Den borgerliga ondskan i teori och praktik

Jag har de senaste dagarna läst en lång rad mycket intressanta inlägg (som vanligt) på Peter Santessons utmärkta blogg inslag.se, med anledning av debatten i programmet ”Betnér direkt” med Sd:s partiledare Jimmie Åkesson. Inledningsvis konstaterar Peter, helt riktigt, att inte sällan har försvarare av en förhållandevis generös invandringspolitik mycket svårt att reda ut sina argument mot främlingsmotståndarna i Sd.

Som uppföljning till det, kommer först ett inlägg om invandringens ursprungsländer. Därefter ännu en uppföljning som påpekar det märkliga (men faktiskt en smula felaktiga) i att trots påståenden om motsatsen så tycks flyktingströmmarna snarare anpassa sig till svensk politik än tvärtom.

Kanske är det för att jag är partipolitiskt engagerad som jag snarare ser ett tydligt annat mönster bakom den senaste av Peters slutsatser. Jag skulle nämligen säga att den faktiska verkligheten torpederar den vanliga myten om att det finns ett gjutet borgerligt motstånd mot solidaritet och generös flyktingpolitik.

Jag roade mig med att göra om Peters kurvor till stapeldiagram, färgade efter den politiska majoriteten vid ett givet år. Det ser ut som följer:

Jag har gjort det enkelt för mig och gått på den redovisade bruttosiffran för antalet beviljade uppehållstillstånd respektive år. De grön-röda staplarna visar de år då den Socialdemokratiska regeringen gjorde upp med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. 2006, då staplarna tar ett rejält skutt uppåt, var året då den tillfälliga lagen om förnyade möjligheter för barnfamiljer att söka uppehållstillstånd gällde. Det vill säga det som kom istället för den allmänna amnesti för gömda flytkingar, som FP, C, KD, MP och V krävde - tillsammans med ett drygt 20-tal andra organisationer i stora kampanjer under 2005.

Frestande att övertolka

Det vore frestande att övertolka dessa data och försöka vända på resonemanget – att Alliansens partier är långt mer generösa och humanitära än Socialdemokraterna - men det håller inte riktigt. Visst, det finns en till viss del synlig skillnad mellan praktik och retorik. Men den går inte så exakt vid blockgränserna. Inskränkningar i flyktingpolitiken har alltid röstats igenom av Socialdemokraterna och Moderaterna, som ju också röstade ned förslaget om amnesti 2005 trots att samtliga andra partier var för.

Snarare säger det något om samarbetsklimatet. Under borgerliga regeringar har det varit mer jämställda samarbetsformer, varför Moderaternas traditionellt strama syn inte har kunnat dominera. Under Socialdemokratiska minoritetsregeringar har Vänsterpartiet inte kunnat få gehör för sina åsikter. Det är inte förrän MP och V tillsammans kan kräva en mer humanitär tillämpning, som en förändring i praktiken sker.

Men myten i detta fall, är ju den att Socialdemokraterna står för solidaritet. Det gäller inte, vare sig i flykting- eller i biståndspolitiken. Det är något de gärna talar om - men inte något de lever upp till i praktiken. (Eller, för att åter hänvisa till inslag.se, vad de säger i slutna rum.)

Övertar Moderaterna Socialdemokraternas splittring?

När jag ovan skrev ”Moderaternas traditionellt strama syn” var det medvetet. Idag finns det många moderater som absolut delar Folkpartiets värderingar, när det gäller synen på en humanitär flykting- och invandringspolitik. Precis som det finns väldigt många socialdemokratiska gräsrötter där solidariteten inte stannar vid fina ord på första maj.

Den stora frågan för oss som värnar humanitära värden är därför vilken väg Moderaterna kommer att gå. Kommer de att bli lika cyniska som S, så att partiledningen i praktiken kommer att se till att M röstar för nya inskränkningar när tillfälle ges, eller kommer ”nya Moderaterna” att innebära en ny hållning även här?

Priset på leksakerna

Vi börjar resan på Tierpsbasen, främre klargöringsområdet.

Jag har alltid gillat att flyga. Även om det är inklämd i ett minimalt passagerarsäte halvlångt bak i en Boeing 737:a. Givetvis vill jag ha fönsterplats.

Visst har jag spenderat en del timmar med flygsimulatorer på datorn, men alltid blivit mer eller mindre besviken. Det har inget av känslan, även om grafiken idag är alldeles utmärkt.

Men vem kan motstå en riktig simulator? I en garage-lokal i Årsta står F15:s gamla Viggen-simulator – och en hel del andra mer eller mindre hemmabyggda flygsimulatorer. En något osannolikt plats för utsvävningar i det blå.

Det som skiljer pojkar från vuxna män, är priset på leksakerna!

Lokalen och utrustningen tillhör föreningen SweSim. Medlem blev jag för ett bra tag sen, men ikväll var första gången jag hade tillfälle att testa att flyga.

Första turen

Instrumentpanelen - äkta känsla!

Jag klättrar in i kabinen med nyfikenhet. Och jodå, det här är annorlunda. Kabinen ser precis ut som den ska. Reglage sitter där de bör  - ja, inte för att jag kan layouten i minnet, men jag har åtminstone sett den förr. Och det är riktiga, analoga instrument, strömbrytare och allt som det ska vara. Det är inte ”ctrl-z” för att öka farten!

Simulatorn har varit med om en del. Den har fått ny hård- och mjukvara. Men den behöver lite omsorg och kärlek för att allt ska fungera. Allra första gången jag provar vill inte höjd- och hastighetsmätaren vara med. Nå, jag vill prova ändå.

Jag taxar ut på startbanan och hinner på den korta vägen konstatera att med riktiga reglage är det en helt annan sak än framför en X-box eller liknande. Det här kräver en helt annan nivå av koordination. Mer utmanande, mer levande och mycket roligare.

Upp kommer jag ganska lätt. Starten är trots allt inte något svårt moment. Gaspådrag och sen dra spaken bakåt. Från Tierp söderut över Arlanda och sen ett antal varv över Stockholm. Flygningen går på 90 procent känsla och det verkar gå bra. (Horisontgyrot står för de övriga 10 procenten – det gäller ju att ha nån koll på attityden.)

Förutom några svängar över innerstan gör jag några över Täby. Terrängen är inte så avancerad att det går att känna igen enskilda hus. Det är generisk terräng av olika typer som renderas – men typen stämmer  väldigt väl, villabebyggelse, flerfamiljshus, skogar, sjöar och vägar. Några landmärken är dock korrekt utritade, Globen till exempel.

Mitt första landningsförsök gör jag på Bromma. Det går inte alltför väl. Koordinationen vid landning är svår nog, men utan att ha koll på hastigheten är det stört (!) omöjligt. Det slutar med att jag tappar fart och därmed höjd för fort, slår i marken innan landingsbanans början och studsar in i vad som borde vara hangarområdet vid banans norra ände.

