Glad påsk?

Jag har redan hört ett och annat tillrop om ”glad påsk”, fast vi ännu bara är mitt uppe i stilla veckan. Då kommer det från vänner och kollegor som passar på att påbörja en lite längre semester.  Bara en sån sak vore ju egentligen helt otänkbar, om man nu skulle ta det här med påsken som en kristen högtid på lite allvar.

Det är en märklig helg den där pjåsken, säger ateisten vanvördigt.

I början av veckan ska vi vara ledsna för att romarna spikade upp en kille på en bräda – men egentligen hade han själv bestämt alltihop i förväg och romarna bara spelade med i hans plan. Men det är inte det enda konstiga. Den allra viktigaste medspelaren var ju i själva verket Judas, utan honom hade alltihop spruckit och utan tillgång vare sig fingeravtryck eller DNA-teknik hade de aldrig fått fatt på gossen Jesus där i Getsemane.

Ändå fick han skulden för alltihop. (Och sen i många hundra år judarna. Om man nu ska anklaga någon part för att ha ”dödat Jesus” – fast korsspikandet och lidandet var hela poängen med påsken – så borde man väl åtminstone lasta skulden på romarna? De har ändå behandlats med silkesvantar och respekt – eller ja, fram till Goscinny och Uderzo åtminstone…)

Och inte mer än 30 silverpengar? Så snål skulle ju inte ens Karin Götblad ha varit – och Tyreiska tetradrachma (som det lär ha varit fråga om) stod dessutom inte högt i kurs. Visserligen silverrika, men tydligen bara gångbara som valuta att betala tempelskatten (därav alla privata växlingskontor i templet, som den allt annat än småföretagsvänlige Jesus vräkte). Det är ju som att riskera sitt liv för att tjalla på den ryska maffian och få betalt i biocheckar!

Sen uppstod han från det döda, som en annan Gandalf. Och då kan man ju tycka att åtminstone vid det laget så skulle alla parter låta udda vara jämt – avrättningen genomförd, Jesus knallar på gästabud och visar Tomas sitt nya partytrick med såren. Men nej, skulden för att ha dödat någon som inte längre var död, som dessutom själv hade hittat på alltihop, läggs fortfarande på en stackars oskyldig församlingskassör (visserligen kanske lite girig och inte alldeles lojal) som inte hade ett dugg med mordet att göra.

Och all denna bildliga – och för bokstavstroende också bokstavliga – uppståndelse firar vi med att frossa på en keltisk alternativt germansk (oklart vilket, möjligen båda) fruktbarhetsgudinnas fertilitetssymboler – hönsägg.

De är inte kloka de där kristna…

———–

Detta inlägg har även publicerats, i något kortare version, som ”Baktanke” i Tidningen NU, 2010-04-01

Folkrätt och folkvett

I debatten om Sveriges ”närvaro” (vilket i sig är en fascinerande omskrivning för ett deltagande i en militär operation, oavsett vad man tycker om legitimiteten) i Afghanistan har allt fler kritiker på vänsterkanten börjat påstå att FN-missionen står i strid med folkrätten. Själva begreppet folkrätt för tankarna till tjocka lagböcker och snåriga juridiska tolkningar. Folkrätten är dock inte alls så ut- eller invecklad som många vill tro.

Men låt oss för all del exercera våra rättsmedvetanden med en liten folkrättslig härledningsövning. Grunden är den Westfaliska fredens diktat att en laglig regim (en furste, i traditionell syn) har rätt att ta sig för det mesta, utan att grannstaterna har rätt att lägga sig i. För att starta ett rättfärdigt krig, krävs en välgrundad anledning – en casus belli. Dynastiska anspråk är ofta utnyttjade och för det mesta ansedda som helt legitima.

