Universum rör sig

Astronomen Alexander Kashlinsky vid NASA stod tillsammans med en grupp kollegor spridda runt om vi världen för en upptäckt som, trots att den gjordes 2008, har mycket god chans att bli seklets, om inte milenniets, coolaste*: Universum rör sig!

Att det rör på sig I universum vet forskarna. Det illustreras genom fenomenet rödförskjutning på grund av dopplereffekten. När ett föremål som en stjärna eller en galax rör sig bort från jorden, ändras våglängden på ljuset det avger. (Det hade kunnat kallas blåförskjutning i dagligt tal, men fler föremål avlägsnar sig än närmar sig så…)

Det kan illustreras ungefär som i den lilla teckningen till höger. Ju mer avståndet från jordens egen rörelseriktning ökar, desto större rödförskjutning.  Effekten anses som en av de starkaste bevisen för Big Bang-teorin.

Vad Kashlinsky et.al. konstaterade i sin första uppsats (som finns på ArXiv.org) är att rödförskjutningen (i röntgenbandet) runt om i det observerbara universum inte stämmer med denna fördelning. Det finns en avvikelse, och den är så enhetlig att den går att beräkna. Och Kashlinsky fick det till att avvikelsen tyder på att hela universum rör sig i en viss riktning.

Närmare bestämt med en hastighet av 600 km/s i samma riktning som stjärnbilden skytten (oops, fel av mig) Kentauren. Fenomenet döptes till ”Dark Flow’. Det har givetvis rönt uppmärksamhet på många olika håll (sista länken kräver inloggning och abonnemang).

Och ändå rör hon sig…

Naturligvis möter så pass spektakulära resultat kritik. Främst att det skulle vara fråga om ett statistiskt fel i beräkningen, att det egentligen inte alls är fråga om en uniform rörelse. Men kritiken har inte funnit något särskilt fäste, därtill är alla för upphetsade av upptäckten.

Spekulationen om orsaken är rätt vilda – är det ett annat universum som drar till sig vårt universum? Det krävs en tämligen rejäl massa för att skapa en så stor rörelse hos ett helt universum. Eller uppstod rörelsen redan före/under Big Bang? Det finns ingenting i vår existerande kosmologi som kan ge något svar. Och då är det inte så konstigt att spekulationerna blir vilda…

Nu har Kashlinsky och hans team gjort ytterligare mätningar, som publiceras här, och enligt uppgift i den här artikeln på Discovery News har även ett annat forskarlag bekräftat upptäckten.

Detta är vetenskap när den är som allra mest spännande – ett sensationellt resultat som väcker otroliga frågor.

(Det inbjuder dessutom till humor, ett bra ämne för en kommande baktanke. ”Vart är världen på väg?” ”I den riktningen, med ungefär 600 km/s.” ) 

__________

* Apropå det Peter, hur går det med omröstningarna om coolaste vetenskapliga resultaten på inslag.se? Se detta som min nominering till kvalgrupp tio…

På stenåldern…

Jag tycker generellt illa om argument om hur vi borde bete oss idag som baserar sig på påståenden om att ditten eller datten har en historisk orsak, en ”så har vi alltid gjort”-variant. En särskild klass av sådana argument, särskilt frekvent förekommande i genusdebatten, är de som handlar om hur vederbörande föreställer sig att människor handlade på stenåldern.

Som om det skulle spela någon roll idag. (Om inte argumentets avsändare dessutom själv bor i ett tält av djurhudar och gör sina egna stenredskap kan argumentet inte annat än undergräva trovärdigheten. ”På stenåldern använde vi inga datorer, så logga ut och gå och stryp en björn till kvällsmat du…”) Det stör mig dessutom än mer att det som regel är argument som bara handlar om personens fantasier om stenåldern, eller uttjatade klichéer.

Jag provade en gång att argumentera emot med ironi – att våra moderna seder med kräftskivor och andra kalas på hösten var ett socio-biologiskt arv av att stammarna av jägare och samlare som följde efter bytesdjuren på deras vandringar under den senaste istiden stötte ihop när de drog sig söderut på höstarna, och stråken ”klämdes ihop” mellan centraleuropas bergskedjor, och då passade på att festa, umgås och ha sex med varandra (och eventuellt också ingå ”varaktiga parrelationer”, om nu sådana fanns…).