Landad. På avsedd plats (bana 19R, Arlanda). Skön känsla.

Skam den som ger sig! Efter att ha lättat igen på något magiskt sätt (start från en trädgård, genom en hög gran och ett hus…) provar jag vingarna igen.

Det kommer att krävas ett antal gånger innan landningstekniken sitter som den ska, den saken är helt klar. Av kvällens alla landningsförsök är det bara ett som skulle slutat utan dödsfall eller allvarliga skador på flygplanet – när jag landar på Arlanda för att ta en bensträckare efter si så där 45 minuter.

Eller bensträckare – den är framför allt högerarmen som behöver sträckas. Kontrollerna har mothåll och det är ovant. Det finns vissa muskler man inte använder framför datorn.

Över Östersjön till Visby

Efter att ha vilat en stund och medan simulatorn fått lite kärlek och genomgått ett par omstarter, så bär det av igen. (Denna gång är alla instrument med i leken.)

Nu tar jag av österut, flyger över Gävle och ut över södra Bottenhavet. Över Åland vänder jag söderut och tar kurs mot Gotland.

Det kan tyckas att det är tråkigt att ”öva rakflygning” och med enbart moln och vatten i sikte. Jag tycker inte det. Det kanske ändras så småningom. Men jag vill se att jag kan hålla fart, kurs och höjd (i alla fall någorlunda) under en tid. Och det är åndå inte en timmes flygning vi talar om – inte med efterbrännkammaren på maximalt pådrag.

Jag avbryter första landningsförsöket på Visby, efter att jag legat alldeles för högt. Gör en sväng ut över Östersjön och kommer in igen. Inflygningen är lite vinglig, men börjar bra. Dock lyckas jag inte riktigt koordinera neddragningen av gasen ordentligt och kommer in alldeles för snabbt. Jag får ett par rejäla studsar i landningsbanan (säkerligen mer än vad landningsstället skulle tåla på riktigt…) och lyckas inte få stopp på planet förrän asfalten övergått i stubbgräs. Nåja.

Jag är helsåld

Min instruktör för kvällen testar simulatorn innan jag flyger för första gången.

En timme i simulatorn kostar, för medlemmar, 200 kronor. Det är en tiondel av vad en flygtimme med instruktör kostar. Och det är värt varenda krona, om man är det minsta flygintresserad.

Förutom Viggen-simulatorn finns en hemmabyggd, generisk simulator, en Draken-simulator – ombyggd från en riktig flygkropp – och, i källaren, en fullskalig Boeing 737-cockpit. I en nära framtid ska det också komma en Fokker F28.

Så småningom ska jag så klart öva luftstrider, konstflygning och göra annat kul. Men jag ska nog lära mig landa ordentligt först…

Det som göms i sten…

Cimexomys eller Alphadon? (Foto: Theresa Bednar)

Har fått lite information om vad som har hänt med det fossil som jag hittade i somras.

Även om jag själv knappt kunde urskilja detaljer och givetvis än mindre identifiera någonting alls, fanns det redan då teorier om vad det kunde röra sig för ordning, eller rent av familj.

David Varricchio, vår utgrävningsledare, menade att det antingen var en Cimexomys eller en Alphadon.

Tyvärr hade en expert på området precis lämnat oss vid det tillfället. Greg Wilson, från University of Washington, hade besökt lägret ett par dagar men åkte bara dagen innan fyndet.

Det är nu Greg och Dave som tillsammans ska försöka få fram vad det egentligen rör sig om. Och det arbetet har kommit en bit på väg, i Gregs laboratorium.

Däggdjur under Kritaperioden

Eomaia, fram till nyligen det äldsta kända äkta däggdjuret. (Foto från Wikipedia/Laikayiu)

Även om däggdjurens utveckling uner under Tria, Juras och Krita alltid kommer att stå i skuggan av dinosaurierna, hände det rätt mycket. De utvecklades från ”däggdjurslika kräldjur” till det vi idag känner igen som däggdjur, med päls, diversifierade tänder, svettkörtlar med mera.

Prototheria är den grupp som har kvar några av de äldsta dragen. I den finns idag bara Näbbdjur och Myrpiggsvin kvar. Detta är djur som har stora anatomiska skillnader mot både pungdjur och däggdjur, men som på mer grundläggande nivå (bl.a. i skelettet) har de drag som särskiljer däggdjur från andra besläktade djur.

Under Juraperioden formades de tidigaste föregångarna till pungdjurens (Metatheria) utvecklingsgren. Den kom sedan att breda ut sig och existera parallellt med både Prototheria och senare placentala däggdjur. (Det är först i relativt sent skede som pungdjuren varit på global tillbakagång. En del tror att de bara finns i Australien, men så är inte fallet. Omkring 70% av levande pungdjursarter finns där, medan de resterande arterna finns i Syd-, Mellan- och Nordamerika.)

De första ”äkta” däggdjuren (placentala däggdjur eller Eutheria) utvecklades möjligen också under Juraperioden. Exakt när uppdelningen mellan Metatheria och Eutheria skedde, är omdiskuterat. Tidigare var det äldsta fyndet av ett placentalt däggdjur, Eomaia (”tidig moder”)som har hittats i Liaoning i Kina, ca. 125 miljoner år gammalt. Nyligen (2011) publicerades dock fyndet av en ännu äldre föregångare, Juramaia, som också hittats i Kina.

I vilket fall som helst fanns det alltså en mängd sins emellan ganska olika kandidater av däggdjur och däggdjurslika livsformer att välja mellan.

En Alphadontid?

Alphadon-fyndet, delvis frilagt. (Foto: Greg Wilson (?)

Eller flera? Ja, det kan vara rester av flera olika individer i fyndet. En teori är därför att det kan röra sig om de uppstötta resterna av en måltid.

På bilden här bredvid kan man se flera fascinerande detaljer av bland annat ett käkben med tänder i nederdelen. (Jag kan inte avgöra om det är en del av en över- eller underkäke, men om de benbitar som sticker ut nedtill är en del av skallen, torde det vara en överkäke (maxilla) med eventuellt en del anslutande ben.)

Alphadon var ett pungdjur, i storlek med en stor råtta eller mullvad. De levda antagligen mycket opportunistiskt, med en varierad diet av frukt, blommor, ägg, insekter och mindre djur och ödlor. Och de stod inte högt på näringskedjan.

Trots sin litenhet, var det ett av de större däggdjuren vid den tiden. Troligen levde den åtminstone delvis i träden. (Det är i alla fall en återkommande teori kring många av de tidiga däggdjuren.)

Det var under Krita (Two Medicine-formationen bildades från ca. 83 till 70 miljoner år sedan, alltså sen Krita) som blommande växter utvecklades som bäst och började tränga undan barrträdens dominans. Det öppnade också nya möjligheter för insekterna, som dels levde av blad och frukter, dels hjälpte till att pollinera de blommande växterna. (Bland annat utvecklades bin och humlor förmodligen under tidig krita.)

