Konsten att förlora en debatt

Imorgon, 21:a mars, kommer riksdagen att rösta om Polisen ska få fortsätta att ha så gott som obegränsad tillgång till uppgifter om  privatpersoners telekommunikation och internetanvändning.

Som tur är kommer riksdagen att rösta ned detta förslag.

Riksdagen kommer nämligen – med all sannolikhet – att rösta ja till lagförslaget om ”trafikdatalagring”.

Vad för något? Du trodde – som så många andra – att det är införandet av lagen som är problemet. Jo, jag förstår att du är förvirrad. Du är inte ensam. I alla fall inte helt. (Men som tur är, är ni inte många heller. Jag återkommer till det…)

Så här är det. Trafikdata finns redan. Polisen får redan ut den, utan problem, av nästan alla it- och telekomoperatörer. (Utom några få, med ett litet antal kunder, som av ett eller annat skäl så gott det går undviker att lagra data. Men de är få och de är små.)

Så – att rösta ”nej” till förslaget i riksdagen är inte ett sätt att stoppa någonting alls. Tvärtom. Det är en röst för att låta polisen få ut uppgifter utan hinder, utan prövning och utan insyn. 

Det är detta som är så märkligt. Det finns – eller fanns, jag tror den är död nu – en spontan, oorganiserad och genuint folklig ”integritetsrörelse” i Sverige. Den uppstod med FRA-debatten. Sedan dess har de självutnämnda ledarna för den jobbat hårt på att göra sig så irrelevanta som möjligt.

Förlora debatten så fort som möjligt, så stort som möjligt!

Om du börjar en debatt med att säga något som omedelbart avslöjar för alla som vet vad debatten handlar om, att du inte gör det. Och om du sen raskt följer upp med att föreslå något som egentligen leder till raka motsatsen till det du vill. Och om du också gärna avslutar med att förolämpa och förtala en hel del av dem som tycker som du (men, som sagt, vet vad debatten handlar om och inte föreslår något kontraproduktivt) – förtjänar du då något annat än att förlora, stort och spektakulärt?

Nej, givetvis inte.

Det är där vi är nu. Den genomsnittliga debattartikeln, blogginlägget eller mejlet om datalagringsdirektivet innehåller allt av ovanstående. Låt oss därför gå, å vad sägs om 30 år tillbaka i tiden?

Statliga Televerket, anno 1980

Statliga telefoner anno 1980 (Foto: Holger Ellgaard/Wikipedia)

Det finns nu inget internet. Mobiltelefoni kommer om något år att lanseras (för annat bruk än i polisens ”radiobilar”) under namnet ”Nordisk MobilTelefoni (NMT, eller ”1G” som vi kanske skulle kalla det retroaktivt, fast det egentligen redan var tredje generationen teknik.) En genomsnittlig mobiltelefon väger 4 kg.

Statliga Televerket har fortfarande monopol, men det börjar ifrågasättas. De grå standardtelefonerna, som man inte fick äga utan lånades ut tillsammans med abonnemanget, har så sakta börjat ersättas av nya och piffiga modeller – men inom några år ska det helt braka samman, när privata aktörer börjar sälja alla möjliga telefoner utan godkännande!

Televerket var ingenting om inte noggranna. En vanlig abonnemangsfaktura specificerade exakt hur många minuter och sekunder de samlade samtalen varat, och till vilka riktnummerområden (det kostade nämligen olika). För en liten merkostnad, kunde man få en total specifikation över varenda samtal – hur länge det varat och till vilket nummer osv. Mer än en familj som överraskades av ovanligt höga teleräkningar, när barnen ringt för mycket till ”heta linjen” har säkert gjort det.

Och självklart har Polisen ända sedan Televerkets tillkomst också insett att man kan ha nytta av att veta om X ringt Y. Alla som tror att statliga Televerket hindrade dem från att få ut lika detaljerade samtalslistor som abonnenterna kunde få, hand upp? Nej, just det. ”Trafikdatalagring” är ingenting nytt.

