl misstanken att ca. 1000 år av kristendom och svenskhet – vilket ju är ungefär jämngamla  företeelser – är en sammansvärjning för att vinna väljare, vara något av ett rekord.  

Det är ju fortfarande frågan om att kunna förstå dagens samhälle – och det inflytande kristendomen har och har haft. Vissa debattörerreagerar med att då förpassa diskussionen till historieämnet. Det är lika dumt som att föreslå att all undervisning i den grammatiska formen preteritum (a.k.a. ”imperfekt” för flumskolelever från 70- och 80-talen…) också ska skötas av historieläraren då det rör förfluten tid.

Vi har allt fler svenska medborgare som inte har någon kristen – och i synnerhet protestantiskt kristen - bakgrund. Antligen för att de är invandrare från en annan kultursfär eller för att kristendomens inflytande stadigt minskar. Desto större behov av undervisning för att förstå sambandet.

Kan man tycka.

- – - – - – - – - – -

*) Vid den tiden hände det sig att det från ecklesiastikminister Ragnar Edenman (S) utgick ett påbud att hela religionsundervisningen skulle avkristnas. Det var den första avkristningen av skolan och den hölls då Bertil Ohlin var Folkpartiets ledare. Då gick var och en till sitt parti och frågade hur de ställde sig. Så gjorde ock Lewi Pethrus, Birger Ekstedt och flera andra, och de fann att varken Folkpartiet eller Högerpartiet var för dem. Och se, de bildade Kristen Demokratisk Samling. (Dock inte i ett stall…)

Att därför göra Kristdemokraten Yvonne Andersson till dagens sanningsvittne och slå upp ”målet att ta över hela skolan”, som t.ex. Patrik Lindenfors gör, känns därför kanske en smula överilat. Det kan ju inte vara en nyhet, efter 45 år, att det är Kd:s själva existensberättigande som parti att vara emot avskaffande av (den konfessionella) kristendomsundervisningen…

Underbara ortnamn i Sverige

Det kan vara ett ganska omväxlande arbete som politisk sekreterare – med ganska gott om utrymme för nörderi av olika slag. Till exempel att ordna en lista över valdistrikt i Sverige (läns- och kommunvis).

Jag har svårt att bedriva arbetet effektivt. Jag börjar läsa vad valdistrikten heter och förlorar mig i ortnamnstolkning. Sverige har en fantastiskt rik flora av gamla ortnamn – bevarad i namn på byar, gårdar och småorter som inte varit föremål för centralplanering eller konsulters eller skönhetsråds förändringsiver. (I vanliga fall är jag för förändring – men jag tycker om gamla ortnamn. Jag har aldrig påstått att jag är konsekvent…)

Det finns kommuner där centralplaneringen slagit till med full kraft. Alla gamla ortnamn är utåplånade till förmån för en enhetlig indelning  - kommunnamn och valdistriktsnummer. En rak kolumn med t.ex. ”Järfälla 1, Järfälla 2, Järfälla 3″ osv. (Stockholms län är illa utsatt, förutom några av roslagskommunerna som bevarat gamla namn i tillägg till den rationella ordningen…)

Men så kommer som en lisa för min kulturella skäl dessa vackra namn som röjer så mycket intressant historia genom sin blotta existens:

Bergvreten. Vreten eller vreta betyder en omgärdad odling, oftast en nyanlagd i förhållande till den tidigare bebyggelsen. Men vem försökte sig på att anlägga en åker på hälleberget? Det låter som ett ovanligt dumt försök…

Flogsta. ”Den utflugna gården”. Ville gårdsfolket bo avskilt? Tvingades de bort? Var det en satellit till större gård? Förmodligen det sistnämnda.

Enögla. Lätt att tänka på det moderna ”ögla”, men det är snarare ”hög-la” det är fråga om, en kulle beväst med enar. En- och Ene- är en vanlig förled i namn som ofta tolkas som växten snarare än antalet. Enen var en väldigt användbar växt med sega, tåliga fibrer så tillgång till en plats där det växte rikligt med en var en bra resurs.

I Katrineholm hittar vi – apropå denna baktanke - Sköldinge. Jag kanske ska flytta dit? Efterleden -unge eller -inge har tolkats som ett följe, en grupp – som Sköldungar, Folkungar osv. Och i ortnamn betyder det en grupp av inbyggare. ”Där Sköldungarna bo” liksom.  

I Eskilstuna finns stadsdelen Snopptorp, som också namnger ett valdistrikt. Namnet brukar utlösa ett förtjust fintter, men betyder i det här fallet snarare ”liten, stump, avkortad”. Ett torp som inte riktigt blev så stort som det var tänkt (med avseende på marken, förmodligen) eller som byggdes på en avskild liten markbit – en udde i ån kanske?

Ett intressant ortnamn i Östergötland är Regna, i Finspångs kommun. Ortnamnet har tolkats som att det kommer från ”härska”, fornnordiska regin, jmfr engelska ”reign”. Men vem härskade? Över vilka? När?

Jag tycker det finns en viss poesi i ”vardagsnamn” som bildats utifrån en plats egenskaper, som Vidablick. En utsiktspunkt, en plats där blicken kan sträcka sig vida omkring. (Detta ortnamn finns på många platser i Sverige, men det är bara i Norrköping som det också är ett valdistrikt.)

Det finns över 5 700 valdistrikt i Sverige och jag skulle gärna lära mig dem alla utantill – i alla fall dem med unika namn. Men det går ju inte riktigt. Det är i alla fall tur att det lite då och då går att slita sig från jobbet och ha något intressant att vila tanken på.