Vad händer sen?

Många inkommande fynd väntar på sin tur i laboratoriet. Foto: Sara Svanström

Efter fältarbetet återstår en hel del arbete innan ett fynd – eventuellt – kan landa i en utställningsmonter på museet. Kapslarna med fynd måste öppnas och prepareras när de kommer till laboratoriet. Det är ett krävande och långsamt arbete. Här samsas mastersstudenter och doktorander med anställda preparatörer som under höst- och vintermånaderna sliter med att hinna med allt.

En framgångsrik fältsäsong genererar dock betydligt mer material än man hinner med att granska, preparera och förbereda för utställningar eller lagring. Mycket hamnar därför i förråden där det kan få vänta upp till tio, femton år innan någon vars forskningsprojekt tangerar rätt ämnen intresserar sig för dem. Det som bereds direkt är sådant som är viktigt för pågående forskningsprojekt.

Detta är en av anledningarna till att många upptäckter kommer ”i flock”. Det vill säga när nya arter beskrivs, så kommer ofta en ström av nyheter från det arbetet under flera år i följd. Det kan då bero på att den som arbetar med just den arten, istället för att spendera tre, fyra år i fält mellan varje uppsats, har förråden fulla med lovande material att arbeta med.

Finn fem fynd…

Ett rede har bärgats från utgrävningen och ska nu undersökas och fynden prepareras. (Klicka på bilden för att se tre ägg markerade.)

Preparationen kräver både tålamod och noggrannhet. Ungefär som bilden till vänster, kommer det att se ut när någon öppnar Sara Osers kapslar från ”grop B”. (Klicka på bilden så är tre stycken ägg markerade på den bild som öppnas.) Att frilägga äggen så att de kan studeras, utan att skada andra fynd i närheten är utomordentligt viktigt. Det här är ett tredimensionellt pussel som läggs i blindo.

Man måste ha ögonen med sig och hela tiden fundera över vad varje detalj betyder. Det finns inget facit i det här arbetet. Man kan hela tiden stöta på saker som ingen människa sett förut.

Medan vi arbetade på en av kapslarna i ”grop B”, hittade vi märkliga konkretioner som ingen kunde förklara. De bestod av vagt kristalina klumpar av blå eller mörkblått material med beige eller ljusbruna strängar mellan. Ibland kunde det finnas rester av äggskal ihop med klumpen, ibland inte.

När vi vände på kapseln hittade vi samma sorts klump, men denna gång med gnistrande kol istället för det blå materialet. Först då insåg vi att det vi hållit i och inte vetat vad det var, sannolikt är ägg som fossilerats i ett stadium innan embryot inuti nått en sådan utveckling att det bevarats. Den höga halten av organiskt material kan ha gett upphov till kol (som i vissa fall exponerats för regn och syre och kanske andra kemikalier, och därför blekts ur till den blå färgen) medan de bruna eller beige strängarna kan ha varit pågående brosk/benbildning.

Vi vet inte än. Om teorin stämmer, får framtida undersökningar visa. Men om det är så, har jag hållit resterna av dinosaurieembryon i mina händer, utan att ens inse det förrän efteråt.

Att ställas ut eller inte ställas ut?

Det mesta av det färdigpreprerade materialet hamnar i benförrådet. Har det inget publikt värde, så hålls det tillgängligt för forskare och framtida ändamål.

Syftena med att gräva ut dinosaurier är flera. För det första handlar det om forskning. Det betyder att vi framför allt gräver där chansen är högst att hitta något nytt. Inte nödvändigtvis som i nya arter. Det nya kan också vara att med hjälp av ny forskning eller nya metoder, dra nya slutsatser av material som vi vet ungefär vad det är. (Det är ju själva syftet med att gräva på Egg Mountain, ett dussin år eller så efter den senaste större utgrävningen där.)

Ett annat syfte kan vara att hitta material som är lämpligt för att sprida kunskap. Det vill säga sådana fynd som lämpar sig för utställningar. Då handlar det gärna om så fullständiga skelett som möjligt, stora individer och gärna med spektakulära egenskaper. (För, trots allt, de flesta intresserar sig mer för de stora rovdinosaurierna eller dinosaurier med horn, plattor på ryggen och svansklubbor än för de mindre skillnaderna mellan olika hadrosauriers tandbatterier, utvecklingen av finger- och fotben hos maniraptorer eller liknande.)

Det kan betyda helt andra saker än det som är viktigt för forskningen. För utställningsändamål är det en fördel om alla ben är hela. För forskningen kan det vara tvärtom. En skalle som är uppdelad på alla sina beståndsdelar gör det lättare att mäta och identifiera alla enskilda ben som den består av, men utan att limmas ihop gör den sig föga i utställningssalen.

Men Museum of the Rockies är väldigt duktiga på att utnyttja sitt rika material. De har tillgång till mer än de flesta museer världen över. Och till skillnad från de flesta, har de ofta mer än ett exemplar av mycket. De kan ha ben från samma art i ett antal olika ”utföranden”, som till exempel i olika storlekar. Så de kan illustrera hur dinosaurier växer och utvecklas. Eller hur olika skador och sjukdomar kan påverka skelettet. (Se till exempel historien om ”Big Al”.)

Big Mike

Kathy Wankels T. rex, eller "Big Mike", var den första rexen vars armar återfanns. Endast "Sue" är mer komplett. Foto: Sara Svanström

Med det sagt, så är det så klart inte sällan som ett spektakulärt fynd som kan locka museibesökare också kan vara betydelsefullt för forskningen samtidigt. Ett exempel är ”Big Mike”, världens näst mest kompletta T. rex-skelett.

Big Mike hittades 1988 av ranchägaren Kathy Wankel, nära Fort Peck reservoaren. Den del hon hittade var faktiskt världens första fynd av en arm från T. rex. I sin helhet återfanns 90 procent av skelettet.

Så pass kompletta skelett är sällsynta, oavsett art, storlek eller lokal. Enbart i de mest spektakulära fyndplatserna – ”Konservat-Lagerstätten” som Solnhofen eller Yixian – bevaras mer. (Men det är från sådana ställen som de allra bästa fynden, med spår av mjukdelar, fjädrar osv. finns.)

Nu hittade vi inga fynd som kommer i närheten av Big Mike. Men det gäller ur utställningssynpunkt. Resultatet av årets fältsäsong var spektakulärt framgångsrikt ur forskningssynpunkt. Inte minst fynden av fyra bevarade däggdjur, varav ett eller två kan visa sig vara nya arter, flera ödlor och ett par Maiasaura-bon med rester av vad som kan vara pre-embryonala ägg, kan mycket väl innebära flera forskningsframsteg.

Och jag var där.

 

 

 

Skördetid på fossilfälten

Vad gör man då med benen som kommer fram vid utgrävningen? De är sköra, kan snabbt bli förstörda och behöver skyddas från väder och vind – och inte minst från mänskliga händer och annan påverkan.

Hadrosaurfyndet i gipskapsel strax innan vändningen. Foto: Sandy Squillace

För det mesta undviker man att gräva ut ben för ben i fält. Istället gräver man runt en fyndplats och försöker, som jag tidigare nämnt, kapsla in benen i ett gipsomslag. (Innanför gipset skyddar man benen med blött hushållspapper och/eller stanniolfolie.) Gipset bör sluta om det framgrävda materialet som en kapsel, vilket kan vara svårt nog beroende på materialet man gräver i. Det behöver också vara starkt nog för att motstå en hel del. Därför kan man (som syns på bilden till höger) också gipsa in plankor för att förstärka konstruktionen.

Därefter gäller det att lyckas vända fyndkapseln. Det finns olika tekniker, beroende på materialet. I grunden frilägger man tillräckligt mycket för att fyndkapseln ska få en liten piedestal. Om det är mycket hårt, får man sen ”tunnla” genom piedestalen, eventuellt med tryckluftsborr, och gradvis utvidga tunnlarna tills det går att vända på kapseln. I det här fallet räckte det dock med att knacka bort en del material från piedestalen och sen utnyttja de naturliga sprickor som fanns.