Det Televerket sysslade med då, det sysslar fortfarande i princip varje it- och telekomoperatör med idag. Både att notera trafiken och lagra uppgifterna och att lämna ut den till Polisen. (Som sagt, utom ett fåtal. Om ens de klarar att helt undvika det…)

Ett företag som på något sätt har avgiften kopplad till användningen, måste nämligen det. Om inte annat så för att kunna styrka sina krav på abonnenten om fakturan inte betalas. (Spårbarhet.) Alltså lagras uppgifterna. Alltså kan de lämnas ut. Och det gör de.

Det som bara alltför gärna kallas för ”införande av massövervakning” har alltså redan skett. Sen typ 1950.

Det är typiskt dåligt när den händelse som ens argument ska skrämmas med, redan har passerat åldern på nästan alla det ska övertyga.

”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”

Det är klart att man kan vilja vara emot det här. Man kan vilja att en sådan lagring inte får ske alls, eller åtminstone inte mer än för företagets behov och sen förstöras, inte kunna lämnas ut.

Ja, men då är det också upp till den som vill det att lägga fram ett sånt förslag. ”Nej till datalagring” är inte det. Det är, som sagt, faktiskt raka motsatsen – nämligen ”ja till fortsatt oregelerad utlämning till Polisen”.

Det är typiskt dumt att föreslå raka motsatsen till vad man egentligen vill åstadkomma.

Och det är, med tanke på Sveriges försening med införandet och inte minst riksdagens senaste beslut för ett år sedan om bordläggning i 12 månader, lite sent att inte ha kommit upp med det förslaget.

Det är inte som det inte framgått att utlämning redan sker. I till exempel utredning, proposition och betänkande.

När jag var aktiv i Liberala ungdomsförbundet för en hel del år sedan, satte vi vid något extra debattsuget årsmöte upp en skylt med texten: ”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”. Det var en liten påminnelse om att debatten bör handla om det som debatten handlar om, nämligen vilka förslag man ska besluta om.

Det är så lätt att glömma.

Om man inte på fem år* kan formulera ett förslag som faktiskt innebär att man får som man vill, för den händelse att någon skulle vilja rösta för det, kan man inte direkt klaga på att inte tas seriöst.

(* Utredningen kom 2007. Nu är det 2012.)

”Ropen skalla! Vargar komma!”

Det är ju inte första gången det här händer.

IPRED skulle – förklarades med fullkomlig säkerhet – leda till att varje användare som någonsin laddat ned så mycket som en olaglig jingel, dömas till bötesbelopp stora som den grekiska statsskulden. Privata polisarméer i Hollywoods tjänst skulle storma in i människors hem i gryningsräder för att förhöra farmor om hon följt §36 A, stycke IV i användaravtalet.

Det blev varken privata polisarméer eller fantasiböter. Det blev inte ens några spektakulära utlämnanden av uppgifter om privatpersoner (och antipiratbyrån packade ihop sin verksamhet).

Varför blev det inte så? Därför att svensk rättstradition inte innehåller allt det som man sent om natten genom konsumtion av amerikanska polisserier kan få för sig.

ACTA skulle – förklarades med lika stor säkerhet (trots att det ju ansågs vara hemligt…) – hota yttrandefriheten, leda till att Tullen norpar iPod:ar och iPad:ar till höger och vänster och (det mest bisarra) att hemliga kommittéer skrev om länders lagar, när som helst, utan insyn.

Också det mesta av dessa felaktigheter – särskilt det där med hemlighetsmakeriet – har redan börjat tas tillbaka.

Jag ska avslöja en sak. Det är typiskt dumt att börja en debatt med att avslöja att man inte vet vad den handlar om, utan bara hittar på.

Ändå tycks det som om integritetsdebatter måste följa samma formell. De flesta som uppträder, måste ha högt tonläge och måste påstå att just detta, just nu, hotar allt som är gott.

Och följaktligen är alla som inte ropar att ”vargen kommer”, i själva verket i färd med att snitsla vägen till barnkrubban med fläskkotletter för att locka dit maximalt med vargar!

Och så förlorar man debatten. Och så kommer inte vargen. Den gången. Och så kommer en ny debatt. Och så förlorar man den. Och så kommer inte vargen. Den gången. Heller.