Vilken är den legitima regimen över Afghanistan? Ja, inte talibanerna. Inte heller den sovjetiska marionettregimen som styrde landet tidigare. Ännu tidigare var landet en republik – men eftersom denna initierades genom en statskupp 1973 är det osäkert om vi kan anse den legitim. Det föregående kungadömet var också en salig härva av kupper, utmanövreranden och lönnmord. Vi hamnar alltså i det brittiska styret på 1800-talet.

Men hur är det med de brittiska monarkernas legitimitet egentligen? Wilhelm erövrarens invasion av England och efterföljande styre kan vi knappast godkänna. Faktum är att bland dem som hade anspråk på tronen efter kung Edward ”bekännaren” hittar vi den norske kungen Harald Hårdråde. Det är alltså det norska – eller med tanke på många seklers union med Danmark – det danska kungahuset som genom arv är den legitima makten över Afghanistan.

Detta smått oväntade resultat reser så klart en massa frågor. Har Lars Ohly underrättat Lars Løkke Rassmusen att vi, enligt Ohlys uppfattning, befinner oss i krig med Danmark?

Sapient

(Publicerad i Tidningen Nu 2010-03-05)

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

The plot thickens…

Ett särskilt tillägg för er, kära bloggläsare: Varför är det så viktigt att det är just det danska kungahuset? Jo, man måste självklart gå till botten med alla frågor. Låt oss granska det danska kungahuset (”Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg” heter det för övrigt) anspråk.

Ja, för det första bryter den kvinnliga tronföljden mot Salisk lag. Att kronan ärvdes via en kvinnlig ättelinje – utan att en kvinna ens tillträtt - räckte, enligt legenden, för Henrik V anspråk på den franska kronan. Danmark har i de båda Margaretorna haft två regerande drottningar. Det kan alltså inte räknas. (Och därmed inte heller Sverige eller Norge – då den första Margareta regerade över Kalmarunionen 1389-1488.)

Vi måste gå längre tillbaka i tiden. Vilken är den allra äldsta danska kungasläkten? Jo, Sköldungarna. Den döljer sig allra längst bak i förhistoriens fantasifulla dunkel, ungefär som Ynglingaätten i Sverige. För metodfundamentalistiska historiker tas hänvisningar till Sköldungarna på ungefär lika stort allvar som Asterix, men den sorgligt snäva uppfattningen kan vi lämna därhän för ögonblicket.

Och hur stavas då dess grundares namn, på anglosaxiskt mål? Jo, ”Scyld”. Give or take en bokstav eller två – ni fattar galoppen!

Beowulfmanuskriptet. Observera fjärde ordet på fjärde raden.

Självklart är det jag som, ytterst anspråkslöst, har arvsrätt till de allra flesta Europeiska kungahus (fler för varje gång jag räknar faktiskt) liksom, givetvis, också de kolonier, landområden eller besittningar som de någon gång eller annan lagt beslag på. (Förutom Japan har jag hittills lyckats inkludera det mesta av jordklotet.)

Undrar om jag blir utesluten ur Republikanska föreningen nu?

”Bli onödigt full”

Tänk att regeringen hade hanterat Systembolaget på samma sätt som spelmonopolet. När Anitra Steen utlöser sin gyllene fallskärm och blir godsägarinna på heltid ersätts hon inte av ännu en partipolitisk trotjänare. Nej, istället väljer man en yngre man med examen från Handels och en så långt framgångsrik karriär som vd för olika bolag i näringslivet bakom sig. Genast inrättar ’systemet’ flera hundra nya återförsäljare. I vilken ICA-kassa som helst kan du nu köpa vin till maten. Eftersom man slår in vinförsäljningen på en särskild kassaapparat, som är direktkopplad till Systembolagets huvudkontor, kan man kringgå frågan om vem som tar ansvar för försäljningen.

Sen delar man in försäljningen i tre stycken ”divisioner” som ges direkt uttalade mål om att öka omsättningen och var sin marknadsföringsbudget. Division ”starköl, cider och alkoläsk” satsar på tv-reklam. I tevereklamen är det två medelålders – till synes arbetslösa – gotländska män som får personifiera starkölsdrickandet i Sverige. Alla kan snart citera ”Starkbire – lett å dricke” och ölhinkandet når raskt samma nivåer som glassförsäljningen under sommaren.