Detta bidrog nog också till däggdjurens överlevnad och utveckling. Både uppkomsten av nya insekter och av näringsrika frukter och frön har gett nya ekologiska nischer, som passat för de små och anpassningsbara däggdjuren.

Ska bli kul att få se eller höra mer om detta, längre fram.

Konsten att förlora en debatt

Imorgon, 21:a mars, kommer riksdagen att rösta om Polisen ska få fortsätta att ha så gott som obegränsad tillgång till uppgifter om  privatpersoners telekommunikation och internetanvändning.

Som tur är kommer riksdagen att rösta ned detta förslag.

Riksdagen kommer nämligen – med all sannolikhet – att rösta ja till lagförslaget om ”trafikdatalagring”.

Vad för något? Du trodde – som så många andra – att det är införandet av lagen som är problemet. Jo, jag förstår att du är förvirrad. Du är inte ensam. I alla fall inte helt. (Men som tur är, är ni inte många heller. Jag återkommer till det…)

Så här är det. Trafikdata finns redan. Polisen får redan ut den, utan problem, av nästan alla it- och telekomoperatörer. (Utom några få, med ett litet antal kunder, som av ett eller annat skäl så gott det går undviker att lagra data. Men de är få och de är små.)

Så – att rösta ”nej” till förslaget i riksdagen är inte ett sätt att stoppa någonting alls. Tvärtom. Det är en röst för att låta polisen få ut uppgifter utan hinder, utan prövning och utan insyn. 

Det är detta som är så märkligt. Det finns – eller fanns, jag tror den är död nu – en spontan, oorganiserad och genuint folklig ”integritetsrörelse” i Sverige. Den uppstod med FRA-debatten. Sedan dess har de självutnämnda ledarna för den jobbat hårt på att göra sig så irrelevanta som möjligt.

Förlora debatten så fort som möjligt, så stort som möjligt!

Om du börjar en debatt med att säga något som omedelbart avslöjar för alla som vet vad debatten handlar om, att du inte gör det. Och om du sen raskt följer upp med att föreslå något som egentligen leder till raka motsatsen till det du vill. Och om du också gärna avslutar med att förolämpa och förtala en hel del av dem som tycker som du (men, som sagt, vet vad debatten handlar om och inte föreslår något kontraproduktivt) – förtjänar du då något annat än att förlora, stort och spektakulärt?

Nej, givetvis inte.

Det är där vi är nu. Den genomsnittliga debattartikeln, blogginlägget eller mejlet om datalagringsdirektivet innehåller allt av ovanstående. Låt oss därför gå, å vad sägs om 30 år tillbaka i tiden?

Statliga Televerket, anno 1980

Statliga telefoner anno 1980 (Foto: Holger Ellgaard/Wikipedia)

Det finns nu inget internet. Mobiltelefoni kommer om något år att lanseras (för annat bruk än i polisens ”radiobilar”) under namnet ”Nordisk MobilTelefoni (NMT, eller ”1G” som vi kanske skulle kalla det retroaktivt, fast det egentligen redan var tredje generationen teknik.) En genomsnittlig mobiltelefon väger 4 kg.

Statliga Televerket har fortfarande monopol, men det börjar ifrågasättas. De grå standardtelefonerna, som man inte fick äga utan lånades ut tillsammans med abonnemanget, har så sakta börjat ersättas av nya och piffiga modeller – men inom några år ska det helt braka samman, när privata aktörer börjar sälja alla möjliga telefoner utan godkännande!

Televerket var ingenting om inte noggranna. En vanlig abonnemangsfaktura specificerade exakt hur många minuter och sekunder de samlade samtalen varat, och till vilka riktnummerområden (det kostade nämligen olika). För en liten merkostnad, kunde man få en total specifikation över varenda samtal – hur länge det varat och till vilket nummer osv. Mer än en familj som överraskades av ovanligt höga teleräkningar, när barnen ringt för mycket till ”heta linjen” har säkert gjort det.

Och självklart har Polisen ända sedan Televerkets tillkomst också insett att man kan ha nytta av att veta om X ringt Y. Alla som tror att statliga Televerket hindrade dem från att få ut lika detaljerade samtalslistor som abonnenterna kunde få, hand upp? Nej, just det. ”Trafikdatalagring” är ingenting nytt.

Det Televerket sysslade med då, det sysslar fortfarande i princip varje it- och telekomoperatör med idag. Både att notera trafiken och lagra uppgifterna och att lämna ut den till Polisen. (Som sagt, utom ett fåtal. Om ens de klarar att helt undvika det…)

Ett företag som på något sätt har avgiften kopplad till användningen, måste nämligen det. Om inte annat så för att kunna styrka sina krav på abonnenten om fakturan inte betalas. (Spårbarhet.) Alltså lagras uppgifterna. Alltså kan de lämnas ut. Och det gör de.

Det som bara alltför gärna kallas för ”införande av massövervakning” har alltså redan skett. Sen typ 1950.

Det är typiskt dåligt när den händelse som ens argument ska skrämmas med, redan har passerat åldern på nästan alla det ska övertyga.

”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”

Det är klart att man kan vilja vara emot det här. Man kan vilja att en sådan lagring inte får ske alls, eller åtminstone inte mer än för företagets behov och sen förstöras, inte kunna lämnas ut.

Ja, men då är det också upp till den som vill det att lägga fram ett sånt förslag. ”Nej till datalagring” är inte det. Det är, som sagt, faktiskt raka motsatsen – nämligen ”ja till fortsatt oregelerad utlämning till Polisen”.

Det är typiskt dumt att föreslå raka motsatsen till vad man egentligen vill åstadkomma.

Och det är, med tanke på Sveriges försening med införandet och inte minst riksdagens senaste beslut för ett år sedan om bordläggning i 12 månader, lite sent att inte ha kommit upp med det förslaget.

Det är inte som det inte framgått att utlämning redan sker. I till exempel utredning, proposition och betänkande.

När jag var aktiv i Liberala ungdomsförbundet för en hel del år sedan, satte vi vid något extra debattsuget årsmöte upp en skylt med texten: ”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”. Det var en liten påminnelse om att debatten bör handla om det som debatten handlar om, nämligen vilka förslag man ska besluta om.

Det är så lätt att glömma.

Om man inte på fem år* kan formulera ett förslag som faktiskt innebär att man får som man vill, för den händelse att någon skulle vilja rösta för det, kan man inte direkt klaga på att inte tas seriöst.

(* Utredningen kom 2007. Nu är det 2012.)

”Ropen skalla! Vargar komma!”

Det är ju inte första gången det här händer.