Men ingenstans har detta lett till minsta självinsikt och omprövning?

Verkligen?

Nej, tvärtom, för varje gång har tonläget höjts något, övertygelsen om att man är frihetens fanbärare befästs – genom glada tillrop till varandra (på samma bloggar, som upprepar varandras budskap i evig kretsgång…)

Det saknas inte hot mot integriteten

Det är inte det att jag anklagar alla som engagerat sig mot någon av dessa frågor för att vara opåläst. Nej, med tanke på hur mycket det skrivits, bloggats, twittrats et.c. så finns det energi och engagemang så det räcker.

Det är bara det att för att vara påläst, är det typiskt bra att inte bara läsa varandras alster, utan också, åh, till exempel förslaget det handlar om?

I så fall hade samtliga dessa grundläggande, pinsamma misstag kunnat undvikas. Enkelt. Inget av det har egentligen varit särskilt svårt att ta reda på (som att de ”privata poliserna” var ett påhitt och handlade om Kronofogden, att ACTA inte var hemligt osv.)

(Hade det kunnat undvikas, hade man inte heller fjärmat sig från en massa potentiellt allierade beslutsfattare. Dvs. dem som man nu försöker påverka genom att kalla vid öknamn. Typiskt dumt sätt att vinna sympati…)

Det är inte det att allt är frid och fröjd. Det saknas verkligen inte hot mot integriteten…

Så vi har trafikdatalagring, vad gör vi nu då?

Vi har lagring av trafikuppgifter. De lämnas ut till Polisen. Vad gör vi nu då?

Jo, det första steget bör vara att reglera när utlämning får ske vad som får lämnas ut*. (Och det gör ju propositionen.)

Idag finns det, kortfattat, två grunder. Dels utlämning av uppgifter om enskild där det finns en konkret, skälig misstanke. Denna utlämning sker enligt Rättegångsbalken (RB). Det är bra, därför att Rättegångsbalken innehåller många centrala, fungerande skydd mot onödiga intrång, så som:

- Domstolsförhandling

- Allmänt ombud som företräder den som det berör

- Krav på skälig misstanke

- Innebär tydligt, spårbart beslut och medför god möjlighet till uppföljning

Dels finns utlämning enligt Lagen om Elektronisk Kommunikation (LEK). Det är mindre bra. Där är kraven betydligt mindre rigorösa. Det behöver inte föreligga någon konkret misstanke, det förs ingen förhandling eller prövning om behovet överstiger allmänintresset osv.

Här finns en uppenbar fråga att ta itu med. Kraven på utlämning enligt LEK måste stramas åt. Åtminstone måste en prövning ske. Och, även om inte hela RB:s skyddsapparat kan tas in, så behöver kriteriet stramas åt.

Här kommer att komma en debatt i vår. Detta är nämligen föremål för en kommande proposition.

Här finns alltså en möjlighet för en mer sansad debatt – utan obefogade påhopp, onödiga överdrifter, missförstånd osv.

Mitt stalltips?

Det finns de som kommer att göra allt för att undvika en sån debatt.

Det sorgliga är bara att de säger sig (och tror sig) värna om integriteten i Sverige.

- – - -

Edit, ons 13:53:

Blev uppmärksammad på att jag sent igår skrev fel. Jag skrev att den förhandenvarande propositionen reglerade när trafikdata får lämnas ut. Det var ett misstag (det är vad som behandlas i den proposition 2011/12:55 som nämns senare.) Jag syftade snarare på att genom ändringen i Lagen om elektronisk kommunikation införs en bestämmelse att de exakta uppgifterna som ska lagras, ska bestämmas i en förordning (utfärdad av regeringen). Det skäper istället ”vad”, men inte ”när”.

Beklagar misstaget.

 

Kristna högtider?

Jag återvänder till kristendomsdebatten. Från de debattörer som vill framhålla att ”Sverige är ett kristet land” är ett av de oftast nämnda kriterierna att vi firar kristna högtider (alternativt formulerat att ”våra högtider är kristna”, vilket kan tolkas delvis annorlunda).