Jag fick bara till svar: ”Skärp dig, du är inte rolig”.

Fast det är allt lite tråkigt när det kommer artiklar som spelar en i händerna. Klichén som säger att ståldersmännen lämnade sina stenåldersfruar i grottan att ta hand om stenåldersbarnen medan de modigt tog sina spjut och tävlade om att fälla den största mammuten fick sig just en törn.

”Dads in early human species would have aided in carrying children, as well as in their bathing, feeding, playing and teaching them the lessons of prehistoric life”, skriver Lee Gettler vid Northwestern University’s institution för antropologi i en artikel i American Anthropologist berättar Discovery News.

Oh My God, We’re all gonna die!

Det är dags att ställa fram domedagsklockan! Stjärnor är inte alls så välordnade som man kan få intryck av när man tittar på scheman över galaxer. De håller sig inte riktigt till välordnade spiralarmar, som skisserna säger. I vår egen galax finns det bitar av spiralarmar som flyter runt, armar som delar sig – och klumpar av stjärnor som flyter runt utan att höra till någon speciell arm. (Det finns fantastiska kartor och bilder på Vintergatan ute på nätet, kika t.ex. på Atlas of the Universe.)

Och inte håller sig alla stjärnor still heller. De flyter runt, bryter mönstret och ökar eller minskar takten hela tiden. Ibland skjuter de förenade krafterna från en lokal stjärnhop i väg en av medlemmarna med hög hastighet. Det är en sådan, Gliese 710, en orange dvärgstjärna som för närvarande befinner sig 63 ljusår från vårt solsystem.

Att den närmar sig jorden med hög hastighet har varit känt relativt länge, men nu har astronomen Vadim Bobylev vid observatoriet i S:t Petersburg beräknat banan rapporterar Discovery News, och funnit att Gliese 710 med hög sannolikhet kommer att passera så nära som ett ljusår från jorden. Det är praktiskt taget en bana genom solsystemet. Om inte helt centralt, så åtminstone en genväg genom den bakre delen av trädgården…

Chansen för en ännu närmare kontakt är i och för sig mindre – en på tusen enligt artikeln. Men gravitationseffekterna av en sådan närkontakt med ett föremål med halva solens massa, kan ställa till med mycket oreda i  solsystemet.

Men vi har lite tid att förbereda oss. 1,5 miljoner år närmare bestämt…

Spermier använder protoner som raketbränsle

För att nå fram till ett ägg att befrukta måste spermier simma en lång sträcka. Det kan handla om tre, fyra dagars oavbruten aktivitet – vilket kräver mycket av en enskild cell som inte har mycket bränsle med sig. Science News berättar nu om att spermier använder protoner som ”raketbränsle” för att få upp farten. Tidigare har man bara vetat att spermiens flagell, dess ”svans” som också fungerar som motor, drivs av vanliga ATP-molekyler, som de flesta celler. Genom att märka anlagen för en särskild kanal, Hv1, med bioluminicens (grönt nedan) har forskarna kunnat fotografera att denna är särskilt rikt förekommande i flagellen.

Bilden tagen av: Yuriy Kirichok

Protoner är ett förhållandevis lättburet bränsle, vilket förklarar hur spermierna kan hålla ett högt tempo under lång tid. Nackdelen, för cellen, är att överskottet av protoner ger den väldigt lågt pH-värde.

Pekskärm? Glöm det…

Detta är lysande!

Kombinera en liten, buren projektor och en mikrofon med en BlueTooth-sändare. Vad får du då? Jo, möjligheten att använda delar av din egen kropp som t.ex. tangentbord till mobiltelefonen. Varje del av kroppen ger ett specifikt ljud ifrån sig, beroende på hudens tjocklek, underhudsfett, ben osv.

Nu vill jag bara ha en mobil som ryms i ett litet märke på bröstet…