IPRED skulle – förklarades med fullkomlig säkerhet – leda till att varje användare som någonsin laddat ned så mycket som en olaglig jingel, dömas till bötesbelopp stora som den grekiska statsskulden. Privata polisarméer i Hollywoods tjänst skulle storma in i människors hem i gryningsräder för att förhöra farmor om hon följt §36 A, stycke IV i användaravtalet.

Det blev varken privata polisarméer eller fantasiböter. Det blev inte ens några spektakulära utlämnanden av uppgifter om privatpersoner (och antipiratbyrån packade ihop sin verksamhet).

Varför blev det inte så? Därför att svensk rättstradition inte innehåller allt det som man sent om natten genom konsumtion av amerikanska polisserier kan få för sig.

ACTA skulle – förklarades med lika stor säkerhet (trots att det ju ansågs vara hemligt…) – hota yttrandefriheten, leda till att Tullen norpar iPod:ar och iPad:ar till höger och vänster och (det mest bisarra) att hemliga kommittéer skrev om länders lagar, när som helst, utan insyn.

Också det mesta av dessa felaktigheter – särskilt det där med hemlighetsmakeriet – har redan börjat tas tillbaka.

Jag ska avslöja en sak. Det är typiskt dumt att börja en debatt med att avslöja att man inte vet vad den handlar om, utan bara hittar på.

Ändå tycks det som om integritetsdebatter måste följa samma formell. De flesta som uppträder, måste ha högt tonläge och måste påstå att just detta, just nu, hotar allt som är gott.

Och följaktligen är alla som inte ropar att ”vargen kommer”, i själva verket i färd med att snitsla vägen till barnkrubban med fläskkotletter för att locka dit maximalt med vargar!

Och så förlorar man debatten. Och så kommer inte vargen. Den gången. Och så kommer en ny debatt. Och så förlorar man den. Och så kommer inte vargen. Den gången. Heller.

Men ingenstans har detta lett till minsta självinsikt och omprövning?

Verkligen?

Nej, tvärtom, för varje gång har tonläget höjts något, övertygelsen om att man är frihetens fanbärare befästs – genom glada tillrop till varandra (på samma bloggar, som upprepar varandras budskap i evig kretsgång…)

Det saknas inte hot mot integriteten

Det är inte det att jag anklagar alla som engagerat sig mot någon av dessa frågor för att vara opåläst. Nej, med tanke på hur mycket det skrivits, bloggats, twittrats et.c. så finns det energi och engagemang så det räcker.

Det är bara det att för att vara påläst, är det typiskt bra att inte bara läsa varandras alster, utan också, åh, till exempel förslaget det handlar om?

I så fall hade samtliga dessa grundläggande, pinsamma misstag kunnat undvikas. Enkelt. Inget av det har egentligen varit särskilt svårt att ta reda på (som att de ”privata poliserna” var ett påhitt och handlade om Kronofogden, att ACTA inte var hemligt osv.)

(Hade det kunnat undvikas, hade man inte heller fjärmat sig från en massa potentiellt allierade beslutsfattare. Dvs. dem som man nu försöker påverka genom att kalla vid öknamn. Typiskt dumt sätt att vinna sympati…)

Det är inte det att allt är frid och fröjd. Det saknas verkligen inte hot mot integriteten…

Så vi har trafikdatalagring, vad gör vi nu då?

Vi har lagring av trafikuppgifter. De lämnas ut till Polisen. Vad gör vi nu då?

Jo, det första steget bör vara att reglera när utlämning får ske vad som får lämnas ut*. (Och det gör ju propositionen.)

Idag finns det, kortfattat, två grunder. Dels utlämning av uppgifter om enskild där det finns en konkret, skälig misstanke. Denna utlämning sker enligt Rättegångsbalken (RB). Det är bra, därför att Rättegångsbalken innehåller många centrala, fungerande skydd mot onödiga intrång, så som:

- Domstolsförhandling

- Allmänt ombud som företräder den som det berör

- Krav på skälig misstanke

- Innebär tydligt, spårbart beslut och medför god möjlighet till uppföljning

Dels finns utlämning enligt Lagen om Elektronisk Kommunikation (LEK). Det är mindre bra. Där är kraven betydligt mindre rigorösa. Det behöver inte föreligga någon konkret misstanke, det förs ingen förhandling eller prövning om behovet överstiger allmänintresset osv.

Här finns en uppenbar fråga att ta itu med. Kraven på utlämning enligt LEK måste stramas åt. Åtminstone måste en prövning ske. Och, även om inte hela RB:s skyddsapparat kan tas in, så behöver kriteriet stramas åt.

Här kommer att komma en debatt i vår. Detta är nämligen föremål för en kommande proposition.

Här finns alltså en möjlighet för en mer sansad debatt – utan obefogade påhopp, onödiga överdrifter, missförstånd osv.

Mitt stalltips?

Det finns de som kommer att göra allt för att undvika en sån debatt.

Det sorgliga är bara att de säger sig (och tror sig) värna om integriteten i Sverige.

- – - -

Edit, ons 13:53:

Blev uppmärksammad på att jag sent igår skrev fel. Jag skrev att den förhandenvarande propositionen reglerade när trafikdata får lämnas ut. Det var ett misstag (det är vad som behandlas i den proposition 2011/12:55 som nämns senare.) Jag syftade snarare på att genom ändringen i Lagen om elektronisk kommunikation införs en bestämmelse att de exakta uppgifterna som ska lagras, ska bestämmas i en förordning (utfärdad av regeringen). Det skäper istället ”vad”, men inte ”när”.

Beklagar misstaget.

 

Knäckebröd och lasagne, same same but different

Idag skulle jag kunna säga att jag ätit samma sak till både frukost och lunch – nämligen knäckebröd (till frukost) och lasagne (till lunch). Det inser ju alla inte är riktigt det samma – men lasagne är faktiskt i grunden en utveckling av samma ojästa bröd som är knäckebrödets ursprung.

Tunnbröd, Foto: Mikael Lindmark

Vad åt hungriga legionärer på march mellan det romerska rikets olika utposter? Jo, av dagsransonen vetemjöl, tillsammans med lite salt, kanske en smula honung för sötma, och eventuellt lite vatten, bakades tunna kakor som stekes i en panna eller på en flat stenhäll. Det kallades, enligt Horatius (Quintus Horatius Flaccus) för Lagana (grekiska λαγάνα). Men receptet känns kanske igen. Det är samma sak som tunnbröd, hällkakor, flatbröd eller ”stompa”.

Ojäst bröd av denna sort har funnits i minst omkring 6000 år, och förmodligen i minst 30 000. Det är sannolikt att det lagats över hela den del av världen som kännt till jordbruk, och alltså haft tillgång till mjöl. I norden har råg länge varit mer populärt än vete, så rågmjöl är en mer traditionell ingrediens i tunn- och knäckebröd hos oss. Men i antikens Rom importerades väldiga mängder vete från Sicilien, Tunisien och Egypten. Same, same but different…

Det går dock att spåra Lagana:s utveckling till Lasagne, via bland annat recept från 500-talet som beskriver köttfyllningar och liknande ”pålägg”.