Men är det så? I hur hög grad firar en genomsnittlig svensk en ”kristen” högtid på jul, midsommar, påsk et.c.? Vi firar inte längre högtider som Johannesmäss och Mickelsmäss, men däremot har vi ett stort firande av t.ex. midsommar och nyår.

Vi ska givetvis inte blanda ihop det med att det i semesterlagstiftningen ingår ett antal lediga dagar som sammanfaller med religiösa högtider – det är ju bestämt så och säger inget om vad hur den lediga befolkningen uppfattar anledningen till sin ledighet.

(Alltfler sektorer i arbetslivet tillämpar också ”röddagskonto” i någon utsträckning, d.v.s. möjligheten att helt eller delvis byta bort just kristna helgdagar mot andra dagar enligt t.ex. judisk, hinduisk eller muslimsk sedvänja.)

Mått på firande?

Hur mäter vi vilka dagar som firas mest? Det är svårt – firande kan ju se olika ut. Efter att ha letat en – mycket kort, ska erkännas – efter statistik på hur mycket mat som säljs och bara funnit månadsvis statistik har jag gett upp tanken på att försöka använda nån slags statistiskt underlag. Det kan inte hjälpas att det blir lite mer godtyckligt och subjektivt.

Årstidsbundna högtider

Det är ett rätt allmänt skick att uppmärksamma de fyra årstidernas växlingar genom helgdagar som markerar antingen årstidernas mittpunkt, deras höjdpunkter så att säga, eller deras växlingar. De flesta är därför bekanta med att den tidiga kristna kyrkan helt sonika anpassade vissa firanden strategiskt efter populära helgdagar i dåtidens Rom. Det är anledningen till att Kristi födelse påstås ha inträffat fasligt när högtiden Sol Invictus, fast den (av de fåtaliga historiska data om finns att tillgå) snarare tycks ha inträffat kring påsk.

Midvinter och midsommar – i äldre nordisk mytologi – har dock inte sammanfallit med de högtider vi firar idag, utan någon eller några veckor senare, beroende på månen. (Detta kan ju anas av vem som helst som inser att dessa högtider infaller alltför tidigt för att markera mitten av respektive årstid.) Jul-högtiden kan därför ha varit en högtid på senhösten/tidig vinter i samband med slakt och bärgning av skörden snarare än en fest under själva vintern.

Svenska kyrkans högtider

Sedan diverse tidigare populära helgonfestligheter strukits ur det officiella kyrkoårets högtider, firas numera framför allt jul (advent), påsk och pingst. Dessa sammanfaller med olika ledigheter – men inte nödvändigtvis med vad folk i allmänhet bryr sig om att fira.

Högtid	Infaller	Kyrklig/världslig
Nyårsdagen	1 januari	Världslig  1)
Trettondagen	6 januari	Kyrklig
Långfredagen	rörlig, påskveckan	Kyrklig
Påskdagen	rörlig, påskveckan	Kyrklig
Annandag påsk	rörlig, påskveckan	Kyrklig
”Våffeldagen” 3)	25 mars	Kyrklig
Valborgsmässoafton	30 april	Världslig (numera)
Första maj	1 maj	Världslig
Kristi himmelfärd	6v efter påsk	Kyrklig
Pingstafton	7v efter påsk	Kyrklig
Pingstdagen	7v. efter påsk	Kyrklig
Annandag pingst	7v. efter påsk	Kyrklig
Trefaldighetsdagen	8v. efter påsk	Kyrklig
Nationaldagen	6 juni	Världslig
Midsommarafton	fredag v. 25	Världslig 4)
Midsommardagen	lördag v.25	Världslig 4)
Johannes döpares dag	lördag v25.	Kyrklig 4)
Apostladagen	13v. efter påsk	Kyrklig
Kristi förklaringsdag	15v. efter påsk	Kyrklig
Alla helgons dag	31 okt. – 6 nov.	Kyrklig/världslig 5)
Domsöndagen	20-26 november	Kyrklig
1 sönd. i advent	27 nov. – 3 dec.	Kyrklig 6)
2 sönd. i advent	4 dec. – 10 dec.	Kyrklig
3 sönd. i advent	11 dec. – 18 dec.	Kyrklig
4 sönd. i advent	18 dec. – 24 dec.	Kyrklig
Julafton	24 december	Kyrklig 7)
Juldagen	25 december	Kyrklig 7)
Annandag jul	26 december	Kyrklig
Menlösa barns dag	27 december	Kyrklig
Nyårsafton	31 december	Världslig