Vi sliter med att bära fyndkapseln till bilen för transport tillbaka till lägret. Foto: Sandy Squillace

Det finns dock nackdelar med att ha ett så lättarbetat material. Ju enklare det är att slå bort bitar av stenmatrisen runt fynden, desto mer material måste man ta med i kapseln. Det är rätt så enkelt. Om fyndet befann sig i ren sand, dvs. med nästan inget gräv-motstånd alls, skulle ju sanden helt enkelt bara rinna ut ur hålet i botten av kapseln när man försökte vända den. Om det å andra sidan är väldigt hård sten, så räcker det med att ta med det lager där benen befinner sig. Och oftast blir det någonstans emellan dessa extremer.

Man kan trimma kapseln efter vändningen och på så sätt ta bort en del av det överflödiga materialet. Sen lägger man på motsvarande gipslager och låter det stelna innan man transporterar iväg hela paketet. I vårt fall behövdes fem personer för att lyfta och bära kapseln 30-40 meter till bilen.

Inte bara ben

Jag och Becky arbetar i Saras grop med den stora kapseln. I bakgrunden Sarah Oser och Tim, en av de besökande lärarna. Foto: Sara Svanström

Nu heter det ju inte Egg Mountain bara för syns skull. Även om vi, i år, inte hade lyckan att hitta rester av något bo i den huvudsakliga utgrävningsplatsen (”huvudgropen”), så grävdes det på fler ställen. En av MSU:s master-studenter heter Sara Oser. Hennes uppsatsprojekt handlar om varför förhållandena just vid Egg Mountain inneburit att så mycket rester av ägg, bon och små varelser bevarats. (Som nämnts så har vi ju på två säsonger lyckats flerdubbla antalet utförliga däggdjursfynd från Krita-perioden. Vi har dessutom hittat ganska utförliga skelett ett par ödlor av ännu obestämd härkomst.) Så hon har haft en egen grop pågående en bit från den huvudsakliga utgrävningen för att samla data till sitt arbete.

I Saras grop finns rester av åtminstone två Maiasaura-bon. (De befinner sig på lite olika höjd, så det antyder att det är fråga om två olika bon vid olika tid. Men höjdförhållandena är lite luriga, eftersom det rör sig om fynd från en höjd där materialet kan ha förskjutits olika under årmiljonerna.)

Inmätning med moderna laserinstrument. I bildens nedre vänstra hörn ligger det äldre, optiska lanmäteriinstrument som vi vanligen använde.

Efter att vi avslutat arbetet med Hadrosaur-kapseln flyttade vi över till Saras grop. På grund av hennes undersökningsmetodik mätte vi här in också enstaka lösa fynd (en bit äggskal här, en tand där osv.) i tre dimensioner. På så vis blir det möjligt att följa upp den relativa spridningen av lösa föremål och bestämma om de kommer från samma källa som vi gräver ut (lokal spridning) eller kan ha kommit till fyndplatsen från någon helt annan lokal. Vi förde bland annat bok över andelen äggskal som hittats med den konkava sidan upp respektive ned. (Eller, i omkring 10 procent av fallen, helt vertikala – vilket i stort sett bara förekommer på kläckningsplatsen.)

Samtidigt som vi arbetade med detta, befann sig en delegation av spanska och italienska paleontologer på plats. Med hjälp av moderna laserinstrument och några hundra mätpunkter i terrängen byggde de en tredimensionell modell över Egg Mountain, som ska hjälpa till med inplaceringen av de olika fynden relativt varandra.

Kulle, ö eller träskmark?

Alla kapslar är dock inte stora. Här är jag i färd med att lösgöra en mindre kapsel med delar av ett Orodromeus-skelett. En annan kapsel ligger med undersidan upp, i bildens över högra hörn. Foto: Sara Svanström

Dessa studier, tillsammans med studier av sedimenten och stratigrafin som Jason Moore och Dave Varicchio utför, syftar till att ta reda på mer  om vad platsen egentligen varit. Olika teorier har funnits, men mycket litet har egentligen kunnat styrkas med någon säkerhet. Var det vi idag kallar Egg Mountain en liten kulle redan under kritaperioden? Om inte, har den uppstått senare genom att omgivningen eroderats bort – eller höjts upp på grund av tryck underifrån?

Hur såg platsen ut när äggen lades? Var det – som några tror – en delvis isolerad ö eller halvö i kanten av en större sjö eller en träskmark? Var det en skyddad dalgång (som lätt fylldes av vatten och slam vid översvämningar)? Spår av ett relativt stort vattendrag finns ju närheten – flod- eller sjöbotten skymtar fram vid lägerplatsen ungefär en kilometer från utgrävningen.

Från 22 till sex personer…

Dave Varicchio förklarar Montanas geologi under kritaperioden på en improviserad white board. Foto: Sara Svanström

Jämförelsen med skördetid är passande inte bara för att vi arbetat med att samla ihop säsongens resultat, utan också därför att lägret under ungefär två veckor svällde ut från sju-åtta personer till drygt 20. Att vi fick besök av en grupp spanska och italienska paleontologer har redan nämts. Vi hade också en grupp på cirka tio lärare, de flesta från Montana, som genomförde ett fortbildningsprogram där de deltog i utgrävningarna, under professor Frankie Jacksons ledning.

Deras besök innebar inte enbart ett tillskott på personer i lägret – och på utgrävningsplatsen – utan också att vi gjorde en del andra aktiviteter som en del av deras fortbildning. Bland annat en intressant utfärd till en del platser i omgivningen, inom formationen Two Medicine, och liknande.

På slutet krympte dock lägret snabbt till sex personer. Den allra sista veckan blev därför slitsam då vi dels arbetade hårt med att bärga de sista kapslarna för transport från utgrävningsplatsen, dels slet för att få både utgrävningen och lägerplatsen i ordning inför vintern. (Det är en av anledningarna till att uppdateringarna dröjt en del på sistone…)

Semester från semestern…

Vi slutade också något tidigare än beräknat. Det innebär lite tid över för mer ordinära semesteraktiviteter, så som besök i Yellowstone, Lewis & Clark Caverns med mera som jag kommer att återkomma till de kommande dagarna.

Mer om ben i sten

Hadrosaur-platsen innan årets arbete påbörjats.

Som jag nämnde häromdagen har jobbet de senaste dagarna bestått i att frilägga ett område där vi tidigare funnit hadrosaur-ben för att så småningom kapsla in en lagom bit av stenen för vidare transport till museets laboratorium. När vi började arbetet så såg platsen ut som på bilden till höger. Den delen som sticker ut och är inkapslad i gips är förra årets fynd. Linan som går över bilden avgränsar  - eller snarare, var tänkt att avgränsa – utgrävningsplatsen. Nu när vi hittat ben som sträcker sig förbi gränsen, gräver vi självklart ut även området utanför avgränsningen.

Hittills har vi mest arbetat så att Becky började norr om gipskapseln (ungefär där bilden är tagen) medan jag jobbat från söder.

Stenmaterialet är ursprungligen en lerjord som stelnat och utsatts för tryck. Trycket har inte varit på långa vägar stort nog för att omvandla det till en metamorf bergart. Men tillräckligt för att vara jämförbart med lättcement eller liknande. Den vittrar dock lätt och efter några dagar med sol och vind har klippans små sprickor och skavanker vuxit så att man ofta kan plocka sönder det yttersta lagret med handkraft. Men i regel behövs åtminstone en syl eller en stenhammare för att slå lös stycken att undersöka.

