Mitt knippe av erfarenheter, det finns många liknande men detta är mitt

Vi lever våra liv som ett pärlband av händelser. Mellan dessa sick-sackar vi i tankar och känslor, mer eller mindre anknutet till det vi nyss upplevt eller det vi väntar oss av framtiden. Vilken del är i så fall mest formativt för våra personligheter? Är det i upplevelserna eller i reflektionen över dem?

Det finns människor för vilka livet bara tycks inträffa. Som enbart sällan förmedlar en avsikt eller uttrycker en vilja. (Och med detta menar jag inte enbart i ord utan också i handling. Att hålla tyst om sin avsikt men ändå handla avsiktligt, är inte detta.) Jag föreställer mig att detta hänger samman med att tankeprocesserna sällan riktas inåt, sällan handlar om att tolka de egna handlingarna eller fokusera på att förstå den egna rollen i det inträffade.

För upplevelsen av att vara en individ som handlar, är konstruerad. David Hume menade att vi är ”nothing but a bundle of impressions”. Modern hjärnforskning talar om att känslan av att fatta ett beslut följer först kort efter att beslutet redan börjat utföras av hjärnan.

Och så måste det vara. Allt annat än att detronisera ”jaget”, skapar bara homunculus-problem. Vi förflyttar bara frågan till en ny nivå. Vi är summan av alla de funktioner som samlar in, bearbetar och handlar baserat på den bearbetade informationen. Upplevelsen av att det är detta vi gör, är en sidofunktion.

Det utesluter inte att våra personligheter är genuina. De är en del av den process som formar besluten. De är reglerna för vad vi värderar positivt och negativt. Hur vi sorterar, baserat på tidigare erfarenheter, våra intryck och hur vi utformar våra handlingar.

Vi kan tolka och förstå detta mönster, om vi i tiden mellan alla de händelser då vi uttrycker det i handling, har vår uppmärksamhet på vad vi gör och varför och om vi i våra tankar formar planer och mönster för liknande situationer som kan inträffa eller skulle kunnat inträffa istället. En slags ständigt pågående inre utfrågning av oss själva.

I handlingarna uttrycks våra preferenser, i reflektionen över dem byggs vår upplevelse av att de förenas av värden och principer.

Det är mönstret som är vår vilja, att vi har en hög grad av förutsägbarhet åtminstone i situationer vi har erfarenhet av. Viljans frihet finns att söka i oföränderlighet, eller åtminstone en mycket gradvis förändring över tiden, inte i dess motsats – oförutsägbarhet och tvära kast. Att vi förblir trogna vårt eget mönster. Att jag är en person som reagerar på det här sättet, medan en annan person reagerar annorlunda. Det är den enda frihetsgraden som viljan har.