Vindrickarna brukar vara mer konservativa och snobbiga, tänker chefen för affärsområdet ”jästa drycker”. I reklamen ser vi människor som sitter vid stora middagsbord och ser uttråkade ut. Men när någon tar en smutt av vinet så lyser ansiktet upp av glädje, och bilden tonar över i ”pay-offen” som det heter på modern reklamsvenska, ”Plötsligt händer det”. Chefen för den tyngsta divisionen, den som kränger destillerade drycker av alla de slag, kapitulerar helt enkelt för trycket och överger allt vad märken heter. Hans försäljningsstrategi bygger istället på insikten att sprit säljer på alkoholinnehåll. ”Bli onödigt full”, trumpetar hans annonser. Ty så olika kan man tydligen uppfatta ”socialt ansvarstagande” om man är socialdemokrat idag…

Sapient

(Tidigare publicerat i Tidningen Nu)

Att dö är en dyr affär

Det sägs att det är dyrt att leva, men frågan är om det inte ändå i längden är billigare än alternativet. Visserligen blir matkontot rejält mycket mindre hinsides. Klädkontot kan också beskäras radikalt. Men gratis är det rakt inte. Själva begravningen är ofta en dyr affär. Och av alla ritualer i livet är det den enda man kan vara säker på inträffar enbart en gång. De flesta vill självklart ha en begravning dit vänner och bekanta kan komma. Sådant kostar på. Även om vi – åtminstone inte ännu – fått se en liknande utveckling med alltmer påkostade ceremonier och kringutrustning som när det t.ex. gäller bröllop.

En utgiftspost som många nog förbiser är den vistelse efter döden som de flesta av oss fortfarande föredrar – en gravplats på någon kyrkogård eller allmän begravningsplats. Vi har ju det systemet att alla oavsett trostillhörighet eller önskemål om efterlivets ordnande ska betala en begravningsavgift. Begravningsavgiften är visserligen liten – mindre än en procent av den beskattningsbara inkomsten – men man betalar den under ganska många år. Och för det får man i regel bara hyra en bit mark, ungefär 2 kvadratmeter, i 25 år.

Utslaget över så lång tid är det inte fråga om någon särskilt hög hyreskostnad. Man måste ju dock väga in vad som ingår i priset. En skärgårdstomt må kosta betydligt mer – men då ingår utsikt, läge och en rad andra eftertraktade egenskaper. Okej, för en och annan skärgårdsbo kan det väl vara aktuellt med detta i nära anslutning till gravplatsen också. Men man kan ju ändå inte utnyttja förmånerna under de omständigheterna.

Det slår mig att det oftast inte är själva kostnadernas storlek som är problemet, utan skillnaderna mellan utgifternas och inkomsternas storlek. Efter döden tjänar de flesta av oss inte någonting, men kostnaderna fortsätter alltså att ticka på. Kan man låta ärva sig själv så man får någon möjlighet att betala kalaset tro?

Sapient

(Tidigare publicerat i Tidningen Nu)

Uppdatera Folkpartimarschen

Jag tror att folkpartiets svårigheter att erövra ledartröjan i det borgerliga lägret helt och hållet kan skyllas på en sak: Den alltför gammalmodiga och nästan okända ”folkpartimarschen”. Det är det som gör att vi, i prövningens stund, inte förmår ta ut det där extra som skulle säkra inte bara ett regeringsskifte utan ett större folkparti och i största allmänhet leda till dagar av mjölk och honung.

Vi behöver något modernt. Något alla kan stämma in i. Och något som bättre fångar partiets ”själ”. Ett tag tänkte jag att den – till nytta för alla som absolut inte kan sjunga – inte skulle ha en egen melodi. Istället sjunger alla efter sin egen favorit. Det känns så liberalt. Men efter att ha hört med musikkunniga vänner har jag förstått att melodin gör sången.