Samma plats efter ca. tre dagars arbete. (Foto: Sara Svanström)

Den sten som kommer lös, här eller i i botten av den övriga utgrävningen ska naturligtvis undersökas. (Finns det en bra svensk översättning av engelskans ”quarry” som inte är långt och omständligt som ”utgrävningsplatsen”. Ett ”stenbrott” är det ju inte fråga om – även om det stundtals känns så…) Det betyder att man får vända på en väldig massa sten varje dag. Är stenen stor eller om den visar tecken på att innehålla något intressant, gäller det att försöka slå sönder den i ytterligare mindre delar – utan att skada eventuellt innehåll. (Undersökta stenar hamnar i en hink som vi sen med jämna mellanrum tömmer över den norra sluttningen. Jag tror vi brutit mellan fyra och sex ton så här långt.)

På bilden till vänster ser man hur platsen ser ut efter ca. tre dagars hamrande och mejslande. Ett dike runt den del som innehåller ben håller på att ta form. (Det är jag som i bildens ytterkant smidigt böjer mig ned för att lyfta hinken och gå och tömma stenen från en dryg timmes arbete.)

De småfynd vi gör under tiden, samlas i plastpåsar beroende på fyndslag. Tänder i en påse, äggskalsrester i en annan, benbitar i en tredje och andra slags fynd i en fjärde. Sådana småfynd har inte nödvändigtvis något att göra med de ben vi för tillfället håller på att gräva fram. Det här har varit en aktiv plats och de andra fynden kan ha kommit till i efterhand eller flyttats från sin ursprungliga plats på grund av väder och vind. Men det är av vikt att de samlas in, katalogiseras och undersöks.

Ständigt dessa däggdjur…

Efter två dagars arbete gjorde jag ett fynd. När jag vände på en sten som jag nyss knackat loss, var den full av ben.

Cimexomys-fyndet! (Foto: Theresa Bednar)

Det var en rätt liten sten med rätt små ben i. Men desto mer sällsynta. De tillhör sannolikt ett tidigt däggdjur (eller snarare pungdjur) som heter Cimexomys (eller möjligen en Alphadon).

Med mer ben kvar i den ännu oknäckta stenen, och ytterligare några i kringliggande bitar, kan det vara ett rätt så komplett skelett. (Åtminstone de fyra viktigare käkdelarna, ett par av de längre benen, en del revben, ryggkotor et.c. finns med. Mer kan finnas inuti stenarna när de väl undersöks i laboratorium.)

Egg Mammal mountain

Kritaperioden är inte känt för sina däggdjur. På många sätt är det höjdpunkten av dinosauriernas tid, med så välkända inslag som Tyrannosaurus Rex och Triceratops – men det är också under kritaperioden som mycket viktigt händer med däggdjuren. Pungdjur (marsupialia) utvecklas men även tidiga (fulla) däggdjur ser dagens ljus.

Däggdjursfynd är dock sällsynta. Det beror mycket på att de var så små. Det är ovanligt att betingelserna är så goda att ett helt skelett bevaras. Oftast består fynden bara av tänder eller enstaka ben. Det enda tidigare relativt kompletta fyndet av Ciomexomys Judithae som gjorts, kommer också från Egg Mountain. Överhuvudtaget är det den enda fyndplats med i stort sett fullständiga och sammanhållna skelett av däggdjur från kritaperioden i Nordamerika. Och i år har vi antagligen fördubblat antalet fynd. Hittills.

Det är kanske dags för att byta namn på fyndplatsen?

Lagarbete

Jag får det kanske att låta som om jag ensam utför allt viktigt arbete. Så är så klart inte fallet. Det är bara ett utslag av att jag skriver de flesta inläggen från min personliga horisont (och utan att låtsas som jag är neutral i observationerna).

Från vänster: Becky, Theresa, Leonard, Dave (stående), jag, Jason. (Foto: Sara Svanström)

Troligen hade det varit rent outhärdligt att ens försöka arbeta i total ensamhet. För det mesta går det långt mellan fynden. Och som otränad amatör behöver man så klart alltid någon annans tränade ögon att hjälpa till med att skilja det intressant från det ointressanta. (Även om jag börjar bli bättre och bättre på egen hand. Jag har till och med börjat lära mig se skillnad på fragmentariska tänder och benrester. Men – som jag skrev om häromdagen – det är  givet de specifika förhållandena på den här fyndplatsen och skulle kanske inte alls fungera lika bra på andra platser där fossilen ser annorlunda ut.)

Dessutom är kamratskapen som utvecklas under de veckor man arbetar, bor och äter ihop en av de allra viktigaste skälen till att det är så otroligt roligt att delta.

När ben kommer upp ur jorden

Mathia från Italien inspekterar ett exponerat, väderskadat "långben" i Judith River-formationen

När ben fossileras förändras de. Över årmiljonerna ersätts vissa obeständiga mineral av andra. Vilka beror på miljön – och under ogästvänliga förhållanden bevaras benen inte alls. Därför kan fossil komma i nästan alla tänkbara färger, beroende på vilka material och vilka processer det genomgått. Fossil inom ett visst område har därför ofta en specifik färg. (Originalet till den T. Rex som står på Naturhistoriska museet kallas ”Black beauty” (RTMP 81.6.1) på grund av att mineralkompositionen i det område där den hittades gjort benen svarta.)

När benen sedan tränger upp till ytan (eller snarare, när ytan når ned till dem genom erosion) och utsätts för UV-strålning, regn (eventuellt surt regn), kyla och andra väderförhållanden börjar de förändras igen. De urlakas och bleks. Och i regel förstörs de på relativt kort tid genom denna påverkan.

Fossila ben kan därför vara mycket svåra att känna igen. Man kan inte säkert veta vilken färg de har eller om de behållit sin ursprungliga form. De kan ha fragmenterats eller böjts och sträckts till oigenkänlighet.

Delar från ett troligt underkäkben från en Theropod (?) dinosaurie som Mathia och jag hittade i Judith River. (Det är faktiskt tre delar på bilden som är ben, resten är vanliga stenar.)

Att gå på rekognoceringsturer i fossilrika områden är därför en mycket nyttig erfarenhet. Både Rudyard-lägret, som ligger i formationen Judith River alldeles invid kanadensiska gränsen och Egg Mountain är så fossilrika att man kan vara säker på att hitta saker, om man vet man gör.

På den två-timmars tur vi tog när vi var i Rudyard för 4th of July-firandet, hittade vi inte enbart ben i olika grad av bevarande, utan också ett par tänder från rovdinosaurier, förmodligen Allosaurus, samt skal från sköldpaddor, benplattor från krokodiler och fjäll från Gar-fiskar. (Gar-fiskar är släkt med bl.a. Stör och tillhör de äldsta levande arterna av strål-fenade fiskar.)

Dagen bjöd på en provkarta av fossila ben av olika utseende. Vi hittade hela skalan från vita, blekta ben till bruna. (Inga riktigt blå-svart, som de brukar vara t.ex. kring Egg Mountain.) De flesta var ”exploderade”, dvs. spräckta och förstörda av återkommande perioder av väta och frost. I det läget är det i regel ingen idé att bevara dem, om de är enstaka ben. Men om de är det första av flera som är på väg upp ur marken så ger det en ledning om var framtida grävplatser kan lokaliseras, så vi försöker mäta in platsen med GPS och katalogisera dem om de är nya.

Ett exploderat långben i nästan samma färg som omgivningen, i Judith river-formationen.

Den första utmaningen är alltså att hitta fossilen. Den andra är att identifiera dem. Jag som med visst besvär kan skilja ben från sten, är full av beundran för våra grävledares förmåga att efter ofta bara en snabb blick på ett fragment avgöra vilket ben och vilken undergrupp av arter det kan röra sig om. (Den senare informationen är iofs. ofta relativt lätt att härleda från vilka arter som beskrivits i området.)

Det är ungefär som om jag skulle kunna avgöra på enbart ett brottstycke av en mening, vilken filosof som sagt det. (Eller ja, det kan ju ibland vara lätt. Om citatet t.ex. börjar med ”Min käre Glaukon…” men ni förstår vad jag menar.)