Pizza, en annan italiensk kombination av kött och bröd

Kombinationen av bröd och kött -eller för den delen andra fyllningar - går ju att kombinera i evinnerlighet. Alla matkulturer som har inslag av dessa råvaror, har sådana rätter – ibland är skillnaderna inbördes minimala (skillnaden mellan ursvensk palt och kinesiska bauze el. baozi är sammansättningen av degen och vilka kryddor som används till fyllningen), ibland är de större.  Men smaken kan vara väldigt olika, trots små skillnader i tillagning.

Så egentligen är det kanske inte så väldigt stor skillnad mellan en renklämma och en pizza, när allt kommer omkring.

 

Om socker och beroende

Jag ska erkänna att jag haft ett stort motstånd mot att acceptera termen ”sockerberoende”. Det är av flera skäl. För det första har jag läst en del psykologi, och på grund av intresse främst, fördjupat mig en del i vad litet om neuroanatomi och neurologi som erbjuds på fristående kurser i psykologi. Vilket i ärlighetens namn inte är så mycket, men ger en del orientering om hur neuroner fungerar och om hjärnans struktur. Kunskaper som är rätt bra på att punktera de påståenden som ofta kommer i form av populärvetenskapliga sensationer.

Och tyvärr är ofta så kallad vetenskapsjournalistik precis lika sensationslysten som de skvallertidningar som kvällspressen förvandlat sig till. Det märks inte lika mycket, för att de flesta av oss saknar just kunskaper att sålla mellan alla påståenden. Vetenskapliga rön som ger antydningar om möjliga, än så länge vaga och helt okartlagda samband slås upp som sanningar. Tyvärr finns det beräknande forskare vars anslag eller tjänst är på väg att förnyas som suktar över all publicitet för att för dem förnyade. Och tyvärr finns det vetenskapsjournalister som inte har något emot att gå deras ärenden.

Jag brukar alltså vara väldigt skeptisk till spektakulära påståenden. Genom att jag utnyttjar åtminstone gratisprenumerationer på de största vetenskapstidskrifterna, kan jag ofta komma åt samma källor som tidningarna använder sig av – antingen för att få hela artikeln, eller åtminstone dess abstract. Det är besvärande ofta som rubrik och ingress i tidningsartikeln egentligen helt saknar grund i vad den vetenskapliga artikeln visar.

För det andra är jag, när det gäller detta speciella område, en smula oroad över att begreppen ”missbruk” och ”beroende” håller på att vattnas ur. De står nu inte längre enbart för ett komplicerat och medicinskt konstaterat förändrat beteende med tillvänjning till narkotiska substanser, utan för ganska allmänna beteenden som blivit en svårbrytbar vana. (Vilket jag tror är en del i en större process av att förtingliga medvetandet. Vi är inte längre ”medvetna”, vi ”har ett medvetande”, liksom vi har andra saker. Men det får bli ämne för ett annat inlägg…)

Vetenskaplig grund eller en ”sekulär synd”?

Alltnog, artiklar om ”sockerberoende” har blivit allt vanligare. Det är också en del av en större strömning. Vårt behov av omställning till ett överflödssamhälle yttrar sig bland annat i ökat intresse för sambandet mellan kost och hälsa. Vilket i sig är utmärkt. Men dess uttryck är ibland skrämmande. (Tänk på hur snabbt ätstörningar ökar. Blir det bättre eller sämre av att vi samtidigt matas med så mycket information om den ”fetmaepidemi” som påstås hota oss? Vilket skrivs det mest om? Är det rent av så, att det finns krafter som tycker att ökade ätstörningar och ångest hos vissa grupper av främst ungdomar är ett ”acceptabelt pris” för att få en slankare och hälsosammare befolkning?)

Det finns kritiker som pekat på att övervikt har börjat förvandlas till något som i vårt moderna, sekulära samhälle är förvånasvärt likt en synd. Något moraliskt förkastligt som kännetecknar en person med dålig karaktär, någon som dessutom på något vagt sät hotar samhället i övrigt. Inte med risken för ”guds vrede”, utan med risken för ökade sjukvårdskostnader.

Ett bisarrt påstående när trafik- och alkoholskador är de klart största kostnadsposterna inom akutsjukvården och kostnaden för allt längre och allt dyrare vård av äldre växer betydligt snabbare. Vi riskerar allvarliga felallokeringar när obefogat stor uppmärksamhet riktas mot mindre akuta och mindre viktiga problem. Ett fenomen som får betydligt mindre uppmärksamhet än det förtjänar, är de tilltagande problemen med hygien inom vården, vilket leder till att det uppstår fler komplikationer och rehabiliteringstider förlängs. Detta problem ökar betydligt snabbare och är betydligt allvarligare samhällsekonomiskt.

Så alltså, jag har sett alla skäl att motarbeta det utbredda bruket av termer som ”beroende” där det inte alls hör hemma. Och ”sockerberoende”, med sin uppenbara koppling till idéerna om att vi håller på att äta ihjäl oss, har varit ett av dem.

Men rätt ska vara rätt…

Nu finns det dock tecken som tyder på att hjärnan kan vara beroende av socker. Jag har studerat ett par seriösa vetenskapliga artiklar om det. Först och främst en riktigt utförlig och bra genomförd studie av Nicole Avena, Pedro Rada och Bartley Hoebel vid Princeton-universitetet.

Jag har läst och avfärdat dussintals ”studier” jag sett tidigare. Dessa har mest av allt har gått ut på att mäta laboratorieråttornas motivation att skaffa sockerhaltig mat. Och ju mer socker maten innehåller, desto högre motivation uppvisar råttan. Därifrån sluter man sig till att socker har en stark belöningseffekt, och en sådan är en komponent i beroende.

Men den är ju långt ifrån den enda. Därför är – och förblir – dessa studier utan värde för påståenden om ”sockerberoenden”.

Sockerbitar i närbild. Foto: Uwe Hermann

Avena m.fl. experiment är dock betydligt bättre genomförd. Det märks direkt på att artikelförfattarna omedelbart ger sig på att tydligt och klart definiera vad de menar med beroende och går igenom bakgrunden till de kriterier som de avser testa. De gör också en utförlig genomgång av kopplingen mellan beteende och neurokemi.

Det viktiga med deras studie är att de inte enbart studerat motivationen, utan också sådana med missbruk förknippade beteenden som abstinens vid avsaknad av drogen och korskänslighet (som gör att det typiska beteendet kan utlösas av andra substanser än den ursprungliga drogen, om den triggar samma ”kretsar”). I studien görs också en kartläggning av vilka receptorer i råttornas hjärnor som är känsliga för socker ur beroendesynpunkt.