Därför måste vi så klart ha en nyskriven melodi. Själv kan jag inte bidra med det. Men jag kan inspirera med vissa idéer. Den ska som sagt vara modern. Lagom pampig och lagom ödmjuk. Helst ska den kunna vinna både schlagerfestivalen och framföras i Konserthuset.

Det ska vara två stämmor, har jag kommit på. En lite enklare, man skulle kunna kalla det för en körstämma. Återigen tänker jag på oss som är lika taktlösa som tondöva. Körstämman ska bara mässa ”krav, krav, krav, krav” under det att huvudstämman sjunger om sådant som symboliserar det moderna folkpartiet. Även om det är en utmaning får vi hitta rimord på ”globalisering”, ”rättstrygghet” och ”läsa.skriva-räkna-garanti”.

Om sången blir färdigskriven i tid, så kan Lars Leijonborg få sjunga den på valnatten. Till det uruppförandet funderar jag på en specialskriven vers om ”teknisk valsamverkan”.

Körstämman och huvudstämman ska också gå i olika takt. Den ena kan gå i tre fjärdedels takt och den andra i fyra fjärdedelar. Detta ska helt enkelt symbolisera att i det nya folkpartiet går ledningen inte alltid i takt med resten av partiet.  

Sapient

(Tidigare publicerat i Tidningen Nu)

Nya Stockholmssyndromet

Tre saker finns som jag ej kan förstå – ja, fyra som gör mig förbannad. Folk som tränger sig före, de som inte kan säga ”ursäkta”, de som blockerar dörrar och de som stannar i trånga utrymmen.

Det kanske beror på trängselavgifterna. Trängseln har blivit värre i tunnelbanan och på andra håll. Med trängseln kommer också fler som orsakar problem för andra. Ja, jag talar om ohyfsat beteende. Jag tror inte det är ett storstadsfenomen – men i storstaden finns det mindre utrymme att dela på. Då går det som det går, när vissa människor stannar upp just där en gång är som smalast och samlar flera hundra stressade morgonpendlare bakom sig.

Det är som något slags regel. En Murphys lag för kollektivresenärer. Det som kan gå fel kommer att gå fel. Om man bygger uppgången från en tunnelbanestation så att det finns en kritisk passage, så är det just där som någon kommer att stanna och undra över vägen. Det slår aldrig fel.

Vissa medresenärer – någon vis människa dristade sig för några år sedan att istället kalla dem ”motresenärer”, ett synnerligen passande epitet – har istället blivit burdusare. Om du sätter din armbåge i min nacke på väg nedför rulltrappan, nåväl det kan jag leva med. Jag skulle gärna höra dig säga ”ursäkta” så jag kunde flytta på mig. Så sluppe du förmodligen vara sur och jag slapp ha ont i nacken.

Jag tillhör de saktmodigas skara. Därför ser jag fram emot att en dag ”ärva jorden” som det heter. Då kommer jag att ströva längs tomma perronger och härligt trängselbefriade korridorer. Som jag kommer att njuta!

Sapient

(Tidigare publicerad i Tidningen Nu)

Fler sovmorgnar!

I helgen var det så åter dags att ställa om klockan. Eller klockorna. De allra flesta av oss har idag en uppsjö av tidsvisare. De finns numera inbyggda i alla möjliga olika föremål – telefoner, videoapparater, datorer, ugnar och allt möjligt annat. För en stor del av befolkningen som inte orkar eller kan ställa om alla dessa tekniska attiraljer två gånger om året så betyder det att de nu antingen går rätt för de kommande sju månaderna. Eller att de går en timme fel. 