Att hitta ben inuti sten är en helt annan typ av utmaning. Det kan vara lätt nog att urskilja dem – om färgen avviker från det omgivande materialet – men desto svårare att få fram dem utan att skada dem. I Egg Mountain förra året – strax efter att jag hade åkt – hittade grävlaget ett av de mest kompletta däggdjursfossilen från Nordamerika. I år har vi kanske ännu mer intressanta ben, bland annat ben från en dinosauriegrupp som inte tidigare associerats med området, som Becky Schaf och jag arbetar med att frilägga.

Ett par blottlagda mindre ben i klippan vid Egg Mountain

Delar av klippan är så vittrad av väder och vind att den enkelt låter sig brytas i bitar med handkraft. Lite längre ned hårdnar det och man måste använda hammare eller tryckluftsborr. Men eftersom vi arbetar på en plats där det finns risk att skada benen, är tryckluftsborren utesluten i vårt fall. Än så länge har vi knappt hunnit skrapa på ytan, men Becky skrapade fram två mindre ben under eftermiddagen som i alla fall berättar för oss att det finns ben i det lager och inom det område vi misstänkte.

(Jag var tvungen att förstärka kontrasten något för att benen alls skulle synas, men det är de två mörkare skuggorna något över mitten på bilden.)

De närmaste veckorna kommer vi att tillbringa med hammare, mejsel, borste och tandläkarverktyg för att ta reda på inom vilket område benen finns så att vi kan ta loss en större del av klippan med benen inuti, för vidare transport till museets preparationsavdelning där de kan friläggas under mer ideala omständigheter.

Stopover New York

Äntligen! På lördagen började årets resa till utgrävningarna vid Egg Mountain. Det blir inte raka vägen dock. Två stopp är inplanerade på vägen. Det första är ett dygn i New York. Det andra är firandet av 4th of July, i Rudyard ihop med de andra grävlagen. (Mer om det senare.)

Central Park

Förra gången tog immigrationskontrollen så lång tid att jag missade anslutningsflyget och fick göra ett oplanerat stopp på ett flygplatshotell i Queens. Men den här gången hade jag planerat att stanna i New York. Där träffade jag också Sara Svanström och Gulan Avci som spenderat en vecka i staden. (Sara ska sen följa med på utgrävningarna.)

Central Park West

JFK är den enda flygplatsen i New York som har reglerade taxor för taxibilarna. Det hindrar inte mer självständiga entrprenörer från att försöka rekrytera kunder lite vid sidan av systemet. (Precis som i Stockholm frodas svarttaxi-förarna där det finns gott om turister som kanske inte är lika vaksamma.) Men den Yellow-cab som jag tog var väl värd sin avgift eftersom han – så gott det gick mellan vägarbeten och trafikomläggningar – tog ”the senic route”, över Queensboro bridge och genom Central Park.

Vad gör man med bara en kväll i New York? Hur prioriterar man mellan allt som finns att se?

Svaret är att det gör man inte. Det är inte lönt att försöka. Särskilt inte med tidsomställningen från Sverige i ryggen, som gör att när man landar på eftermiddagen och klockan bara visar ett par timmar mer än i Stockholm, är det efter en mycket lååång dag. (Hur man kan bli så trött bara av att sitta still, i en flygplansfåtölj, är en gåta.) Ett besök på Museum of Natural History (AMNH på paleo-slang, den förkortning av institutionen som bl.a. används för att beteckna fossil som lagras där) hade varit trevligt, men det får vänta till någon annan gång.

Trump Tower

Istället slappade vi någon timme på hotellets Pool Deck. (Uppenbarligen något som man kommit på i efterhand, då vi fick trava upp för ett antal trappor för att komma ut på det ombyggda taket.) Med en drink i handen 12 våningar ovanför Broadway, lyckades jag alltså få in lite lyxliv innan det är dags för fyra spartanska veckor i tält.

Vi avslutade kvällen med att äta middag och ta en promenad i kvarteren runt Central Park West (och en avstickare i parken så klart).

New York på sex timmar – innan det var det dags att sova inför morgondagens resa. Om den inre klockan säger 03:00 är det inte svårt även om den lokala tiden är 23:00.

 

 

 

Vikingar i rollspel

Rollspel bygger på ett visst behov av eskapism. Det går att rollspela vad som helst – och som en utmaning i agerande kan det så klart vara kul att någon gång spela något helt mundant i en totalrealistisk situation, ”familjen grälar om vem som diskade senast”. Men precis som riktigt realistisk teater och film ofta lockar mindre publikskaror än mer fantasifullt uppskruvade produktioner, även när det gäller att illustrera generella mänskliga dilemman, så är det i längden inte särskilt roligt att rollspela vardagligheter. Det är helt enkelt ofta lättare att berätta en fängslande historia, om den befinner sig en bra bit från åskådarnas, läsarnas eller spelarnas egna vardag.

Jag tror att detta bidrar till att rollspel i en helt verklighetsbaserad miljö ofta lyckas sämre än konkurenter som utspelas i fantasy-världar, rymden, efter katastrofen osv.

Det gemensamma för dessa miljöer är att man kan erbjuda spelarna att göra saker helt utöver det möjliga. Det tydligaste är magi, i fantasy-miljöer. Men för det mesta existerar olika motsvarande fantastika även i andra världar. Det kan handla om psi-egenskaper som telepati, mind-control osv. eller att spela en varelse med fantastiska mutationer i en efter-katastrofen-värld. Eller om en framtid där nanoteknologi, implantat osv. ger vissa människor övermänskliga förmågor. Alla dessa inslag ger enkel, snabb eskapism. Och det är – så länge det genomförs med någorlunda kompetens – ett tydligt framgångsrecept.

Visserligen finns det framgångsrika och långlivade rollspel i t.ex. Western-miljö utan sådana inslag, så det existerar undantag.

Vikingar lyckas sällan

Anders Blixt har skrivit några inlägg som berör  bland annat svårigheten med rollspel i en vikinga-miljö. Där finns en otrolig historisk potential. Men det lyckas sällan fånga särskilt många.

På den tiden jag frilansade åt Äventyrsspel, så skrev jag bland annat vikingakulturen Jorduashur i världsmodulen Ereb Altor. (Som återupplivats i ny tappning här.) Det var inom Drakar och Demoners regelsfär, så jag brottades aldrig riktigt med frågor om världen i stort, om spelstil eller liknande. Och jag kom aldrig på tanken att skapa egna magisystem som bättre passade in i det nordiska/vikinga-temat. (Det hade väl legat lite utanför mitt uppdrag, så jag vet inte hur det hade tagits emot om jag hade gjort det…)

Jag tror att jag levererade en någorlunda kompetent skriven produkt (jag fick ju fler uppdrag…) men jag tror också, baserat på vad jag hört av spelare som använt modulen, att Jorduashur var en av de minst uppskattade och använda miljöerna.

Långt innan Ereb Altor och innan Äventyrsspel ens började tänka på att ge ut en samlad spelvärld, publicerades äventyret Havets vargar. Det mötte en storm av kritik, från spelare som väntade sig mer av samma sak som i de dittills publicerade äventyren – skatter, magiska fällor, vandrande skelett osv. Istället fick vi ett realistiskt äventyr i en mundan vikingamiljö.

(Min spelgrupp spelade aldrig färdigt äventyret – spelarna tröttnade snabbt på att simulera flera veckors ändlöst roende från norden för att nå fram till Spanien, där äventyret skulle utspela sig, och gjorde myteri bokstavligen. En intressant, delvis samstämmig delvis avvikande, analys av Havets vargar finns på denna blogg.)