Rapporten är mycket klar i sina slutsatser. Det är inte uteslutet att socker faktiskt kan ha en ”beroendeliknande effekt”, under vissa villkor. Forskarna skriver:

”Mat är vanligtvis inte en beroendeframkallande substans, men återkommande perioder av hetsätning och frånvaro [av socker] förändrar detta. Baserat på de observerade beteende- och neurokemiska likheter mellan effekterna av ständig tillgång till socker och narkotika, föreslår vi att socker, vardagligt som det är, ändå uppfyller kriterierna för att kunna vara ”beroendeframkallande” för vissa individer när förbrukas på ett ”binge-liknande” sätt. Denna slutsats förstärks av förändringarna i limbiska systemet neurokemi som är liknande för droger och för socker. De effekter vi observerar är mindre i storlek än de som produceras av drogmissbruk som kokain eller morfin, men det faktum att dessa beteenden och neurokemiska förändringar kan utlösas med en naturligt förekommande förstärkare är intressant. Det framgår inte av denna djurmodell om ständig sockertillgång kan leda till försummelse av sociala aktiviteter, i överensstämmelse med definitionen av beroende i DSM-IV-TR. Det är inte heller känt om råttorna kommer att fortsätta att själv administrera socker trots fysiska hinder, såsom bestående smärta för att få socker, som vissa råttor gör för att komma åt kokain. Trots det visar den omfattande serien experiment likheterna mellan socker-inducerade och narkotika-inducerade beteenden och neurokemiska förhållanden, som visas i avsnitten 4 och 5, vilket ger begreppet ”sockerberoende” en viss trovärdighet, preciserar dess definition, och ger oss en testbar modell för det.”

(Avsnitt 6 i rapporten, min översättning. Vissa källhänvisningar utelämnade.)

Det kommer säkerligen att fortsätta publiceras skräpartiklar med dåligt underbyggda studier och kraftigt överdrivna påståenden om både följder och styrkan i sambandet. Det kommer fortfarande att finnas betydligt allvarligare problem i samhället. Och det kommer fortfarande vara så att faran överdrivs kraftigt (”lika beroende framkallande som kokain” har jag sett i minst tre artiklar i två av våra största dagstidningar).

Men helt utan underbyggnad är det inte att tala om sockerberoende.

En stark röst har tystnat

Christopher Hitchens 2010. Foto: Andrew Rusk

Christopher Hitchens avled av lunginflammation den 15:e december 2011, på MD Anderson Cancer Center i Texas. En av vår tids viktigaste och starkaste röster har tystnat för alltid.

För oss som följt hans kamp mot cancern, har hopp och onda aningar följts åt under en lång tid. Jag vet att jag – allt oftare på sistone – oroligt kontrollerat hans uppgifter varje gång hans namn nämnts på ett sätt som det allra minsta kan tolkas som ”past tense”.

Att han varit en självständig och betydelsefull tänkare visas inte minst i hans orubbliga debattlust och alltid lika utforskande attityd. Han var inte rädd att ompröva sina åsikter och inte heller att stöta sig med tidigare vänner eller åsiktsfränder, när han fann att argumenten inte längre höll. Ett bättre omdöme än så, kan man inte önska sig.

Jag hade rätt

När jag beskrev DO:s beslut om det så kallade ”Niqab-ärendet” satte jag rubriken att myndigheten ”feg-tycker”. Dess numera avsatte generaldirektör Katri Linna författade en braskande åsiktsförklaring på DN Debatt, en kort tid efter att möjligheten att driva saken till domstol runnit ut. Jag framkastade att detta varit medvetet.

Det som såg ut som en avsikt var också en avsikt. Det skriver nu den då ansvarige utredaren, juristen Naiti del Sante, i en stor och mycket läsvärd artikel i Bang.  (DO:s hantering refereras också i en DN-artikel.)

Men det är mer än så. I sin ”debattare” uttryckte Linna ett tydligt och ensidigt avståndstagande från Niqabförbud och liknande inskränkningar och hade mage att tala om ”förenklingar i debatten”. Verkligheten är att frågor där målkonflikter mellan olika mänskliga rättigheter uppstår är bra mycket mer komplexa än Linna själv valde att framställa det.

Det finns utrymme för selektiva förbud mot en religiöst inspirerad klädsel, om detta förbud är motiverat med hänsyn till andra principer, är proportionerligt och har stöd i lag. Det är på den sista frågan vi möjligen skulle kunna snubbla, då det stödet är otydligt i Sverige. Det finns, som det brukar heta, ”en öppning för” ett förbud i Skollagen som anger pedagogiska skäl som grund. Men det är sannolikt inte tillräckligt välmotiverat. Utifrån det finns nämligen inte tillräckliga grunder för att avgöra när och hur ett förbud kan sägas vara proportionerligt och grundat i andra grundläggande rättigheter. Det måste det vara.

Och sådana grunder kan mycket väl formuleras. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har vid flera tillfällen upprätthållit lagar av detta slag, i såväl Turkiet som Frankrike. Om Sverige ändrar skollagen, så kan vi också ge en tydlig grund för att införa sådana förbud – i de verksamheter där det är motiverat, vilket givetvis inte behöver vara överallt och jämt.

Att Katri Linna som erfaren jurist och ansvarig DO inte skulle ha haft koll på detta är otänkbart. Ändå gav hennes debattartikel inte ett uns av utrymme för den diskussionen. Förenkling var ordet, sa Bull.

Selektiv sekularism

Men Naiti del Sante är mer läsvärd än så. Hennes artikel sätter detta fall och den så kallade ”handskakningsdomen” i ett bredare, europeiskt perspektiv som verkligen är nedslående. I målet Lautsi v Italien, också det i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, friades Italien när det gällde förekomsten av krucifix i allmänna skolor. Det görs, som Lauti påpekar, en skillnad mellan kors och slöja.

Den sekularism som åberopas och upphöjs när det gäller ”det främmande”, saknas helt eller korrumperas till oigenkänlighet när det kommer till det egna kulturarvet och kristendomen ges en både ohållbar och vämjelig särställning i rättspraxis. Det är i bästa fall en form av selektiv sekularism och i sämsta fall är det alls inte fråga om sekularism utan om en rättsvidrig och motbjudande intolerans.

Apropå historieförfalskning…

Moderaternas försök att redigera historieskrivningen för att försöka framställa sig själva i bättre dager slog snett med råge och förvandlade deras nya idéprogram till ett skämt. Bättre mottagande kan man önska sig. Men frågan är om de inte utkonkurrerades lika snabbt.

Ursprunget till kilskriftstecknet GAR, att äta, kunde också användas för att beteckna utbetalning av lön (som gavs i dagsransoner av säd). 5 000 år innan fackföreningar bildades i Sverige...

Betydligt längre och mycket mindre oblygt har Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen försökt framställa sig som alla framsteg i Sverige gjorts av dem. Vilket inte heller är sant. Men jag har träffat övertygade socialdemokrater som faktiskt tror på den egna propagandan och helt saknar insikt om något annat. Historien inleddes i mars 1920, ungefär.