Väl medveten om hur mycket det därför kommer att knorras över det förslag jag nu ska presentera, vill jag ändå slå ett slag för alla oss morgontrötta. Det är ju så att jordens rotationer och dess omloppsbana runt solen inte går jämt upp. För att fullborda ett astronomiskt år och återvända till utgångspunkten krävs aningen längre tid än 365 rotationer. Men ett år har bara 365 dagar, så den plats i omloppsbanan där året fullbordas flyttas med en fjärdedels dag för varje varv. Varje år ger ungefär ett kvarts dygn i överskott. Och för att rätta till detta får vi ta till skottårens extra dag, så att vi har en dag extra att komma ikapp den plats där vi borde befinna oss. Det tidsöverskottet vill jag istället utnyttja på ett sätt som påminner om omställningen mellan sommar och vintertid.

Sex gånger om året vrider vi tillbaka klockan en timme. Vi gör det på natten, så att man i praktiken får sova en timme längre på morgonen. Det blir en timmes sovmorgon helt enkelt. Förslagsvis genomförs det dock nätterna till ett antal utvalda måndagar istället, så att man får någon verklig nytta av den – på söndagar kan ju många av oss redan sova så mycket vi vill. Men äntligen skulle alla vi som varje morgon stönar ”bara en timme till, snälla…” veta att vi får det åtminstone en gång varannan månad. Den enda nackdelen med reformen är att vi kommer att få olägenheten att dygnet kommer att förskjutas så att dagen till slut infaller på natten. För många kan det säkert kännas besvärligt till en början. Men jag kommer att driva den här saken hårt. Och jag räknar med att få kraftigt stöd av energibolagen och andra mäktiga intressen som gärna ser en ökad förbrukning av el och glödlampor…

Sapient

(Tidigare publicerat i Tidningen Nu)

Konsumenternas Julafton

(Melodi: ”Tomtarnas julafton” av Vilhelm Sefve)

Julrusch råder, trångt uti butiken, i butiken
Hyllor tömmas, strax vi se paniken, se paniken

Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Slinter dubbdäck ut i snömodd slirigt, snömodd slirigt
Klappar handlas, kassan piper girigt, piper girigt

Tipp tapp…

Se hur curlingmammor slåss och bråkar, slåss och bråkar
Medelklassens hesa strupar vrålar, strupar vrålar

Tipp tapp…

Hör högtalarn’ skråla tröttsam jingel, tröttsam jingel
Spetsad glögg serveras vi på mingel, vi på mingel

Tipp tapp…

Nya kappan! Se på lattefläcken, lattefläcken
Dyra vanor tömmer lönechecken, lönechecken

Tipp tapp…

Stressen ökar, köerna sig slingrar, köer slingrar
Trötta mänskor förfrysa sina fingrar, sina fingrar

Tipp tapp…

Sista klappen – nästa årets almanacka, almanacka
Såld till herrn uti Armanijacka, (vilken jacka!)

Tipp tapp…

Mamma slavar länge där vid spisen, där vid spisen
Steka, koka, ösa spad på grisen, spad på grisen

Tipp tapp…

Julbord lockar inte barnaskaran, barnaskaran
Lystert blickar mot den fagra varan, fagra varan

Tipp tapp…

Barnaknogar slita sär paketen, sär paketen
Pappa kroknar, slockna på parketten, på parketten

Tipp tapp…

Prylar travas, lägges upp i högar, upp i högar
Lill’bror skriker: Denna klappen suger, klappen suger!

Tipp tapp…

Gråt och gnissel slukar kvällens tema, kvällens tema
Mamma, pappa gräla natten sena, natten sena

Tipp tapp…

Hemmets julfrid ligger här i skärvor, här i skärvor
Fira endast du med starka nerver, starka nerver!