Vad är då problemet? Ja, jag tror precis som Anders Blixt att det har brustit på två nivåer. För det första skrevs (och skrivs) många av dessa produkter utan en tanke på det som idag kallas culture gaming, dvs. med en ganska banal och ytlig syn på kulturen som lite allmän utsmyckning som spelledaren diskar av i beskrivningen av rum, platser och miljöer. För spelarna inskränker det sig kanske till att välja lite typiska namn. Men någon utförlig diskussion om hur människor vid den tiden sett på världen, vad de trott på och varför har det sällan funnits.

En tillräckligt rik miljö, kan i viss mån ersätta behovet av fantastik för att erbjuda lagom verklighetsflykt. Men det kräver mer av spelarna (och av spelledaren).

För det andra saknas sätt att hantera magi och övernaturliga fenomen så att det fungerar ihop med miljön i sig, vilket är det enklare alternativet till culture gaming. Religionen har i regel inskränkt sig till en ganska tillrättalagd Asa-panteon – antingen baserad på de historiska gudarna eller lätt maskerade. Ungefär samma tillrättalagda brygd som vi serveras i grundskolans undervisning om nordisk mytologi. Magin har saknats helt eller, som i Jorduashur, varit beroende av ett generiskt fantasy-system som inte alls passar in i miljön.

Samma problem i andra miljöer

Jag tror samma problem finns i att simulera andra historiska miljöer, antikens Rom eller medeltiden (som den var, utan drakar och magi…). Det är inte för inte som flera rollspel som börjat som realistiska medeltidsmiljöer, med fantasy-inslag som ett tillval, så småningom blivit helt fantasy-dominerade. Så började även rollspelens flaggskepp – Dungeons & Dragons – en gång i tiden.

Den historiska miljön kan vara nog så intressant – jag har byggt egna rollspelsmiljöer baserade på antikens Rom och senmedeltida/på gränsen till renässansen/ Europa. Men det måste ges utlopp för fantasi. Mina världar har därför i regel varit en kompromiss mellan historia och fantasy. Romare som kämpar mot alver på de brittiska öarna? Mot drakar som härjar sjöfarten från klippiga öar i Medelhavet? Magiker upplärda i esoteriska grekiska akademier? Ja, jag tycker att det funkar. (Men hittills har jag inte haft möjlighet att testa någon av dessa spelmiljöer på en spelgrupp – och inte orkat lägga ned tillräckligt med tid för att självpublicera dem via nätet.)

Med tanke på den uppsjö av filmer och tv-serier som nu kommit ut i romersk miljö, från Gladiator till Rome till Spartacus: Blood and Sand, så borde miljön kunna ”ligga i tiden” för ett ambitiöst culture gaming-projekt.

Glatt sommarsolstånd…

Idag firas midsommar i Sverige. Men varför? Är det inte en smula underligt att fira en helg vars namn uttryckligen betyder ”mitt-i-sommaren”, när den i själva verket just har börjat?

Jo, det är mycket riktigt. Midsommar firades i gamla hedniska tider inte alls vid den här tiden utan senare. Däremot är det möjligt att sommarsolståndet uppmärksammades på något sätt även i vårt land, även om det inte verkar ha varit någon stor högtid alls.

Sommarsolståndet var ett viktigt datum för att hålla reda på årets indelningar, för att kalendern skulle hållas i ordning. Men varken midvinter eller midsommar inföll vid de tider vi tänker oss idag. Och det är relativt lätt att se varför, om man tänker på att säsongerna uppenbart är förskjutna mot det astronomiska årets hållpunkter. Midvinter är snarare en bit in i januari och midsommar i juli.

Varför fira nu?

Den troligaste orsaken till att vi i senare tid kommit att tidigarelägga midsommar är för att hitta en passande kristen helgdag att uppmärksamma, men förskjutningen kan ha börjat redan under sen järnålder och vikingatid, under influenser från andra länder där sommarsolståndet varit en större högtid.

Det finns en biblisk referens till att Johannes döparen ska ha fötts ett halvår innan Jesus. När den kristna kyrkan alltså fixerat kristifödelse till jultid, var det en naturlig följd att förlägga firandet av Johannes döparen till någon tidpunkt i det motsatta halvåret. (Visserligen strider placeringen av kristi födelse vid jul mot en hel del andra påståenden i ”jul”-evangelierna, som att det var nära lammningstiden, vilken infaller under våren. Men behovet av en stor kristen helgdag under vintern var större än behovet av att göra en riktig tolkning…)

Kelter och Sol Invictus

Midvinter firades som sagt också senare än idag. Men såväl vinter- som sommarsolståndet var viktigare datum i andra hedniska kalendrar än den nordiska. Bland annat fanns starka keltiska traditioner kring sommar- och vintersolstånden. Och delvis under inflytande av den traditionen kom den senromerska kulten av Sol Invictus (från 200-talet) att ha en högtid kring 25 december. Och det var för att överflygla den kultens utbredning, som den tidiga kristna kyrkan utmanade dem om festdagen 25 december.

Sannolikt passade det då alldeles utmärkt att dra fram Johannes döparen när kristendomen nådde de brittiska öarna och behövde en motsvarande fest för att utmana den kvardröjande traditionen att uppmärksamma sommarsolståndet.

När detta skedde, på 500-talet, var den rådande julianska kalendern ordentligt ur fas med det astronomiska året. Sommarsolståndet inföll då omkring snarare i mitten av juni än runt 21:a. Ibland anförs detta som ett skäl mot teorin att kristendomen försökte ursupera befintliga kulters helgdagar. Man ska dock komma ihåg att den druidiska kulten tillhörde det som romarna förföljde hårdast vid ankomsten till de brittiska öarna, och att det på 500-talet alltså sannolikt var flera hundra år sedan de sista verkliga druiderna utrotades från det romerska området. Det är alltså lika sannolikt att den återstående traditionen också låtit sig förflyttas i takt med kalenderglidningen och därför också inföll försenat.

Fertilitetsfirande?

De vaga, återskapade referenserna till hedniska seder som vi talar om idag, tyder på att dagens midsommar blivit en blandning av två högtider. Dels har vi det betydelsefulla firandet av vårens ankomst med förhoppningar om god fertilitet som sannolikt hållits någon gång i maj – men som vi delvis tagit upp också i valborgseldarna 30 april och sedvänjan med påskris. (De allra spädaste gröna skotten som signalerar vårens ankomst.) Hit hör med största sannolikhet också den pre-kristna traditionen med ägg-ätande, med sin klara koppling till fertilitet och dessutom till våren. (Se bl.a. mitt tidigare inlägg om högtider och kåseriet om påsk.)

Midsommareldar är en tradition i t.ex. Danmark, Norge och Finland.

Dels har vi ”riktiga” midsommar, sommarens högtid. Den var snarare en högtid för att fira de första resultaten av vårens förhoppningar om god avkastning från jordbruket. Det är först nu som man kan börja skörda de tidigaste resultaten av vårens slit. Våren är den magraste delen av året i ett samhälle centrerat kring jordbruk – det är då vinterns förråd börjar sina medan det ännu är för tidigt att skörda. (Och det är därför äggens betydelse – och fisk i kustlandskap – är så stor under våren.) Midsommar betyder därför överflödets återkomst.

Kring sommarsolståndet är det alldeles för sent att fira en fertilitetshögtid när alla grödor redan måste vara i jorden, men samtidigt knappast tidigt nog att vänta sig några skördar. (Nypotatis fanns ju inte…) Det är kanske det starkaste skälet till att misstänka att placeringen av högtiden kommit att avvika från det historiska firandet. Men också ett skäl till att ritualerna och attributen kastats omkring och blandats samman – när festandet sker lite mitt emellan de rimliga och ursprungliga datumen är det betydligt svårare att se var de hör hemma i den ursprungliga kontexten.