Idag såg jag en bild som börjat cirkulera på Facebook. Det är ett foto av nån slags fejkat upprop mot facket*. Det inleds med meningarna ”Jag är emot fackföreningar. Därför är jag också motståndare till alla förbättringar som uppnåtts av fackföreningarna under gångna år.” Därefter följer nio saker som det fejkade uppropet vänder sig emot – saker som alltså fackföreningarna uppnått under ”gångna år”.

Nio påståenden. Låt oss gå igenom dem ett efter ett:

• Betald semester

Nja. Betald semester infördes genom lag 1938. (Första motionen i frågan, 1917, skrevs av kommunisterna.) Innan dess var synen på semester delad inom fackförbunden – de flesta (inkl. t.ex. industrifacken) ville hellre prioritera att regler arbetstiden. Tjänstemän hade dock ofta avtalad semester. Först efter påtryckningar från arbetsgivarna, som oroade sig för ”folkmaterialets utslitning” infördes lagstadgad semester för hela folket (två veckor).

• Sjukledighet

Icke sa Nicke. Rättigheten i sig är framför allt att inte kunna bli uppsagd, för att man frånvarar från arbetsplatsen när man är sjuk. (Att dessutom få ersättning, är en annan fråga – och kommer nedan.) Detta tycks man ha haft i begränsad omfattning (ett antal dagar) redan under åtm. slutet av 1880-talet. (Har dock inte kunnat hitta exakta uppgifter…) Karl Staaff tycks bl.a. ha drivit ett mål för arbetare som blivit uppsagda pga. sjukdom, på 1890-talet.

Redan då är det alltså i huvudsak en lagstiftningsfråga. (Men utöver lagstiftningen kan det förvisso ha existerat större rättigheter i enskilda kollektivavtal. Men då förmodligen företrädesvis i tjänstemannaavtal, som i allmänhet låg betydligt före när det gäller sociala rättigheter på grund av tjänstemännens bättre förhandlingsposition.)

• Reglerad arbetstid

Nja. Detta är onekligen en facklig paradgren. Men reglerad arbetstid fanns förvisso även långt innan några fackförbund uppstod, åtminstone för tjänstemän. (Dock inte lika ofta för de i lägsta rangen, de som fungerade mer som ”gesäller” vid kollegierna och fakulteterna.) Men industrierna och daglöneyrkena hade inte reglerad arbetstid och avtalet byggde oftare på ackord – något som slet hårt på de grupper som hade lägst löner.

• Löneförhöjningar

Icke sa Nicke. Löneförhöjningar har existerat så länge lönearbete har funnits. Långt innan facket skaffade sig monopol på att föra förhandlingar om det. Och givetvis skulle löneförhöjningar existera utan facket.

Att arbetstagare och arbetsgivare enas om ett pris, kräver inga fackförbund. Inte heller att strejka för högre lön – det förekom redan när människans fösta städer uppkom. (Vi har kilskrifttavlor som dokumenterar att sumeriska daglönearbetare för ca. 4 500 år sedan var missnöjda med lönen – som betalades med dagsransoner av säd…)

Naturligtvis är det facket som har stått för förhandlingarna av de löner som nu betals på arbetsmarknaden – de har ju haft monopol på den rollen. Men det betyder inte att de kan ta åt sig äran för att några löneökningar alls skett. Med tanke på att reallöneutvecklingen alltid varit som lägst under de år då facken krävt som störst nominella ökningar kan vi inte ens säga att vi har högre lön idag tack vare facket!

• Pension

Icke sa nicke. Se sjukförsäkring.

• Sjukförsäkring

Icke sa Nicke. Privata och kooperativa försäkringskassor av olika slag fanns innan det fanns några fackliga organisationer i Sverige. De bildades efter att skråväsendet upplöstes, och övertog det (begränsade) sociala skyddsnät som skråna hade utövat. Det bildades ”understödsföreningar” och ”hundramannaföreningar”, där ett yrkesutövare gick ihop om ett litet kooperativt, ideellt ”försäkringsbolag”. Dessa kunde hantera lite olika slags sociala försäkringar, beroende på medlemmarnas val, men vanligast var olycksfall- och pensionskassor.

Fackföreningar kom först på 1880-talet, så där 30 år senare. (Även om det som blev typografförbundet 1887, och därmed brukar betraktas som Sveriges äldsta fackförbund, bildades som en yrkesförening – skråväsendets direkta efterföljare – 1846.) I flera fall övertog de första arbetarföreningarna och fackförbunden de understödskassor som fanns eller startade nya och drev dessa. Men de hade uppstått som företeelse och etablerats långt innan några fackförbund hade tecknat sina första stadgar.

Redan 1884 –  ville liberalen Adolf Hedin att staten skulle överta ansvaret, genom att inrätta ”olycksfalls- och ålderdomsförsäkring”. Men det är först under första halvan av 1900-talet som sjukförmånerna börjar byggas ut. ”Riksförsäkringsanstalten” bildades 1902 och var föregångare för Riksförsäkringsverket. Det dröjde till 1913 innan folkpension infördes.

• ”Annan” social trygghet

Icke sa Nicke. Om föräldraledighet tas som ett exempel på ”annan social trygghet” – och det är är åtminstone krontalsmässigt en av de större sociala reformerna under 1900-talet – så är det inget facket överhuvudtaget verkar ha intresserat sig för särskilt mycket förrän på 1970/80-talen såvitt jag har kunnat se.

Vad det annars är, är svårt att säga och därför omöjligt att kommentera.

• Övertidsersättning

Ja. Detta är definitivt något som facket kan ta åt sig äran av.

• Skydd mot godtycklig uppsägning

Ja. Även detta är en klockren facklig framgång.

Summa summarum – två av påståendena är onekligen sanna. Två är åtminstone övervägande sanna (”nja”). Fyra av nio är en minoritet. Historieförfalskning var ordet, sa Bull.

Och det deprimerande är att okunskapen är så mycket större i det här fallet.

*) Bilden jag såg tillskrivs en person ”från IF Metall Malmfälten”. Jag utgår från att det dock inte egentligen är något officiellt material, bara en alltför dåligt påläst medlems eller anställds ingivelse.

Sanningsministeriet slår till: När brucellos blev obotlig för att spara pengar

Det började med att en artikel dök upp i min RSS-läsare, som varslade om att ett fall av en ”obotlig hundsjukdom” hittats i Sverige. Sjukdomen var brucellos. (Artikeln var publicerad i DN, när den dök upp hos mig. Men den har publicerats i olika versioner i flera tidningar och distribuerades av TT.)

Jag hajjade till därför att jag visste – i alla fall trodde mig veta – att brucellos ingalunda är en obotlig sjukdom, vare sig hos människor eller djur.