Tipp tapp…

Sapient

(Tidigare publicerat i Tidningen Nu)

Kroppens kemi

I våra svagare stunder blir vi ofta påminda om att vår kropps grundläggande funktioner är ett enda stort kemilabb. Det kan vara den där feta såsen till gåsen på mårtensafton, brunkolen på julbordet eller vad det nu är vi stoppar i oss som under transporten till den andra ändan (!) antar en avsevärt mindre aptitlig form. I den allmänbildande anda som så klart alltid präglar Tidningen NU och särskilt i Nobelpristider tänkte jag att vi skulle viga denna baktanke åt dessa gasformiga biprodukters kemi.

När du var liten och skyggade för att krama farmor eller morfar beroende på deras ”gammelmanslukt” så var det (förutom malmedel, tobak eller någon hemsk parfym) lukten av 2-nonenal. Denna aldehyd bildas av onedbrutna omega-7-fetter. Just när du trodde att du hade koll på att det var nyttigt att äta omega-fett måste du börja oroa dig för om barnbarnen kommer att vilja krama dig i framtiden. Du kanske lever länge, men i ensamhet!

Att svettas är visserligen helt naturligt – men alla pengar vi lägger ned på att dölja eventuell lukt känns förmodligen mer rättfärdigad när du vet att en av de kemikalier som kroppen då utsöndrar är metylphenol. Phenol kanske du känner igen som ingrediens i bland annat ogräsmedel?

Vitlök är en krydda som alltfler uppskattar, men för dem vars kropp har svårigheter att bryta ned växtens allicin bildas allylmetylsulfid. Det är den svavelhaltiga förening som ger den karaktäristiska andedräkten. Och apropå svavel och dålig andedräkt finns det flera andra gaser inblandade i detta tillstånd vars medicinska namn är halitosis: vätesulfid, metyl-merkaptan och dimetylsulfid. Även där är det svavlet som är boven. Det får en att undra över de gamla visionerna om helvetet. Där har svavel alltid intagit en framträdande plats. Och nog så motbjudande är det väl att tänka sig att tillbringa evigheten på en plats som stinker vitlök och dålig andedräkt?

Sapient

(Tidigare publicerat i Tidningen Nu)

Livets mening

Klotter är oftast ren miljöförstöring. Men då och då stöter man på en djupsinnighet som är så genuin att jag nästan kan förlåta alla andra klottrare för deras förfulande verksamhet. Det näst mest djupsinniga klotter jag läst, som dessutom var lite roligt, var på en toalett i Wales. Där stod på insidan av dörren: ”I’ll be back in a minute! /Godot”.

Men det djupsinnigaste är utan tvekan den lika kortfattade som vulgära sammanfattningen av livets mening som jag läste på herrtoaletten utanför hörsalen där kommunfullmäktige sammanträdde, ”Vi är alla fisare”. Vi människor kanske inbillar oss att detta att ”släppa väder” bara är en olycklig följd av vårt matsmältningssystems svårigheter med att bryta ned växter. Men nej, här berörs själva villkoren för livets uppkomst på vår planet och världens äldsta miljökatastrof!

I begynnelsen var cyanobakterierna – de där som numera är kända som ”algblomning” i våra badvatten. Dessa avskydde det frätande ämnet syre, så varje syremolekyl de stötte på utsöndrades. Under årmiljoner gjorde det ingenting. Syret hittade metaller att oxidera. Men sen tog metallerna slut. Sakta började atmosfären förändras. Den mysiga soppan av metan och ammoniak ersattes långsamt av syre, kväve och koldioxid. Jämmer och elände!

Livet på jorden stod nu inför risken att utplånas. Två olika vägar att lösa problemet uppstod. En del bakterier anpassade sig till den nya miljön så gott det gick och genom att leva i symbios med växter som kan leva på syre klarar de sig ganska bra. Andra bor i våra matsmältningsorgan. Vi skyddar dem från den hemska syrerika atmosfären och förser dem samtidigt med bränsle – vår mat. Då och då får de oss att släppa ut en pust av de gaser som ingick i jordens ursprungliga atmosfär. Den må ta miljarder år att återställa, men bakterierna har tålamod…

Sapient

(Tidigare publicerat i Tidningen Nu)