I den mån majstången har en koppling bakåt till järn- eller rent av bronsålderns kult, kan den ha haft en koppling till båda högtiderna. Höga stänger, med eller utan tvärslå, kan nämligen ha varit centralpunkten på åtminstone lokala kultplatser. Senare, under det vi oftast kallar vikingatiden, lär dessa pålar ha krympt och i regel ha varit snidade för att efterlikna respektive gudom. Men i den tidiga nordiska/germanska kulten kan en ensam påle, som eventuellt smyckades olika beroende på vilken guds högtid som stod inpå, ha utgjort den fysiska representationen.

(Anledningen till detta förmodande, synes framför allt vara att traditionen med majpålar et.c. har delvis bevarats även i de områden som under folkvandringstid blivit slaviska. Framför allt runt södra Österjön, Preusssen och Pommern, tycks en blandkult mellan slaviskt och germanskt ursprung ha uppstått. Se t.ex. kulten av Svetovid (”Svantevit”) centrerad i områdena kring Pommern.)

När firades då midsommar?

Midsommar lär ha firats ”vid första nymånen, efter första fullmånen efter sommarsolståndet”. Det vill säga mellan två och fem veckor senare.

Hällristning från Aspeberget, Bohuslän. En humanoid figur med kraftigt förstorad hand.

Indikationerna på detta är framför allt arkeologiska. Skandinaviska fynd från stenålder och bronsålder fram till järnåldern ger vägledningar, om än svårtolkade (det finns ju inga förklarande texter…) till hur man räknade fram rätt datum. En sådan indikation finns i ristningar, såväl hällristningar som avbildningar på föremål, av personer med överdrivet stora händer.

Bilden till höger visar en sån. En humanoid figur med kraftigt förstorad hand. Betydelsen av de många skålgroparna ovanför handen kan ha med kalenderräkning att göra. (Sådana små skålgropar kan ha olika betydelser i olika sammahang, men i detta förefaller de ganska uppenbart som en räknehjälp…)

Även inristningar på föremål från bronsåldern och yngre järnåldern bär liknande bilder, vilket kan tolkas som att en kontinuitet existerar. Men för vad?

Jo, en hand hållen mot horisonten är ett primitivt sätt att räkna framåt, baserat på solens och månens rörelser. Lite på samma sätt som man i gamla SoldF lärde ut angivelser genom att räkna på knogarna av en utsträckt hand. (”Mål, trädet, två knogar höger” betyder t.ex. att det finns ett mål ungefär sextio streck – motsvarande bredden på två knogar – till höger om ”trädet”.)

Nebra-skivan

Solen rör sig horisonten runt (360°, eller 6 300 streck) på ett år. Det motsvarar en förflyttning av en knoge per två dagar ungefär, eller en handbredd per vecka. Likadant kan man räkna fram månens position, genom att mäta dess förflyttning gentemot en känd position i förhållande till solen. Om man t.ex. vill räkna ut när en nymåne infaller (som ju är mycket svår att se, och därför kan missas) man man utgå från den position solen har vid fullmåne, och flytta fram positionen två händer (dvs. 14 dagar). När solen går upp vid den positionen, infaller nymånen.

Detta tillsammans med artefakter som t.ex. Nebra-skivan, vittnar om en avancerad kunskap om astronomiska förhållanden redan på bronsåldern. Men Nebra-skivan ger också indikationer på hur kunskapen har använts, som t.ex. för att beräkna kalendariska tidpunkter.

Midsommar 2011 infaller 30 juli

I år skulle midsommar infalla sent, omkring 30 juli. Det infaller visserligen en nymåne redan 1 juli. Men det är som sagt första nymånen efter första fullmånen som gäller – alltså en hel månad senare.

Och eftersom det är gott om tid dit, är det ett utmärkt tillfälle att träna färdigheten att räkna fram tiden på knogarna. Ta sikte på en punkt (soluppgången, solens position mitt på dagen et.c.) den 15 juli (då det är fullmåne) och räkna sedan fram detta två händer medsols. Vänta fjorton (femton) dagar och kontrollera.

Själv kommer jag att befinna mig vid Egg Mountain i Montana, precis som förra året, men jag är säker på att några av de andra deltagarna är pigga på att utöva lite hednisk astronomi med mig, så jag återkommer med en rapport…

Kartor i rollspel

Kartor betyder mycket i både fantasylitteratur och rollspel. I fantasylitteratur har det blivit en institution. På gott och ont. Tolkiens egenhändigt ritade kartor över Midgård som publicerades med Sagan om Ringen-böckerna gav honom underlag för att fylla berättelsen med detaljer, att räkna ut färdvägar exakt i både tid och avstånd och mycket mer. Ofta blir sådana kartor i modern fantasy dock stereotypa, fantasifattiga efterapningar.

De ger dock läsaren en känsla av överblick som annars skulle saknas. Om man skriver en roman som utspelare sig i den verkliga världen, där människor färdas från en plats till en annan (för det är nästan obligatoriskt i en fantasyroman att huvudpersonerna måste genomföra någon slags resa från A till B) kan man räkna med att läsarens geografikunskaper eller tillgång till kartböcker räcker för att hänga med. Man behöver inte förse bokens pärm med en skissartad karta över terrängen mellan Paris och Berlin. Men om det är mellan Gwarch och Detwach man ska färdas… Ja, inte kan man anta att läsaren (eller spelaren i rollspel) på förhand är förtrogen med hur terrängen är beskaffad – det är ju liksom poängen.

Hur dåliga kartorna än är i fantasylitteratur, fyller de alltså en funktion att hjälpa läsaren med överblicken över den miljö där allt utspelar sig. I rollspel blir de än viktigare. Spelarna förväntas kunna bidra på olika sätt i visualiserandet och skapandet av den gemensamma berättelsen. Åtminstone genom att de rollpersoner de spelar ska kunna säga och göra saker som inte är skogstokiga. Om de ska företa en resa (nästan lika obligatoriskt i rollspel som i fantasylitteraturen…) bör de ha ett hum om hur långt. Och vad de passerar för miljöer. Är det öken eller djupa skogar?

Inget utrymme för astrogationsnördar!

I science fiction-litteratur har kartor inte samma givna plats. Man behöver sällan ha samma koll som läsare. Olika planeters inbördes avstånd och läge är sällan en betydelsefull faktor och (potentiellt) väsentliga uppgifter som restiden från Ellezin till Gralmond bestäms mer av teknologin än av de faktiska avstånden och det går därför bra att höfta det mesta så länge man är någorlunda konsekvent. (Och få SF-författare skulle få för sig att beskriva sina teknologier för överljusresande – om det förekommer – i sån detalj att vare sig de själva eller deras läsare skulle kunna utföra en detaljerad beräkning. Om de kunde, skulle det eventuellt leda till att teknologin avslöjas som fysiskt omöjlig, t.ex. för att den skulle utsätta huvudpersonerna för dödliga G-krafter, vilket skulle kräva ytterligare påhittad teknologi att förklara bort osv.)

I SF-litteratur och filmer är det fullt tillfyllest att låta tiden för en rymdresa gå förbi lite i bakgrunden medan något annat händer som distraherar läsaren eller tittaren från hur lång tid det egentligen tar. Eller, filmiskt, helt enkelt göra en ”fade to black” för att sedan låta protagonisterna anlända till sitt mål.

Ingen skulle då kunna komma på tanken att skriva arga brev och påpeka att avståndet mellan Naboo och Tatooine är för stort för att ett skepp utan hyperrymdfart ska kunna ta sig dit under en rimlig tid. (Eller nåja, det sägs bara att ”hyperymdmotorn läcker” och att bränslet inte räcker till Corruscant, inte att den är helt utslagen…) Men poängen är att en karta inte gör mycket till eller från för läsaren eller tittaren i ett sånt läge.

För en rollspelare är däremot kartan nödvändig. Det är ju rollpersonerna som förväntas komma på att lösningen på problemet med den läckande hyperrymdmotorn ligger i att mellanlanda på Tatooine.

Är fula kartor bättre än ingen karta?

Kartor ska väcka fantasin. Men också styra den, så att alla runt spelbordet har ungefär samma förutsättningar och likartade förväntningar.