 

Noter till tabellen:

1) Nyår räknas sällan upp bland de sekulära helgdagarna. Det har dock inget att göra med det kyrkliga året (som ju inte ens har nyår vid det tillfället) utan är i allt väsentligt en helt sekulär dag.

2) Påsken firas med mycket blandade ritualer och firande sammanfaller delvis med liknande vårfester i många kulturer. Det svenska namnet på påsken kommer från judiska pesach. I engelskspråkiga länder kommer namnet ”easter” från firandet av den hedniska fruktbarhetsgudinnan Eostre. Därifrån kommer också seden att äta ägg i samband med påsk.

3) Jungfru Marie bebådelsedag eller Vårfrudagen, som i folkmun förvandlats till ”våffeldagen” och därför firas med våfflor är exempel på hur lätt den religiösa anledningen till högtiden faller i glömska i ett sekulärt samhälle och ersätts av ett firande för sin egen skull.

4)  Midsommarafton är sommarhalvårets stora sekulära festdag – och en av de allra största festdagarna i svensk allmänkultur. Dess hedniska rötter är ganska fördolda idag, även om bruket av midsommarstången har återimporterats. Midsommar inföll dock ursprungligen senare – i närheten av den verkliga ”mitten av sommaren”.

Den kyrkliga anknytningen till Johannes döpares dag är ett typexempel på anpassning till existerande firanden. Helgon och martyrer brukar firas på sina dödsdagar, men eftersom den inföll i slutet av augusti var den inte passande nog.

5) Firandet av Alla helgons dag har så gott som upphört, till förmån för åminnelsen av döda släktingar (döda själars dag) som ursprungligen firades i samband med pingst. Högtiden är numera alltmer uppblandad med anglosaxiska Halloween-traditioner.

6) Advent är inledningen av kyrkoåret, så 1:a advent är kyrkans ”nyår”. Införandet av adventsljusstakar (1920-talet) och adventskalendern (från Tyskland i mitten av 1930-talet) har varit försök att påminna om betydelsen i advents ”nedräkning” inför födelsehögtiden i slutet av december. Men det har svårt att behålla någon egentlig religiös innebörd vid sidan om det allmänna julhelgsfirandet.

7) Julen har precis som midsommar förkristen bakgrund. Dagens seder och traditioner är en mix av gammalt och nytt – men det mesta är nyare än folk kanske tror och ofta efterhandskonstruerade uppfattningar om äldre seder. Jultomten har egentligen ingen koppling till folktron om tomtar, utan är ett modernt påfund – har koppling till helgonlegenden om s:t Nicolaus – och har slagits ihop med julklappsgivandet (som har äldre rötter). Mer än någon annan helg har julfirandet karaktär av familjehögtid.

Kristna högtider? Verkligen?

Slutsatsen är att det inte är mycket kristendom att tala om i de högtider vi verkligen firar – inte ens de som har en kristen koppling (som ofta ”stulits” av den kristna kyrkan) är det särskilt många utanför den aktivt troende skaran som uppmärksammar. En del av sedvänjorna (t.ex. adventsljusstakar) lever sitt eget liv.

Flertalet kyrkliga högtider under kyrkoåret passerar spårlöst förbi, om det inte handlar om ledigheter. Men ledigheterna utnyttjas i regel inte för något firande – utan för ledighet. De bara råkar infalla på dagar (om pingst eller kristi himmelfärd) som en gång bestämdes av kyrkan auktoritet.