Sjukdomen och dess orsak

Brucella är ett släkte av bakterier, olika arter som är specialiserade för att angripa olika djur. De flesta kan även angripa människor. Sjukdomen kallas brucellos (-is, på engelska) och kan ge hög feber. En annan effekt är att den orsakar missfall och avbrutna graviditeter.

Risken för brucellos är en orsak till varför gravida inte bör äta ost gjord på opastöriserad mjölk. Via den kan nämligen bakterierna spridas, om djur i besättningen som möjlken kommer ifrån är smittade.

Hos hundar kan brucellos ibland medföra besvärliga symptom, som t.ex. ögoninfektioner. Men i många fall syns inga symptom alls. Den första upptäckten kan därför vara, som vid fallet i Perstorp, att en tik föder döda valpar.

Men det finns inga tecken på att hundens livskvalitet påverkas negativt, om det inte finns några andra symptom. I motsats till människors var feber, kräkningar, risk för uttorkning med mera kan leda till döden. (Innan orsaken var känd, kallades sjukdomen för olika namn – bland annat ”Maltafeber”, när den dödade brittiska soldater stationerade på Malta under Krimkriget.)

Frånsett den ekonomiska aspekten för kenneln i att förlora en tik som var avsedd för uppfödning – och när man inte gärna kan sälja den vidare med kunskap om att den är smittad – finns det alltså inga starka skäl för att avliva en smittad hund.

Källkritik

Men okej, jag är ju ingen veterinär, så kanske har jag fel? (Wikipedia är i det fallet ingen tröst – den skrivs ju i hög grad av människor som mig, så har jag fel kan Wikipedia ha det också…

Men ett första steg att verifiera om informationen stämmer, är ju att undersöka de källor och eventuella organisationer som länkas från Wikipedia-artikeln. Där fanns till exempel ett ”faktablad” om brucellos hos hundar, från hmm, ett amerikanskt företag som arbetar mot veterinärer. Men i alla fall med samma uppfattning som jag – att brucella hos hundar går att bota. Och de anger hur man testar och vilka antibiotika som bör användas för att bota. Borde vara en hyggligt trovärdig källa, men inte med någon riktig tyngd.

En annan källa som hänvisas till, är Centers for Disease Control and Prevention. Det är en organisation jag har stor respekt för. CDC är inte begränsat till att bekämpa epidemier hos människor (särskilt inte när det gäller zoonoser). CDC har samma uppfattning – att brucellos är fullt möjlig att bota. Rent av med några få dagars behandling!

Hmm, men är det säkert att CDC har rätt? För att dubbelkolla gick jag även till den amerikanska veterinärmyndigheten (AVMA). De är lite mer krassa. De har ett mycket utförligt faktablad med information om alla aspekter av bakterien, sjukdomsförlopp, spridning et.c. Men de rekommenderar inte behandling av sjukdomen ”in nonhuman animals”, men i det fall man ändå överväger behandling så beskriver de precis vilka antibiotika som fungerar och för hur länge de behöver tas.

Fem till femton procent av fallen med okomplicerade infektioner kan få återfall, beroende på svårigheten att fullfölja behandlingen.

Men obotlig? Nej, inte då.

Den officiella svenska uppfattningen då?

I faktarutorna som omgav åtminstone de längre artikelversionerna, hänvisas till Statens Veterinärmedicinska Anstalt. Vad har då de att säga?

Här är plötsligt tonen en annan: ”Avlivning rekommenderas av infekterade djur. Jordbruksverket kan välja att fatta beslut om hur djuret ska hanteras.” Okej. Det är en rekommendation. Betydligt skarpare än CDC eller AVMA. Men vad grundar den sig på då? Samma sida fortsätter: ”En rad olika antibiotikakombinationer har prövats utomlands men ingen behandling har visats leda till elimination av B. canis från infekterade hundar, därför kan inte behandling rekommenderas.”

Här säger alltså den svenska veterinärmedicinen en helt annan sak än den amerikanska. Skumt. Rekommendationerna är en sak – även AVMA avråder från behandling. Men påståendet att antibiotikan inte fungerar, går på tvärs mot såväl CDC som AVMA.

Ledtråden finns dock i hänvisningen till Jordbruksverket. Det är en representant för Jordbruksverket som också uttalar sig i artiklarna, och i den kortare versionen framgår det att ”Beslutet om omedelbar avlivning fattades av Jordbruksverket”. Vi följer spåret dit.

Verket för de agrikulturella näringarna

Jordbruksverket är ingen veterinär specialmyndighet. Deras roll i sammanhanget är att skydda framför allt de ekonomiska värdena i djurhållning (även om de har en ”enhet för sällskapsdjur”). Det är därför bara indirekt, eftersom smittsamma sjukdomar som drabbar djurbesättningar kan förstöra stora värden, som de överhuvudtaget är intresserade av sjukdomar. (Oaktat vad deras enskilda tjänstemän må tycka, men som myndighet betraktat.)

Nu blir perspektivet ett annat. På samma sätt som en kennel som drabbas av en smittad tik kanske inte har så mycket val än att avliva henne, så framstår det samma som det logiska beslutet i alla fall av djurhållning – smittade grisar, kor, får eller getter är framför allt en ekonomisk belastning och det är knappast under några omständigheter lönsamt att ens försöka bota dem.

Vaccin finns

Både CDC och AVMA pekar också på att det finns verksamma vaccin. Men vaccin kostar pengar. Sverige (och Norge) har frånsett enstaka fall varit fria från brucellos. Alltså har vi sluppit vare sig kostsamma utbrott (med risk för smittöverföring till människor) och dyra vaccinationsprogram.

Etablerar sig sjukdomen i Sverige, så finns det dessutom mycket stor risk att den sprider sig till mottagliga vilda arter, som sen fungerar som reservoarer. Och hos vilda djur är sjukdomar alltid svåra att kontrollera.

Så visst. Det finns starka argument att använda hårda metoder för att kontrollera sjukdomen.

Men om man påstår att den är obotlig, talar man mot världsledande, erkända auktoriteter på området.

Varken hos Jordbruksverket eller SVA kunde jag hitta några länkar till studier som underbygger deras påståenden. Något jag lätt hittar både hos CDC och AVMA. Om nya studier hade funnits att hänvisa till, tror jag att båda de amerikanska myndigheterna hade varit snabba med att uppdatera informationen – i USA är nämligen Brucella utbredd och många stater har stora, fyra program för att hindra utbredningen av brucellos.

Så varför påstår två svenska myndigheter detta? Är det bara för att slippa en debatt och potentiellt ökade utgifter?

Det är i så fall en debatt som säkert kommer om Jordbruksverket tänker kräva avlivning av sällskapshundar som inte uppvisar några symptom på att lida av en sjukdom alla hundägare kan googla fram inte alls är obotlig. Och då kommer Jordbruksverket och SVA att tappa en hel del av sin auktoritet.

Men lycka till, hörni.