Om fantasykartor kan bli slentrianmässiga och stereotypa brottas kartor över rymden med andra problem. Rymden är ganska tråkig, sett utifrån en kartografs perspektiv. Den innehåller mest tomrum och här och där ett och annat solsystem. Hur gör man en sådan karta inspirerande? (Detta var ursprungligen föremål för en diskussionstråd på Rollspel.nu forum.)

Fula kartor är inte bättre. De dödar fantasin snarare än stimulerar den. Kartor i rollspel går balansgång mellan att å ena sidan styra både spelare och spelledare för hårt, genom att ge för mycket information (eller fel information) och för lite. För mycket låser in fantasin, för lite går inte att använda.

En bra karta väcker förväntningar. ”Vad finns där? Vad innebär den där fläcken, den där knicksen på den där linjen?” I fantasykartografin löses detta ofta genom att fylla kartan med dels pictogram av saker – små träd för skogar, små berg för berg – snarare än höjdkurvor och symboler. Och dels genom att förse den med (förhoppningsvis) fantasieggande namn. Också här lider rymdkartografin av en uppenbar brist på motsvarigheter. Bilder av planeter är fortfarande bara runda ringar med olika färger och en massa påhittade utomjordiska planetnamn blir antagligen överväldigande och lite frånstötande, hur gärna man än hoppas att det ska stimulera fantasin…

Vad gör rymden spännande?

Personligen, utan att göra anspråk på att vara vare sig en lysande illustratör eller en allvetande rollspelskonstruktör, tror jag SF-kartografer bör fundera över vad det är som gör rymden spännande till att börja med. En lämplig inspiration – närmast obligatorisk – är NASA:s bildbibliotek (med den extra fördelen att NASA:s bilder är public domain och alltså kan användas för icke-kommersiella ändamål, som t.ex. rollspelande).

Bilder av nebulosor i fantastiska färger och former har någon slags motsvarighet till fantasykartans oregelbundna bergskedjor. De väcker tanken att ”here be aliens”.

Stjärnkarta för rollspelande

När jag (som en följd av diskussionstråden som nämndes ovan) skapade en egen karta över den lokala rymden, valde jag att placera in namnen på de flesta av de faktiska närmaste stjärnorna. (Även om jag inte bemödade mig om att ge dem rätt placering eller avstånd i förhållande till solsystemet.) Det är namn man kan räkna med att känna igen. I övrigt gav jag alla på kartan förekommande stjärnor namn som också var typiskt ”jordiska” (en stor del av dem efter SF-författare, för att det verkade kul) snarare än ”Ziozznuk” och ”Blarghara”. Sådana namn inspirerar inte så mycket som de irriterar i längden.

Jag lade in fenomen – nebulosor – som egentligen befinner sig på väldigt mycket större avstånd än kartan omfattar och som i sig är mycket större än det område kartan visar. Men nebulosor tillhör som sagt de element som ger utlopp för fantasi. Här ”pågår” universum, här föds stjärnor och här finns stoftmoln, laddade partiklar som kan dölja hela solsystem – något som måste utforskas på plats snarare än genom att göra en slagning i astrogationsdatabasen. De exakta fysiska detaljerna spelar nämligen inte större roll (om man nu inte skulle spela rollspel med Sheldon Cooper…).

Jag är hyfsat nöjd med kartan. Den fyller de flesta av de funktioner den behöver fylla och den känns lagom inspirerande för de ändamål jag har i åtanke.

Sen var det bara det där med att ha något spel att använda kartan till och några personer att spela det med. Men det kommer senare…

 

 

Så talar diktaturens kreatur

Lång tid efter valet har jag låtit bloggandet ligga nere. Det har jag gjort därför att jag, som flera andra som både arbetat med politik och bloggat om det, blivit en smula mätta på det och – åtminstone om man som jag dessutom försökt hålla isär rollerna – drabbats av en smula personlighetsklyvning.

Det är klart att det hänt att det kliat i fingrarna emellanåt. Men hittills har jag ändå avstått. Så vad är det dock som får mig att börja på nytt? Jo, tråkigt nog är det ilska. En vrede som bubblar upp över en del, vad vi med en kanske alltför förlåtande ton skulle kunna kalla ”debattinlägg” i kölvattnet av Osama Bin Ladens död.

Det är också orsaken till valet av ett Palme-citat som rubrik. Ty om det är något som de som fördömmer USA:s aktion som olaglig gör sig skyldiga till, så är det att gå alla diktaturers ärende. (Om man sen gör det av oförstånd eller okunskap gör man det likväl. Men tyvärr är det inte enbart oförstånd - jag har också sett sannerligen makalösa prov på arrogans.)

Var det dumt?

Självklart finns det utrymme att fråga sig om strategin att skicka in specialförband med order att – åtminstone vad det i skrivande stund verkar – döda bin Laden hellre än att riskera ett mer komplicerat och kanske kostsamt försök att gripa honom var rätt, eller klokt eller taktiskt kontraproduktiv i det långa loppet.

Jag tror att USA, om omständigheterna medgett det, hade valt en sådan väg. Det hade snarare kunnat ge president Obama en ännu större – och i upptakten till årets väntade primärvalsstrider inte minst utdragen – triumf. Och vare sig Barack Obama eller Hillary Clinton kan ha varit blinda för möjligheten att skapa ett lika viktigt och lika upmärksammat prejudikat i internationell rätt som Nürnbergrättegångarna satte efter andra världskriget.  

Men en sådan operation hade kunnat gå fel på många fler sätt. Och det är inte alls säkert att möjligheten ens fanns, att döma av de knapphändiga uppgifterna. Om bin Laden satte sig till motvärn, med en kvinnlig ”mänsklig sköld”, fanns sannolikt ingen annan möjlighet än att övergå till att försöka skjuta honom omedelbart. 

Det rättfärdiga kriget? 

USA är en de facto krigförande part i Afghanistan sedan oktober 2001. På grund av handlandet i samband med invasionen, under förre presidenten George Bush, kan man kritisera sättet invasionen genomfördes. Stöd från FN:s säkerhetsråd saknades.

Men USA hänvisade till självförsvarsrätten, i och med antagandet av senatsresolution 23 ”Authorization for Use of Military Force”. Under självförsvarsrätten är ingen auktorisation från säkerhetsrådet nödvändig. Hurvida självförsvarsrätten går att åberopa här, kan man diskutera. Jag anser det. Ser man till den serie av angrepp, från bombningen av de amerikanska ambasserna i Kenya och Tanzania, självmordsbombningen av USS Cole 2000 i Aden 2000 och slutligen attackerna 9/11 2001, ser man ett påtagligt och långvarigt hot. I det perspektivet framstår en invasion som porportionerlig och försvarlig.

Det är dock mest en filosofisk diskussion. Efter invasionen gav säkerhetsrådet mandat åt ISAF. Den rekonstituerade staten Afghanistan har också gett sitt samtycke. Oavsett hur man ser på invasionen, är situationen idag legitim. (Och vore den inte, skulle Sverige svårligen kunna delta i ISAF. Till och med Lars Ohly, även om han svävar på målet ibland, kan hävda att det saknas )

Så vad innebär det om man säger att attacken mot Usama bin Laden är ”utomrättslig” eller kallar den för ett ”mord”?

Det innebär inte bara att man i största allmänhet protesterar mot USA:s närvaro eller det sätt på vilket krigföringen bedrivs. Det betyder att man anser att ledaren för en irreguljär, beväpnad styrkasom systematiskt genomför massmord omfattas av ett juridiskt skydd mot att utsättas för en krigshandling.