De allra största firandena i den sekulära befolkningens årskalender är jul/nyår och midsommar – och helt sekulärt. I den mån man firar påsk genom att äta ägg och sätta upp påskris (en annan fruktbarhetssymbolik), har det inte direkt Jesu död och uppståndelse som förebild.

Talet om att våra högtider är ”kristna” är en slags försök att genom upprepning till utmattning få det att förbli så. Det säger ingenting om hur en genomsnittlig svensk ser på firandet. Om hon är ledig, så är hon tacksam för att slippa jobba och passar kanske på (särskilt om vädret är bra) att fira detta med vänner. Men den -eventuella- religiösa bakgrunden och innehållet i det kyrkliga årets högtider är de flesta helt omedvetna – och obekymrade – om.

”Grönt är det nya bruna”

Expressen sidan 4 debatt publicerar idag ”MP måste göra upp med ekofacismen” av Alexander Bard och Adam Cwejman. Jag kan väl erkänna att jag haft något litet finger med i tillkomsten, genom Liberati – även om jag inte deltagit aktivt i skrivandet av den här artikeln.

Men jag tar åt mig äran för identifierandet av biologismen som den nya moralismen. Allt mer av åsikter och förslag som går ut på att begränsa människors frihet och styra över deras livsstil, baseras på eller motiveras av förment naturvetenskapliga/biologiska skäl.

Inte sällan är kopplingen till vetenskaplig biologi obefintlig, finns bara i avsändarens fantasi. Eller också är den sökt, hårt skruvade argument på ett mycket tunt underlag (kanske någon enstaka forskningsrapport) som övertolkas långt bortom bristningsgränsen. Inte sällan faller det – oavsett andra brister – också för ”Hume’s lag”, att det som är inte kan användas för att argumentera för något som bör vara.  

Naturen vet inte av något naturligt

Det metafysiska argumentet att ingenting av princip kan vara ”onaturligt” så länge det håller sig inom alla kända vetenskapliga lagar, faller i regel rätt platt eftersom det missar målet. Det är visserligen sant, men sällan relevant. Det är inte vad motståndaren är ute efter att påstå, eller i alla fall väldigt sällan. Motståndaren är ute efter att fördöma något som fel, och vill bara appellera till en så stark auktoritet som möjligt.

Argumentet att något är ”naturligt” bör anses suspekt i sig självt. Det beror inte bara på att den som hävdar det som sagt ofta har fel i sak, det beror framför allt på att vad uppfattar som naturligt är en social konstruktion.

(Här är kanske påkallat med en liten utvikning, eftersom jag iakttagit att många, särskilt naturvetare, har svårt att förstå vad en social konstruktion är. Att säga att något är en social konstruktion behöver ingalunda betyda att de ingående fenomenen i och för sig är osanna eller icke-existerande. Det betyder bara att den betydelse vi fäster vid dem, beror på hur vi tolkar dem eller sätter in dem i ett sammanhang, snarare än fenomenen i sig.)  

När det specifikt gäller Miljöpartiets politik, är det det behårda motståndet mot GMO (genetiskt modifierade organismer) som jag vänder mig emot. Hur modernt och latteliberalt partiet än vill framställa sig som på sistone, skiner dess bakgrund igenom på sådana här områden.

Det finns absolut ingenting i en genetiskt förändrad organism som är det minsta ”onaturligt”, och knappast i processen att skapa den heller. Vad det handlar om är ju att ta existerande, fungerande gener och flytta mellan genom. De bevisligen fungerande generna har ju en garanterad funktion – är just det som växtförädlaren vill komma åt – så i den meningen är de ju högst ”naturliga”.

Och att göra detta med teknik som förmår isolera och manipulera enstaka bitar av RNA eller DNA, snarare än det väldigt trubbiga sättet att korspollinera närbesläktade plantor, utan att ha en aning om vilka genetiska kombinationer som då kan uppstå, kan ju knappast i sig betraktas som ”onaturligt”. DNA genomsyrar ju typ hela naturen…

Så vad det avslöjar, är ett djupt förakt för vetenskap – och ytterst för den rationella världsbilden i sig – därför att ”det är inte meningen att människan ska ha denna makt”; Prometheusmyten om igen.