Det är där såväl folkrätt som andra demokratiska och mänskliga rättigheter kastas överbord. Inte ens den mest sofistikerade  djävulens advokat kan bortse från att al-Qaida regelbundet gjort sig skyldig till alla tänkbara övergrepp, brott mot folkrätt och krigets lagar. Inga argument om bristande legitimitet i invasionsskedet eller kritik mot Guantanamo-lägret eller dödsfall bland civilbefolkningen kan någonsin användas för att relativisera bort dessa massmord! 

Ledaren för en organisation som genomför urskiljningslösa, planerade mord på civila, som deltar på den sida som orsakar två tredjedelar av alla civila dödsfall i Afghanistan, kan inte åberopa folkrättens skydd i krig! Det är fullkomligt otänkbart.

Så talar bara de diktaurens kreatur som går våldets och hatets ärende.

DO ”feg-tycker” i niqab-ärendet

När Diskrimineringsombudsmannen långt om länge kom till skott och svarade på anmälningen i det så kallade Niqab-ärendet, blev det ett icke-svar. Eftersom svaret har dröjt så länge att kvinnans utbildning är avslutad, är det inte aktuellt att driva ärendet till domstol, konstaterar DO. Detta trots att kvinnan hindrades att genomföra sin praktik och därför alltså inte har en fullständig utbildning. De stora bristerna i DO:s yttrande har också DN:s ledarsida kommenterat.

Det är uppenbart att om DO verkligen velat hade man mycket väl kunnat anse att det fanns en grund för att driva ärendet i domstol. Att någon som gått en utbildning hindrats från att fullfölja den är fullt tillräckligt. Men det finns mycket som tyder på att det aldrig har varit DO:s egentliga avsikt. Det första tecknet på det är att DO dagen efter att ärendet avslutats, presenterar det med byråkratins motsvarighet till pukor och trumpeter – dvs. med en artikel på DN debatt. I artikeln går man utanför ärendets ramar och pläderar för en tolkning av grundlagen som, enligt DO, ger ett starkt skydd för att bära niqab.

Denna uppfattning vet DO att en eventuell rättslig prövning mycket sannolikt skulle kullkasta. Precis som med det tidigare handskakningsärendet, som jag kommenterat här, är det en udda tolkning med många problem.

I sitt beslut skriver DO: ”…att som muslimsk kvinna välja att bära niqab får i normalfallet anses vara ett uttryck för religion”. Den meningen visar hur problematiskt DO:s resonemang är. Det laddade uttycket ”normalfallet” är i sammanhanget så glidande att det är fullständigt omöjligt att ta DO på allvar. Är det normalt – i betydelsen frekvent – att kvinnor med muslimsk tro bär niqab? Nej, det är ytterligt sällsynt och representativt bara för en del konservativa inriktningar. Är det normalt – i betydelsen gängse beteende – för kvinnor inom dessa inriktningar att bära niqab? Ja, det är det. Men det är bara i det första fallet – det som inte stämmer – som det kan anses att religionsfriheten ger något uttryckligt skydd för en viss sedvänja.

DO försöker sig helt enkelt på att argumentera för sin ideologiska uppfattning genom ett ”bait-and-switch”-trick. Om du köper det ena argumentet, ska du lockas att ansluta dig till slutsatsen som följer av det andra.

Jag kan ha respekt för den som tycker att religionsfriheten borde vara så stark att den skyddar den som vill utöva sin religion överallt och hela tiden (t.ex. genom klädsel) även om jag ingalunda delar den uppfattningen själv. Men det är inte så religionsfriheten ser ut idag – vilket DO mycket väl vet. Det skulle kräva en omfattande lagändring att etablera en så radikal tolkning – och det skulle sannolikt idag också krävas ändringar på Europeisk nivå, med tanke på hur stark normerande verkan till exempel Europakonventionen har.

Kloke Clarence Crafoord från Centrum för rättvisa skriver på Newsmill om hur rättsläget faktiskt ser ut. I själva verket finns det många inskränkningar i både svensk och europeisk rätt, som tvingar utövandet av religion att anpassa sig i sociala situationer. Det framgår också, som nämns i Crafoords artikel, av förarbetena till till diskrimineringslagen att detta kan gälla just heltäckande klädsel, om förhållande i undervisningen kräver det.

Religionsfriheten som den uttrycks i våra grundlagar eller Europakonventionen är faktiskt ännu svagare. Turkiet är ingalunda en god företrädare för starka mänskliga rättigheter generellt och man har mycket starka regler mot vad som uppfattas som islamistiska symboler. Bland annat är bärandet av en vanlig sjal (det som ofta felaktigt kallas ”slöja”) helt förbjudet i all högre utbildning och på alla statliga arbetsplatser, på samma sätt som helskägg är för män. Ändå har Europadomstolen upprätthållit detta förbud. Det handlar alltså ingalunda om att det krävs en enskild prövning om omständigheterna under utbildningen, eller att en sjal skulle utgöra något problem i sig – den är en symbol som man med hänsyn till respekten för demokrati och jämställdhet förbjudit. Det räcker.

(Inom parentes kan man konstatera att den åsikt om heltäckande religiös klädsel som jag sett att ett flertal debattörer, och även en del nyhetsmedier, velat lägga i munnen på FP – för att sedan kritisera som höjden av främlingsfientlighet, alltså inte är mer främlingsfientlig än att den stöds av Europarådet och Europadomstolen. Den är dock inte FP:s åsikt, som är mer pragmatisk, men företräds däremot en smula överraskande av socialdemokraten Carina Hägg.)

DO feg-tycker för att slippa konfronteras med verkligheten

Problemet med DO är inte att man är en myndighet som försöker driva opinion. (Jag är betydligt mindre allergisk mot sådana myndigheter än många andra.) Problemet är inte heller, enbart, att man författat ett enstaka undermåligt beslut – efter långt dröjsmål. Problemet är att DO – som är en rättsvårdande myndighet – ger uttryck för rättstolkningar som det saknas grund för!

Naturligtvis måste det finnas ett visst utrymme för myndigheter att pröva rättstolkningar som inte är glasklara. Men här måste man nog ändå säga att det tvärtom är ganska klart att DO inte har det minsta stöd för sin ideologiska uppfattning. Och eftersom DO vet om det, så väljer man att dra ärendet i långbänk till dess man kan ursäkta sig från att driva det i domstol, där man skulle gå på pumpen, och sitter istället och ”feg-tycker” lite i största allmänhet.

DO:s syn på religion är – i detta ärende såväl som i andra fall, t.ex. den tidigare nämnda handskakningsdomen – att det flyter in i begreppet etnisk tillhörighet. Detta sägs rakt ut i yttrandet. ”Diskrimineringsgrunderna religion och etnisk tillhörighet kompletterar dessutom varandra så att vad som kan uppfattas som ett kulturellt eller traditionellt uttryck i allmänhet faller in under någon av diskrimineringsgrunderna(…)”

Detta är en högst problematisk uppfattning. Religion och etnicitet kan ibland sammanfalla i hög grad. Typexemplet är att den judiska religionen har en begränsad spridning utanför den etniskt judiska folkgruppen och att den gruppen i motsvarande mån har en något högre grad av genomsnittligt religionsutövande än de flesta andra populationer. Men det är undantagsfall och gäller i regel bara i skarpt avgränsade och under lång tid på eller annat sätt isolerade folkslag. Det vanliga är att en etnisk grupp har en betydande religiös diversitet, både i fråga om att ett flertal religioner kan utövas och att medlemmarna kan ha väldigt skriftande grad av religiocitet (från inte alls till väldigt hög).

Inte sällan leder denna spridning till olika problem. Det är ingalunda ovanligt att en religiös majoritet förtrycker en religiös minoritet – och som ett led av detta förtryck gör exakt samma likställande mellan etnicitet och religion, som DO hävdar! Radikal islamism (som vill göra sig till tolk för en extrem uppfattning av islam) likaväl som antisemitism känntecknas ofta av dessa förenklingar.

Det är både anmärkningsvärt och beklagligt att en svensk myndighet gör gemensam sak med så extrema uppfattningar!